Det är fullt säkerhetspådrag när jag anländer till Götaplatsen på onsdagskvällen. Något slags hedersvakt i damasker som tågar omkring och vajande svenska fanor. Ståhejet visar sig dock inte gälla det slutsålda föredraget av den sydafrikanske konstnären William Kentridge i stadsteaterns foajébar – utan ett statsbesök av presidenten av Singapore och nånting med kungen. Så kan det gå. Själv väljer jag utan att tveka Kentridge, som är ny hedersdoktor för Konstnärliga fakulteten och ska hålla sin installationsföreläsning.
Det är inte första gången han är i Sverige, långt därifrån. Redan tidigt 2000-tal vistades den multidisciplinäre konstnären på Baltic Art Centre i Visby och gjorde då flera av sina kändare verk. Sedan dess har det varit Moderna, Malmö, Umeå, och 2021 en musikföreställning på Dramaten. Men för Göteborg är det premiär.
Och så stiger Kentridge själv upp på podiet i sin signaturklädsel: vit skjorta och svarta byxor, samt rejält buskiga ögonbryn.
Det finns ett slags mani i att ställa allt tillrätta – att täcka över det faktum att allt är ett collage sammansatt av spridda delar
Kentridge, som är född 1955, lever och arbetar i Johannesburg, och hans konst (film, animation, opera, skulpturer och teckning) har ofta sydafrikansk historia, apartheid, politik som tema. Här tar han oss i stället till sin ateljé, och in i själva arbetsprocessen: till tankens såväl som konstverkets fragmentariska delar.
– Vi rör oss genom världen som om den hängde ihop. Som om vi hade ett sammanhängande jag, men i själva verket är de splittrade. Det finns ett slags mani i att ställa allt tillrätta – att täcka över det faktum att allt är ett collage sammansatt av spridda delar.
Det här är alltså konst som strävar åt andra hållet. I Johannesburg driver Kentridge med flera sedan 2016 den experimentella kollektivverkstaden ”Centre for the Less Good Idea”. Ateljén beskriver han som ett ”safe space for stupidity” (ett tryggt rum för dumhet) där både kolteckningar, animationer, prokrastinering och en och annan tupplur äger rum.
I ateljén i Visby ritade han ett mönster på golvet med socker, när det blev invaderat av svartmyror inverterade han mönstret och skapade en stjärnhimmel i verket ”Night for day”.
För ateljén är en plats för fri lek. Att följa ett spår eller en idé utan att veta vart det ska ta vägen.
Snart är det Versailles som står på tur. Där ska Kentridge bygga barrikader à la 1968 framför en målning av Napoleon med utgångspunkt i maoistisk operakonst.
Får vi se honom ta sig an Poseidon härnäst?