Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det är vanskligt att jämföra andra länders matkulturella vägval med våra. Historiska omstörtningar, politik och ekonomi gör deras tankevärld olik. Lättast är det med de länder som är relativt lika oss sett till politisk uppbyggnad i lagar och myndighetssystem.
Två länder som är det är Sverige och Finland. Formerade tillsammans under ett drygt halvt årtusende när byråkratier och statsideal sattes på plats. Att vi mäter den svenska skolans Pisa-resultat mot den finländska har därför sin självklara förklaring (även om vi som bekant lyckas olika väl). Vår granne är så lik oss att man skulle kunna se på oss som medborgare i kungarepubliken Sverige-Finland.
Relationens känslosamma betydelse är kanske allra tydligast när Sveriges kommande statsminister (i skrivande stund okänt vem det blir) reser på sin första utlandsresa. Den kommer att gå till Helsingfors. Finlands statsminister åker först till oss.
Både Sverige och Finland har nyligen antagna livsmedelsstrategier (september 2025 respektive december 2025) som vilar på en gemensam tankeidé om jorden, vattnen och skogen. De förvaltar ett historisk-politiskt kulturarv som sedan ska skickas vidare till framtiden.
De livsmedelsinsatser som Finland nu gör sträcker sig till 2040-talet, i Sverige till 2030. En svensk utredare tittar på perioden fram till 2045 men det betänkandet anländer först i juni 2028.
Ett bra sätt att upptäcka den svenska synen på livsmedel är att titta på den finländska. Som att deras livsmedelsstrategi fått tillnamnet ”Den lyckliga matens land”. Hade vi kunnat tänka så om mat? Vår heter i stället ”En livsmedelsstrategi för jobb och hållbar tillväxt i hela landet”.
Det är två olika perspektiv på medborgaren och dennes betydelse för staten. Det är skillnad på kulturvarelser i gemenskap och ekonomiska kroppar som ska hållas sysselsatta.
Både länderna har en vision. Den finländska tänker på mat som ”gör gott för människorna, djuren och miljön”. Alltså måltider som människor äter. Sverige ser råvara och produktion, och politikerna vet att strategin är framgångsrik när omvärlden ger sitt bifall.
Det svenska målet är därför satt till ”att göra Sverige till ett gastronomiskt land i världsklass” genom att ”framhäva svenska mervärden”. Det senare brukar betyda låg antibiotikaanvändning och livsmedelssäkerhet, alltså mer teknologi än kultur.
Här återkommer en svensk drivkraft om att vilja att andra ska säga att de ser oss som en förebild. Världen bekräftar oss genom att säga att vi är ett föredöme. Vi gör inte saker för att vi själva tycker de är viktiga. Vi vill ha beröm. Sverige har därför inte en strategi för befolkningens skull, utan för att vara bättre än andra länder.
Men samtidigt slår den svenska regeringen fast att mat och dryck i framtiden inte enbart ska vara ”en källa till näring” utan också ”njutning”. Sverige är alltså sakta på väg bort från den lutherska pietismens stränga tacksamhet, som den vore en måltid i Karen Blixens berättelse om ”Babettes gästabud”.
Det är skillnad på kulturvarelser i gemenskap och ekonomiska kroppar som ska hållas sysselsatta.
De svensk-finländska strategierna görs på fyra områden, tre rätt lika och så ett avvikande. Det förenande är de som hämtas från EU:s övergripande mål: Produktionen måste vara konkurrenskraftig, vilket talar för att hållbarhetsargumenten verkställs med hjälp av teknologi och storskalighet. Försörjningsberedskapen är viktig, både från statens sida och genom att medborgaren avkrävs ansvar. Och kostnadsbilden för jordbruken kan inte avvika för mycket, så det Finland gör måste också vi göra, och omvänt.
Men så börjar olikheterna rada upp sig. I Finland är landsbygden omnämnd som en plats där människor bygger sina liv. Den svenska låter i stället det lantliga perspektivet bäras av den administrativa indelningen ”region” eller ”lokalt”.
Den finländska tanken är att bygga en inhemsk matkultur på en decentraliserad produktion. Sverige nämner också det inhemska, med tillägget att äter man svenskproducerat blir man ett föredöme genom ett lägre globalt klimatavtryck. I den finländska strategin finns många kulturmål. Den svenska har inga alls men däremot många om att producera livsmedel. En inhemsk matkultur är en förutsättning för en konsumtion av produkter från landsbygden där många människor lever sina liv.
Kungarepubliken Sverige-Finlands matkultur är likartad. Båda har rågbröd i sina vener även om det svenska brödet är torrare och sötare än det finländska, och finnarna äter dubbelt så mycket. När Finland utsåg rågbrödet till sin nationalrätt svarade svenska P3:s lyssnare 2017 med att välja sill och potatis. Alltså mer havsfisk än insjöfisk.
Landsbygdens vatten är mer levande i Finland där man i butiken kan köpa fiskkonserver med pålägg tillagat av siklöja (muikku), rökt mört i olja (savusärki) och brax eller björkna.
En gemensam politisk kvarleva sedan århundranden är allemansrätten vilket skapar intresse för bär och svamp. Finländarnas mer östligt orienterade matkultur gör att de såväl lägger in svamp, har inhemska skogssvampar i tärningsformat och dessutom en julsallad av saltad svamp. Det svenska köket gör ofta halt vid svampsås, kantarelltoast och champinjonpizza. Lika som bär i den gemensamma kungarepubliken, men ändå så olika.