Boxaren Alex flydde sitt hem för att komma hem.
Från det ockuperade Ukraina till det fria.
Nu varnar han för vad som väntar om Ryssland vinner kriget.
– Hjärntvätten börjar samma dag som barnen börjar skolan.
Flyktvägen formar nästintill en cirkel på kartan. En omväg på 250 mil genom det ockuperade Ukraina, Ryssland och Belarus för att ta sig till rätt sida av fronten.
Nu är 22-årige Alex fri. Han beskriver det som att fylla lungorna med syre efter att ha andats genom ett sugrör. Han vill återuppta sin boxningsträning, studera, leva en ung människas fria liv efter fyra år under rysk kontroll.
Vi ses på en hemlig plats i Ukraina som riskerar att bli en måltavla om Ryssland får kännedom om den. Här bor bara människor som lyckats fly och som kan vittna om terrorn under den ryska ockupationen.
Alex fruktar den fred som USA:s president Donald Trump hävdar att han nu förhandlar fram genom att vända Ukraina ryggen och hävda att ”Ryssland har skött sig bra när det gäller Ukraina”. En sådan fred skulle ha Vladimir Putin som dirigent.
– Jag vill att världen ska förstå varför Ukraina aldrig kan ge upp.
Det här är Alex egen berättelse om livet under Putins terror – hans varning.
”Jag kommer från Zaporizjzja oblast där Europas största kärnkraftsverk ligger. Jag har en mycket tung historia.
Jag levde under ockupationen från krigets första dagar tillsammans med min sjuka mormor. Jag minns dagen då kriget började. När soldaterna närmade sig min hemstad samlades invånarna till en fredlig demonstration med ukrainska flaggor och byggde barrikader för att stoppa dem. Ryssarna började skjuta direkt och kasta granater. En man fick benet avslitet och drogs bort av folk. Från den dagen var det ryska regler som gällde.
De stängde alla skolor och införde utegångsförbud mellan 16:00 till 07:00. Sedan började de gå runt i lägenheter för att leta efter personer som deltagit i demonstrationen. Vissa blev angivna av lokala kollaboratörer. Jag gömde mig.
De hämtade min granne, satte en påse över hans huvud och förde bort honom i en bil till skogen. Där band de fast honom och misshandlade honom. De slog honom över nacken och mot njurarna. En soldat riktade sitt vapen mot honom. Han trodde att han skulle avrättas och begravas i en grop. Till slut satte de påsen över hans huvud igen, körde honom till en väg och dumpade honom där. Jag såg hans skador efteråt.
Ryssarna öppnade egna skolor och tvingade barnen att gå där. De fångade upp barn på gatan. En av mina vänner blev förd till polisstationen. Föräldrarna fick ett ultimatum på en vecka att sätta honom i rysk skola, annars hotade de med att föra bort honom till Ryssland. Efter två års ockupation tvingades jag skaffa ett ryskt pass för att kunna besöka en vårdcentral.
När jag hämtade det nya passet överlämnade de samtidigt en rysk inkallelseorder (poviestka) till militärkontoret. Jag ignorerade den, men tre månader senare fick jag en en ny. Den kom till gymmet där jag arbetade som biträdande boxningstränare. Jag visste att de skulle tvinga mig till armén för att slåss mot mitt eget folk, så jag höll mig undan och bestämde mig för att fly.
Läget i staden förvärrades hela tiden. Det var långa elavbrott och brist på vatten. Internet/mobilnät försvann. Maten blev dyrare och vissa varor var omöjligt att få tag på. Många går hungriga. Samtidigt är hoten om våld över oss hela tiden. Jag var nära att dödas av drönare flera gånger.
Den 3 maj var jag på väg hem från affären efter att ha tagit ut kontanter. Plötsligt flög en drönare fram och blev stående i luften framför mig. Det fanns inga gömställen, så jag kastade mig in i en buske och skyddade nacken. Drönaren ökade farten mot mig och jag trodde att mitt liv var slut, men den flög precis över mig och kraschade i en civil bil. Ryska soldater terroriserade regelbundet lokalbefolkningen med drönare. När ukrainska trupper besköt ryska positioner skickade ryssarna upp drönare mot civila i staden. Jag såg det själv från huset där jag bodde.
Ryska FSB-agenter gick runt i husen för att kontrollera tomma lägenheter. De knackade på min dörr medan jag var ute. Jag visste att jag inte kunde hålla mig undan mer.
Morgonen därpå samlade jag ihop mina saker och flydde från staden. Vi åkte buss på en sträcka som kallas ”Dödens väg.” En civil minibuss framför oss körde på en mina. Jag läste senare i nyheterna att fyra personer skadades och en omkom.
Min syster hade tidigare gett mig kontakten till organisationen Save Ukraine. De hjälpte mig att lägga upp flyktplanen: först genom ockuperade områden, sedan genom Ryssland och Belarus. Jag stoppades flera gånger, men lyckades alltid undkomma att fängslas. Jag följde rådet att tala så mycket sanning som möjligt. Jag sa att jag skulle till Kiev och sedan vidare till Norge.
Jag sörjer att min mormor slutade sitt liv under ockupation. Hon dog orolig för mig. Mina föräldrar är kvar eftersom min pappa är sängliggande med ett funktionshinder. Jag vet inte om jag ser dem igen.
Jag har levt i konstant skräck i mer än fyra år. Varje dag riskerar vi att gripas för våra åsikter. Vi tillåts inte ens lyssna på ukrainsk musik.
Efter fyra års ockupation kände jag mig själv bruten inombords. Till slut börjar man lyssna på propagandan och då är jag ändå vuxen. Barnen hjärntvättas från att de är små. Det börjar samma dag de börjar skolan. Där tvingas de sjunga Rysslands nationalsång varje morgon med handen på hjärtat och genomgå militära övningar.
Jag ber världen försöka förstå oss. Det är ett liv som ingen av er skulle önska er. Jag lovar.”
Alex heter egentligen något annat. Han kan inte framträda med sitt eget namn eftersom hans familj fortfarande är kvar i hemstaden.
Expressen har inte kunnat kontrollera alla detaljer i hans berättelse. Inga västerländska medier kan rapportera från de områden Ryssland ockuperar. Men Alex vittnesmål stämmer väl överens med tusentals andra och får stöd av bland andra hjälporganisationen Save Ukraine som arbetar med att evakuera människor från ryskockuperade territorier.
Andra har också läst
- Här brändes de gamla i sina egna sängar- Vira, 73, har förlorat allt: ”Vad är det för svineri?”
- Olya kidnappades av Ryssland – kom tillbaka förändrad- ”Misstänker att hon drogats”
- Kidnappades av Putins män – här är revanschen- Teater i källaren – under de ryska anfallen • Olexandr: ”Jag vägrade”
- Victorias bebis föds – mitt i dödszonen- Attack 200 meter från Expressens team – hotet från himlen
- Sverige välkomnade – nu står ukrainarna i soppkök- Kamp för ukrainare i Sverige: "Ingen plan från statligt håll"
- Drömmen om Europa: En blodig förbannelse- Mattias Carlsson på plats under ögonblick av hopp – och skräck