Sommarnovellen ”Mantuas pistoler”
Kristian Wedels sommarnovell ”Mantuas pistoler” är fiktion. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer är rena tillfälligheter.
Hur många medelålders svenskar minns den gamla urusla hitlåten ”Galen man”? Och hur många norska femhundrakronorssedlar kan man få plats med i en grön sombrero? Missa inte sommarsagan av GP:s kåsör.
Jag är musikant. Det är en mycket anspråkslös karriär. Vi är fem medelålders män i roliga mössor som sjunger visor om spårvagnar, Gais och annat göteborgskt. Ibland berättar vi vitsar. Vi kallar oss Vier Brillen, fyra glasögon. Det är inte bara osant, för numera är det fem par glasögon på scenen. Det är också opraktiskt. Människor kan lyssna på oss för tredje eller fjärde gången och tror att vi heter ”Förbryllen”. Det har hänt att åhörare trott att vi företräder en intresseorganisation för fibromyalgipatienter. Nu är det för sent att byta. Namnet sitter fast. Men vi är alltså bara fem män i fezar och gula pikétröjor. Vi har slutat med festvåningsjobb. Numera föredrar vi bibliotek och föreningsaftnar. Eller rentav hembygdsföreningar och församlingshem.
Kristian Wedels sommarnovell ”Mantuas pistoler” är fiktion. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer är rena tillfälligheter.
Vi börjar bli gamla, på gränsen till övermogna.
Bandmedlemmarna i Vier Brillen är desamma sedan tjugofem år. Det är bara basisterna som växlar. Vi har haft en sällsam otur med dem – eller de med oss – och vi har skiftat mellan ett halvdussin olika basister. Alla har varit mycket trevliga och sinsemellan mycket olika.
Under några år i början 2000-talet hade vi en vikarierande basist. Han hade ett alldagligt namn, men han kallades aldrig någon annat än Femman.
Femman var en knubbig fåordig man med tunt stripigt långt hår som börjat nötas till en flint. Han var lite äldre än vi andra. Han gick i lite för trånga t-shirts och kanske fanns det emellanåt lite att anmärka på den personliga hygienen. Men han var vänlig på ett lågmält sätt och han spelade bas tryggt och stabilt, utan excesser.
Femman hade också en ovanlig merit som gjorde att han trots sitt ganska fallfärdiga yttre åtnjöt ett visst anseende. Han hade en gång, närmare bestämt 1997, haft en liten hit. Han hade legat femton veckor på svensktoppen med ”Galen man” – en komposition som för en nutida lyssnare ter sig inte så mycket som en gestaltning av manlig galenskap som av musikaliskt vansinne. Låten är ett försök i den vanskliga genre som kallas tropikpop, med lite samplade oljefat, maracas och rentav en musikvideo med solstolar och sandstränder. Det är en fasansfull låt.
Femman framträdde genom hela denna video i en grön sombrero. Han gjorde det också tillsammans med tre kvinnor som det finns skäl att återkomma till i skildringen. Sombreron gör det förresten omöjligt att veta om Femman redan vid denna tidpunkt hade börjat utveckla sin tunnhårighet. Det går inte att driva upp ett enda fotografi från slutet av 1990-talet där han inte bär sombrero.
I december 2001 vikarierade Femman för första gången i Vier Brillen. Det gällde åtta festvåningsjobb. De tre första var på en restaurang på Södra Hamngatan, de fem sista skulle äga rum fem kvällar i rad på Börsen i Göteborg. Det var en lämplig och lagom prestigefylld avslutning på året – precis så glamorös att vi kunde intala oss att vi var lite betydelsefullare än vad vi i själva verket var. Men framför allt var det, inser man i historiens ljus, passande med Börsen eftersom det var just den typ av evenemang som år 1997 hade lett till Femmans uppgång och fall, till hela historien om de tre kvinnorna i Mantuas Pistoler och till de omständigheter som ledde till att han några år senare, lätt tilltufsad, fördes i vår väg.
Det var också dessa spelningar på Börsen i december år 2001 som ledde till att han började berätta sin historia. Vi skulle enligt kontraktet vara standby från klockan 21. Inte vid något tillfälle började vi spela före klockan 23. Istället satt vi i en primitiv loge, ett slags trång före detta åhörarläktare i börshusets översta våning. Det var hårt stoppade sammetsbänkar. Under tröga decembertimmar berättade Femman om sommaren 1997.
Andra eller tredje kvällen hade det blivit så intressant att jag frågade honom om han godtog att jag förde anteckningar. Han tillät det, med vissa förbehåll, och dessa förbehåll kommer jag att respektera.
Det är också dessa anteckningar som jag bygger den här berättelsen på.
Men först några ord om livet som amatörmusikant. Det är nämligen den grundläggande premissen för den saga som skapade Femmans korta uppgång och långa efterföljande förfall. Det är en värld som jag känner väl eftersom jag har tillbringat min fritid sedan tonåren tillsammans med min saxofon. Men det är ett stycke verklighet som är obekant för den majoritet av befolkningen som inte är musikanter.
Framför allt: Livet som amatörmusikant skiljer sig fundamentalt från livet som professionell musiker. Det är inte blott den grundläggande skillnaden att den professionella musikern faktiskt behärskar sitt instrument. Det är inte heller blott det faktum att den professionella musikern har personal som monterar scengradänger, drar sladdar och – i den del extrema fall – rentav stämmer gitarren för musikerns räkning, medan amatörmusikern trött och dyster bär lådor och monterar sladdar. Detta uttröttande kringarbete utgör rentav den absoluta huvuddelen av amatörmusikantens arbete – den lilla stunden av musikutövande mitt i detta slitsamma arbetspass är faktiskt nästan försumbar.
Men den stora skillnaden är naturligtvis själva miljön för framträdandet. Bara ordet ”konsert” förefaller direkt olämpligt när det gäller amatörer. Professionella musiker verkar i professionella miljöer, det vill säga konserthus och teatrar. De förs av en beställsam agent eller manager till en loge där bekvämligheter i form av smörgåsar, soffor och tv-apparater har arrangerats enligt en i förväg överenskommen lista. De kliver ut på en scen. De är servade och påpassade.
Amatörmusikanten å andra sidan får spela i den lokal som han anvisas, i det hörn där det finns flest elkontakter. Han är inte servad eller påpassad. Han är sig själv nog. Det är hans svaghet men också hans styrka. Han ska spela på en personalfest eller ett födelsedagskalas eller ett företagsjubileum.
Amatörmusikanter släpps in via lastbryggor och köksingångar. De väntar i timmar i övervåningen på kontor eller i dystra myndighetsbyggnader. De kan stå i skjortärmarna och stämma en saxofon eller en trumpet inne i verkställande direktörens eller finanschefens rum.
På skrivbordet ligger ett utkast till ett företagsvärv eller en patentansökan.
Om det handlar om ett börsnoterat bolag – vilket inte sällan är fallet – kan den information som ligger på skrivbordet, för ögonblicket lätt tillknycklad under ett trumpetfodral, vara värd miljoner.
Den vakna läsaren har naturligtvis redan observerat att denna skillnad – till skillnad från de andra anförda skillnaderna – kan tala till amatörens fördel, förutsatt att amatörmusikanten har något intresse för de dokument, föremål eller upplysningar som kommer i hans väg.
Man kan uttrycka det enklare: det är lättare för en amatörmusikant än för en professionell musiker att begå brott.
Man kan tänka sig ett typiskt scenario. Det är julfest på ett medelstort företag – gärna med kontor och lager i en hangar av grå korrugerad plåt på någon av de leriga före detta åkrarna söder om Göteborg eller på Hisingen. Dessa små kungariken är hermetiskt tillslutna 364 dagar om året, med gallergrindar och armerade glasdörrar. Det finns i allmänhet en hejig och karismatisk vd och ägare som alla är lite rädda för och därför berättar underhuggarna ständiga anekdoter – små uppvisningar i ängsligt underdånig hurtighet.
Vd:n är den enda som omnämns med blott förnamn: ”Har du hört vad Tobias sa när lastbryggan brast?”
Men en dag om året arrangerar detta företag julfest, med catering och inhyrda musikanter, och då är alla regler satta ur spel. Den vanligtvis strama kvinnliga receptionisten bär glitterstrumpbyxor och en tomteluva. Genom den lastbrygga som annars präglas av säkerhetskontroller och kontrasignerade transporthandlingar förs cateringjulbord och pilsner och julgranar. Musikanterna anländer via denna lastbrygga på eftermiddagen och riggar instrumenten i ljusgården framför tio uppfällda slagbord i den inglasade entrén.
Sedan tilldelas musikanterna en loge. Denna loge består av ett eller två våningsplan med sammanträdesrum och ett landskap av skrivbord. Musikanterna får låna ett magnetkort av en redan lätt berusad personalchef för att kunna åka och köpa några pizzor. När mörkret och regnen sänker sig över Göteborgsnejdens utsträckta industriområden och företagsparker sitter musikanterna i en tre timmar lång väntan, med i princip fri tillgång till ett våningsplan som alla andra dagar om året är omslutet av ett fysiskt och digitalt skal som håller alla inbrottstjuvar borta.
Rent teoretiskt skulle musikanten kunna bära bort en myckenhet värdefullt bohag. Eventuellt behöver han inte ens bära stöldgodset själv eftersom glöggfryntliga controllers senare på kvällen gärna hjälper till att bära ut sladdlådor och instrumentetuier.
Teoretiskt skulle en sådan föga samvetsöm amatörmusikant inte ens behöva stjäla något. Det kan räcka att fotografera några handlingar på ett skrivbord. Ibland kan det rentav räcka att fotografera några dokument i papperskorgen i printerrummet.
Naturligtvis föreligger en viss risk. Men den är i praktiken häpnadsväckande liten. Det är för det första inte ens säkert att företagaren överhuvudtaget märker att han har blivit bestulen. De besvärande konsekvenserna kanske inte noteras förrän månader eller år senare och att någon utredare då skulle knyta brottet just till den kväll då julfesten ägde rum är hart när otänkbart.
Men om misstankarna skulle riktas mot julfesten finns det trots allt goda skäl till att musikanterna kan räkna med att slippa allt för rigorösa utredningar.
Detta har att göra med företagsjulfesternas säregna karaktär.
Det finns till exempel loggar för alla passerkort. Sådana loggar kan naturligtvis rymma besvärande upplysningar om vilka rörelser musikanterna har företagit med sitt lånade kort. Men den för musikanterna välsignelsebringande faktorn är att dessa passerkortsläsare självfallet loggar alla rörelser från den kväll då julfesten har ägt rum. En kväll full av frimodighet och glada krumsprång. Kanske rentav snedsprång. Det kan exempelvis, för en 53-årig personalchef, te sig som ett oöverstigligt pedagogiskt problem att förklara för polis och internutredare vilket legitimt ärende en tjugosexårig kvinnlig sekreterare har haft i personalchefens rum klockan 23, i all synnerhet som passerkortsläggen visat att personalchefen själv samtidigt vistats på samma våningsplan. Vissa brådskande uppdrag bör förbli hemliga. Följaktligen brukar polisens önskan att få nagelfara passerkortsloggarna för den aktuella julfestkvällen mottas med blott sval hänförelse från personalchefens sida. Det händer påfallande ofta att sådana loggar av en olycklig slump går förlorade.
Man kan sammanfattningsvis säga att omständigheterna gynnar den amatörmusikant som eventuellt skulle ha brottsliga ambitioner. Stjärnorna står rätt, helt enkelt, och om det var något Femman behövde i mitten av 1990-talet var det lite kosmisk hjälp.
Det skulle han få.
Och jag återger nu hans egen berättelse så gott som möjligt från de anteckningar han lät mig göra.
Femman var alltså småskurk. Det var så han försörjde sig början av 1990-talet. Det var så han själv betecknade sin profession och det finns ingen anledning att försköna eller dölja detta faktum.
Men det finns heller ingen anledning att vara alltför chockerad. Det är ungefär på samma sätt som att världen inte är uppdelad i å ena sidan alkoholister och å andra sidan människor som kan sköta alkohol, utan av ett stort mellanskikt av alldeles vanliga svenskar som rör sig utmed hela skalan av utsvävningar, ruelser och behärskning. Det är likartat med det fenomen som, lite oprecist, brukar betecknas som den brottsliga banan. Alla brottslingar är lite hederliga. Och vi andra är alltid lite brottsliga. Det finns inte svart eller vitt. Det finns bara ett nedre gränsvärde för svart och ett övre gränsvärde för vitt. Någonstans där befinner vi oss alla. Det bör alltså ses som ett slags valörbeteckning, ett försök till nyansering, när Femman kallade sig småskurk.
Kanske skulle man kunna kalla honom skymningsentreprenör.
En gång hade han gått en musikalutbildning på en folkhögskola i Halland. Han var ganska bra på att spela gitarr och sjöng med en ljus men lite blodlös tenor. Han hade spelat på Stenabåtar och små scener i Markaryd och Ytterby och han hade fått betalt med sedlar i kuvert och vid ett tillfälle skulle han köpa fyra mikrofoner i Tyskland. En vän bad honom att samtidigt köpa ett mixerbord. Inköpet skulle äga rum i ett musikvaruhus i Wolfenbüttel och när Femman meddelade vänkretsen att han skulle dit fick han samtidigt en beställning på 400 liter Smirnoff från Puttgarden. Därmed gjorde expeditionen en nätt vinst på 12 000 kronor (och fyra Shuremikrofoner) och tre veckor senare gjorde Femman en ny tur till Puttgarden.
Och när han i två år levererat sådana spritlaster till en driftig entreprenör vid namn Saban, som bedrev hemlig grossisthandel vid Stigs Center på Hisingen, fick han ett erbjudande.
Saban – en blek och fräknig man från Tirana – tog honom avsides och frågade om Femman hade lust att frilansa på ett nytt sätt.
Inget av det som Femman inledningsvis berättade kan sägas ha förvånat mig. Vodkaflaken vid Stigs Center var ryktbara i Göteborg.
Men Femman berättade också om en annan värld som jag inte kände till. Denna för mig okända värld förekom – och förekommer väl än i dag, antar jag – på den del av Internet som i dag kallas Darknet och i mitten av 1990-talet kallades Song. Dessa digitala länder är obekanta för mig i dag, och de var än mer obekanta för mig när Femman berättade historien för mig för drygt tjugo år sedan. Faktum var att det var första gången jag överhuvudtaget hörde ordet Song.
Ty på 1990-talet, under internets pubertet och ynglingatid, rådde de hemliga databasernas glada vilda västern-epok. Under några år – innan lagstiftningen hade hunnit i kapp – var i princip allt möjligt eller åtminstone, i brist på juridiska klarlägganden och prejudikat, i princip tillåtet.
På nätverket Song förekom, enklast uttryckt, ett slags handel med brottsmöjligheter.
Det handlade inte om mord eller våldsbrott. Där var trots allt insatserna för stora.
Men det handlade om information som kunde ha ett större värde för någon annan och därför kunde säljas. Det vanligaste var ”heta” telefonlistor för mindre nogräknade telefonförsäljare, men det kunde också vara listor över hotellbokningar eller flygresor – det vill säga en möjlighet att veta vilka villor som stod tomma. På Songs handelsplatser förekom fram till ungefär sekelskiftet 2000 en framgångsrik försäljning av upplysningar. Det kunde vara skärmdumpar av mejltrådar, scannade kontrakt eller fotografier. En del dokument lades upp på ren spekulation.
Det mesta var väl strunt men i denna hemliga börshandel med dokument yppades, under några gyllene år, för den driftige eller kontaktrike, möjligheter till utpressningar eller enkla insiderbrott.
Man köpte helt enkelt en brottsmöjlighet. Den närmaste legala motsvarigheten i dag torde vara handel med fakturor.
Alltnog. Saban undrade om Femman skulle kunna tänka sig att bli underleverantör av säljbara dokument och upplysningar. Själv ansåg sig Saban förhindrad att nå de miljöer där dessa handlingar kunde finnas – ett sorgligt exempel, framhöll han, på de ras- eller folkgruppsfördomar som präglar Sverige. Dessutom hade konkurrensen i den göteborgska svartspritsbranschen börjat bli besvärande. Framför allt fanns i Västra Frölunda en problematisk entreprenör som så konsekvent hade flugit under radarn att Saban inte ens med säkerhet hade sett honom, och än mindre haft möjlighet att förhandla om intresseområden. Denne nye och med Saban konkurrerande spritentreprenör från Göteborgs västra delar var rentav så hemlig att viss osäkerhet rådde om hans namn. Några hävdade att han hette ”Hans” eller ”Hansi”. Någon hävdade att han kallades Heinz eftersom han gillade tomatketchup. Flera uttalade namnet på något slags halvt engelskt vis. De sade ”Häns” eller ”Hens” eller ”Hensi”.
Någon sa ”Hanseman”.
Oavsett vilket namn som användes på konkurrenten fanns det kort sagt goda skäl för Saban att differentiera verksamheten. Varför inte prova en på alla sätt mindre utrymmeskrävande handel, ett finare och mer manschettbetonat brottsligt entreprenörsakap?
En kultiverad handel med gamla saldoutskrifter och mejl.
Saban hade, som han uttryckte det, av djupt beklagliga skäl svårt att röra sig fritt i de miljöer där sådana dokument fanns i övermått. Men, sade Saban, Femman kunde väl med sin rågblonda Kalles Kaviarframtoning bli mer framgångsrik.
Hade inte Femman rentav, mindes Saban, nån gång – under inflytande av den produkt som han hemfört från Puttgarden – antytt att han som musikant kunde hamna i de mest häpnadsväckande miljöer.
Detta måste Femman tillstå att han kanske hade antytt.
Då så, sa Saban. Därmed kunde väl också Femman leverera?
Femman vandrade från detta möte med vissa ängslan. Ty de som vann tillträde på bankkontor eller styrelserum var musikanter och Femman insåg – med ett ögonblick av fasansfull och svindlande insikt – att han faktiskt inte hade varit musikant på två år. I två år hade han istället kört skåpbilar med Smirnoff från Puttgarden.
Det var i denna sinnesstämning Femman såg en annons för damtrion Mantuas Pistoler.
De sökte en gitarrist.
Femman var den ende som besvarade annonsen. De stämde träff på Bräutigams konditori på Kungsgatan.
Mantuas pistoler visade sig vara tre stadiga damer i sextioårsåldern. De hade framträtt på firmafester i decennier, i alltmer desperat åtsittande klänningar – inte till följd av några förändringar i kostymeringen, utan på grund av medlemmarnas allmänna utveckling. De hade roliga attiraljer på scenen: sombreros, ridpiskor, knallpulverrevolvrar, miniskidor, tutor. Allt som kunde tänkas krydda den ganska standardiserade framställningen av ”Dancing Queen” eller ”Flickorna på TV2” till förinspelade bakgrunder. Ibland framträdde Mantuas Pistoler till ett gitarrkomp som var mer robust än finstämt. Men gitarristen Sören, en bankman och skönande, hade pensionerat sig och flyttat till Portugal. Mantuas Pistoler behövde Sörens ersättare.
Femman, som vid denna tidpunkt var en blek 32-åring med halvlångt blont hår, tendens till dubbelhaka och en allmän framtoning av det som i Göteborg kallas ”bösig” satt på Bräutigams och betraktade klentroget de tre kvinnor som alla såg ungefär som han mindes samtliga sina kvinnliga högstadielärare. Det var Solveig, en frodig brunett med örnnäsa. Det var Mia en avlång skånska som en sommar 1972 hade varit utbytesstudent i Leningrad och därför kallades ”Ryskan”. Och det var Barbro, en kortklippt potatisnäst kvinna som jobbat halvtid som hemkunskapslärare och där predikat den allmänna varmhållningens sunda principer så ihärdigt att hon av eleverna på Tynneredsskolan fått öknamnet ”Hot Stuff”. Detta öknamn – som på intet vis svarade mot hennes allmänna framtoning – anammade hon med glädje. Det var Hot Stuff som skötte mellansnacken.
Mantuas pistoler bestod därmed av Solveig, Ryskan och Hot Stuff. Två sopraner och en alt. Två tjocka och en smal.
De drack te på Bräutigams. Femman kände ett starkt behov av att späda ut teet med någon av de produkter från Puttgarden som han samma morgon hade levererat till Saban vid Stigs center. Han enrollerades på stående fot som gitarrist till Mantuas Pistoler. Detta var i mitten av november 1995. Julfestsäsongen skulle inledas kring första advent. Solveig, Ryskan och Hot Stuff var glada över att ha funnit en ersättare till Sören. De hade elva spelningar inbokade i december.
Femman hann delta på tre repetitioner i Ryskans kök på Godhemsgatan i Majorna. Vid varje tillfälle hade hon bakat en ny sockerkaka.
Det första giget ägde rum på Norske Banks kontor på Norra Hamngatan i Göteborg. Det var en torsdag i slutet av november. Det ösregnade. Femman mindes denna kväll med ett slags glasklar pregnans, för det var – erinrade han sig senare – en av hans lyckligaste stunder i livet. Han stod med sin stålsträngade Tanglewood bakom de tre moderligt stadiga damerna Solveig, Ryskan och Hot Stuff som iförda tomteluvor sjöng ”Oh Helga Natt” och ”White Christmas” till Femmans omsorgsfulla fingerplockande komp. Bankpersonalen satt vid laminatvita bord i hela vestibulen. Nummerlappsautomaten var insvept i glitter och lokalen som helhet insvept i glöggdoft. Bankpersonalen åt en jultallrik med senapssill, en ägghalva, en laxbit, två köttbullar och en liten bit revbensspjäll och de jultindrade aningslöst. Efter tjugo minuter klev Femman av den scen – som inte var en scen utan ett hörn – och Solveig, Ryskan och Hot Stuff drog på sig sombreros och körde ”Copacabana”, ”Hound Dog” och ”Det börjar verka kärlek banne mej” till förinspelat komp – en musikalisk kombination som i sin smaklöshet kunde mäta sig med jultallriken. Och medan detta pågick hade Femman 28 härliga och fria minuter på bankkontorets andra våning. Han hade en jultallrik och en julmust i den improviserade logen i konferensrummet. Men Femman förspillde ingen tid på senapssill och ägghalvor. Han tömde systematiskt alla papperskorgar. Fyra av nio kontor hade dörren på glänt. På två av dessa låg utprintade låneansökningar i svarta horisontella plastfack på skrivbordet. På ett skrivbord låg vad han sedermera skulle inse var denna premiärkvälls finaste fynd: ett mejl från en kund som i förtroende meddelade banken att han planerade att lämna sin fru, men var osäker på om han hade råd att skilja sig och undrade om han kunde få hjälp med att skapa en fiktiv förlust i ett aktiebolag. Medan Peter Himmelstrands fyndiga verser om att vara arti’ och inte gå på party svagt trängde genom golvet fotograferade Femman fermt några hundra handlingar. Innehållet i papperskorgarna körde han ner i en högtalarlåda.
Och en dryg timme senare skakade han hand med en ganska lullig kontorschef som kom ut på trottoaren och tryckte tio femhundrakronorssedlar i barmen på Solveig medan de packade in PA-systemet i Ryskans Volvo 740.
– 5 000 spänn kontant utan moms rakt i fickan och vi behöver ju inte rapportera för någon sniken skattmas att ni har varit här, sa kontorschefen.
Femman stod med väskan som innehöll cirka fyra kilo A4-papper från bankkontorets andra våning och han tänkte att detta var vackra och kloka ord. Ingen behövde vet att han hade varit där.
Morgonen därpå for Femman till Saban.
Saban höll ett litet kontor i en källare vid Kyrkbytorget. Det var egentligen ett förråd: ett skrivbord och några pärmar i en stålbur med hänglås. Den egentliga praktiska nyttan var förråd för vodka. Saban var i princip karl att klara sig med kontoret på fickan, men det var viktigt för hans självbild att han överhuvudtaget hade ett kontor. Det skapade liksom större stadga åt tankarna. På detta kontor fanns utöver några tusen liter vodka tre stolar, ett skrivbord och en grå dator med tjock skärm.
Denna förmiddag fick Femman lära sig mycket om den undre världens finkalibrerade förmåga att närma sig det som annars brukar förknippas med duktiga entreprenörer: att se möjligheter.
Mejlet till banken från företagaren i Torslanda som övervägde skilsmässa var naturligtvis en omedelbart räntabel tillgång. Där fanns en adress. Det var en så enkel utpressningsmöjlighet att Saban övervägde att själv ta hand om dokumentet. Samtidigt, framhöll Saban, kunde det vara kommersiellt fiffigt att låta några sådana här guldkorn dröja kvar i den i övrigt ganska oglamorösa grushögen av dokument.
Men med lite tur och några timmars administrativt arbete – författande av lämpliga sökord med mera – skulle det kunna glimma av fynden från papperskorgarna på Västra Hamngatan.
Det fanns till exempel, framhöll Saban, en del kreativa advokater som regelbundet nagelfor de databaser som lades upp. Framför allt sökte de efter sina klienters motparter. Ett kontoutdrag eller ett mejl till en bank är till sitt innehåll i regel alldeles harmlöst. Men den som vid en förlikningsdiskussion ser hur motståndarsidans advokat plötsligt och liksom skenbart tankspritt tycks ha tillgång till den korrespondens man i förtrolighet har fört med sin bank blir lätt en smula osäker. En obehaglig undran över vilka fler dokument motståndarsidan kan tänkas ha smyger sig in.
En nervös självrannsakan över vad man måhända har skrivit utbryter vid sittande bord. Kort sagt: motpartens hänvisning till ett aldrig så harmlöst dokument – till och med ett kontoutdrag – kan vid en förlikningsdiskussion ha en klart mjukgörande effekt.
Av de drygt 1 100 dokument som Femman medförde denna morgon lade Saban ut 129 på databasen. Av dessa såldes nio den första veckan. Ett av dessa var skilsmässomejlet från företagaren i Torslanda. Det inbringade 20 000 kronor. De andra auktionerades ut för belopp mellan 800 och 3 000 kronor. Den sammantagna intäkten för denna första vecka var 33 000 kronor. Av detta fick Femman 25 procent: 8 250 kronor.
Därutöver gav Saban Femman ett förskott på 10 000 kronor. Han räknade helt enkelt upp tjugo femhundrakronorssedlar ur ett vadderat kuvert som han hade under skrivbordet.
Femmans andel av det gage som kontorschefen på Västra Hamngatan föregående kväll släppt ner i Ryskans dekolletage hade varit 1 250 kronor. Femman lämnade Sabans kontor på Kyrkbytorget med drygt 18 000 kronor i kontanter.
Under inflytande av det rus som bara kan beskäras en ung musikant som plötsligt finner sig sitta i bilen med 18 000 kronor i byxfickan for Femman denna vanliga tisdag och satte sig på i baren på Golden Days och beställde tre öl för att manifestera sin egen framgång. Han hade en stark känsla av att han just hade inlett den lyckligaste tiden i sitt liv. Detta skulle sedermera visa sig vara sant, även om denna period skulle visa sig bli kortare än vad Femman hade hoppats och – framför allt – avlöst av mer komplicerade omständigheter.
Men inledningsvis gick allt lätt. Femman spelade Änglahund till fingerplock på sin stålsträngade Tanglewood bakom Solveig, Ryskan och Hot Stuff. Sedan hade han en halvtimme på sig att diskret förse sig. Utfallet var i allmänhet förvånansvärt gott. Det var julfester på i tur och ordning tingsrättens avdelning för tvistemål, Stadsbyggnadskontoret, ett bankkontor kontor i Gårda, en dieselmotortillverkare och – höjdpunkten – Stadskansliet vid Gustaf Adolfs Torg.
Femman fick där tre ytterst lukrativa minuter i kommunalrådet Göran Johanssons hörnrum.
Ungefär varannan vecka packade Femman sin orange Volvo 740 och levererade dokument till källarkontoret vid Kyrkbytorget. Saban var mäkta nöjd och satte efter ett par veckor sin brorson, Zamir, på att katalogisera och lägga ut ledord i databasen. Det brukade ta tre eller fyra timmar att gå igenom skörden. Sedan anslöt sig Saban till den avslutande lunchen på pizzerian vid Kyrkbytorget och vid kaffet fick Femman ett kuvert med förra veckans redovisning.
Och på grund av en de många svårbegripliga dominoeffekter som emellanåt präglar den undre världen utgick Femmans vederlag från och med den andra utbetalningen alltid i norska kronor. Sedlarna såg betryggande väl använda ut och föreföll inte vara falska eller spårbara. Deras blotta existens sade emellertid något om kundkretsen vid Stigs Center. Det Sabanska spritdistributionssystemet kändes inte vid några besvärande nationsgränser.
På 1990-talet var det aldrig några svårigheter att betala en göteborgsk krognota med norska pengar. Femmans konto för annan konsumtion var också nedbringat till ett minimum. Han lade undan några tusen kronor i norska sedlar varje vecka. Han lade dem i en liten kapsel inuti sin Marshallförstärkare.
Han var lycklig.
Denna glädje hade även en musikalisk klangbotten. Femman fann till sin milda häpnad att det faktiskt var roligt att spela med damerna i Mantuas pistoler.
Han använde ett gammalmodigt och klichéartat uttryck när han satt på den hårt stoppade sammetssoffan i Börshuset och beskrev det för mig. Han ”hittade tillbaka till musiken”.
Framför allt hade han funnit en besläktad själ i Solveig. Solveig och Femman kunde sitta i timmar i hennes röda Toyota Corolla – efter att Ryskan och Hot Stuff körts till sina lägenheter i Bagaregården respektive Frölunda – och diskutera gitarrsolon och gamla Led Zeppelinskivor. Solveig hade sett Bob Dylan 1978 på Scandinavium, den konsert som med en underbar tondövhet för musikbranschens genrenyanser från arrangörernas sida marknadsfördes som ”Årets Popkonsert”. Dylan själv hade möjligen haft drivkrafter som påminde en smula om Femmans. Dylan hade startat denna magnifika världsturné, som slutligen kom att omfatta 114 konserter, för att finansiera en dyr kalifornisk skilsmässa. Men av en händelse tycks Bob Dylan, som drivits ut på vägarna på grund av förlorad kärlek, ha återfunnit en annan kärlek, nämligen kärleken till musiken. Något liknande, men i mindre skala, hade alltså Femman upplevt. Han hade tagit ett engagemang i Mantuas Pistoler som musikant för att stjäla dokument, men därutöver funnit musiken och en själsfrände. Och Femman lyssnade med förtjusning hur Solveig berättade om sina ungdomsår som tycktes ha varit präglade av en nyfiken för att inte säga vild musikalisk mångfald. Hon hade sett Deep Purple i Bremerhaven 1971 och Abba i Sydney 1977. Femman och Solveig kände en djup gemenskap där de satt och språkade. Det var en gemenskap som verkligen inte var av romantisk karaktär, utan snarare som relationen till en världsvan och tidigare okänd äldre halvsyster.
En gång hade hon velat bli låtskrivare, en kvinnlig Dylan. Men något – i Solveigs fall ett förskollärarjobb och traversförare vid namn Benny – hade kommit emellan.
Det var Solveig som efter den avslutande spelningen under denna Femmans första sejour i Mantuas Pistoler – det var på trettondagsafton hos Astra i Mölndal – föreslog att han skulle bli fast bandmedlem och dessutom borde synas mer.
Femman, framhöll Solveig, borde inte bara kompa.
Han borde sjunga.
Det Femman först framförde som fast medlem i Mantuas pistoler var en variant av Abbas ”Why did it have to be me”. Solveig tog här med självklarhet Fridas roll – iförd stråhatt och en klänning som skulle ha varit skandalös på en ung kvinna, men här fick en framtoning som bara kan betecknas som livsbejakande. Femman fick vara Björn Ulvaeus. För detta ändamål sydde Ryskan en sparkdräkt i silverne glanstyg.
Sålunda förflöt i princip ett år av en tillvaro som bara kan betecknas som regelbunden och nästintill harmonisk, även om kanske Skatteverket inte var insatt i alla aspekter av denna vardag.
För Femmans vidkommande var tillvaron mer ordnad än vad den någonsin tidigare hade varit i hans liv. En eller två gånger i veckan körde han sin orange kombikupé till någon reklambyrå eller myndighet eller bankkontor. Det var femtioårsjubilerande brädhandlare i Kode eller konstruktörer av fiffiga vattenkranar halvvägs till Borås, nästan alltid inhysta i inglasade putsade hybridbyggnader med vestibul i polerad gnejs på framsidan och lastbryggor på baksidan. Femman var häpen över att det fanns så många välmående företag i Göteborgstrakten och han var inte minst häpen över att det fanns så många välmående företagare som var så intill förväxling lika varandra: hejiga femtiofemåringar som talade länge utan att bli avbrutna och som alltid sa att de bara var en i gänget och sedan med ett tjugo minuter långt tal oavsiktligt dementerade just denna grupptillhörighet. I slutet av kvällen skulle chefen alltid spela trummor eller klarinett under personalens jubel och vid dessa tillfällen var Femman vanligen upptagen med att fotografera och tömma papperskorgar i ledningsgruppens lokaler på tredje våningen.
Han hade invigt Solveig i det brottsliga upplägget – dokumenten som varje torsdagsmorgon sorterades av Sabans brorson Zamir i en källare på Kyrkbytorget, den lukrativa databasen och det veckoliga rundhänta vederlaget i norska kronor. Solveig hade inte haft några som helst invändningar. Hon var en kvinna som inte lät sig styras av konventionella moraliska kompasser och hon framhöll att denna hemlighet var en lätt börda jämfört med mödorna med att leva arton år tillsammans med traversföraren Benny. Solveig följde rentav med Femman till Kyrkbytorget en torsdag. Några pengar ville hon inte ha. Men Femman fann till sin glädje och förvåning att hon energiskt företrädde hans intressen. Solveig slöt för Femmans räkning ett avtal med Zamir om en fast kvantitet dokument som skulle levereras varje månad. Dessutom förhandlade hon upp Femmans fasta arvode till 12 000 norska kronor i veckan.
Tack varje Solveig fick arrangemanget därvid ännu mer stadga. Varje tisdagsmorgon skulle Femman och Solveig leverera nya handlingar. I de fall de inte personligen kunde infinna sig skulle de använda sig av ett pålitligt bud som skulle veta så lite som möjligt. Sedan skulle Zamir sortera dokumenten under två arbetsdagar och ge dem korta beskrivande namn i auktionslistan, inklusive eventuella detaljer som kunde höja värdet. Det kunde till exempel stå: ”Hultin Bert-Åke, kontoutdrag. Chat Noir”. Varje post rangordnades sedan i olika priskategorier från 1 till 5, där 1 var billigast och 5 lönsammast. Det var så, om någon undrar, som Femman fick sitt namn. Om Femman eller Solveig inte hade besökt Kyrkbytorget ringde de varje tisdagseftermiddag för att stämma av trenden i veckans försäljning. För detta ändamål skaffade Saban på Solveigs inrådan Kyrkbytorgets första mobiltelefon. Saban gjorde sig gärna ärenden på tisdagarna för att få tillfälle att använda den och därmed bekräfta att han var en rörlig och framgångsrik affärsman med många strängar på sin lyra. Men sakligt sett skulle det ha varit bättre om mobiltelefonen hade hanterats av brorsonen Zamir. Det blev efter hand han som skötte hela databasen. Så länge konjunkturen var god ägnade Saban den ringa intresse. När Femman och Solveig gav Zamir veckans lunta brukade de skämta om att de i nödlägen skulle kunna lägga ut några dokument från Sabans egen papperskorg. Han skulle ändå aldrig märka något.
Det blev alltså med tiden ett nästan självgående system. Och själva grunden för detta lades vid det avtal som Solveig för Femmans räkning förhandlade fram en morgon i mars år 1996.
Saban, som såg släktband som den naturliga basen för alla affärstransaktioner, trodde inledningsvis att Solveig var Femmans mamma. Manövern att medföra sin mor till en kriminell förhandling tydde på en frimodighet över generationerna som gjorde ett djupt intryck på Saban. När missförståndet hade klarlagts gick alla fyra – Saban, Zamir, Femman och Solveig och firade den nya pakten på Kyrkbytorgets kinesiska restaurang. Det var vid detta tillfälle – intressant av obskyrt popmusikhistoriska skäl – som Saban uppskattande boxade Femman i bröstet och sa:
– Du är en galen man, brorsan.
Redan dagen därpå hade Solveig skrivit den melodi som skulle bli en av den svenska musikhistoriens konstigaste framgångssagor: sommarhitlåten ”Galen man”, framförd av Mantuas pistoler, med Femman som stjärna.
Melodin är ganska enkel och den intrig som eventuellt ska bäras av texten är inte heller komplicerad. De flesta svenskar som är över fyrtio år gamla minns antagligen videon, en så fånig och valhänt produktion att den nästan skulle kunna betraktats som konstnärlig, som ett stycke performancekonst, en drift med en hel genre.
Femman gestaltar en dyster bartender på ett badhotell i en miljö som ska föreställa karibisk, men som av budgetskäl kan misstänkas vara inspelad på stranden i Tylösand. Han bär en grön sombrero och ett halsband av kokosnötsskal. Och han har tråkigt.
Men så kommer Solveig i blommig heltäckande baddräkt och beställer en Pina Colada och avlossar lagom till den första refrängen ett förföriskt leende så att han blir en ”galen man”. Och i verserna tre och fyra – inklusive en outhärdlig brygga av syntheseizertrumpeter – ansluter Ryskan och Hot Stuff. I den sista refrängen står de tillbedjande på knä framför honom och sjunger tretämmigt att han är en galen man. Det är både vulgärt och trivialt. Det är kort sagt en komposition som nästan helt saknar försonande drag.
Mantuas pistoler framförde ”Galen man” för första gången hos Lunde fondkommissions tioårsfest på Östra Hamngatan i Göteborg. Det var den 17 april år 1996. En onsdag, märkligt nog. Femman hade efteråt en utmärkt skattjaktskväll i Lundes papperskorgar. Han fann bland annat ett mejl från en före detta Europaparlamentariker som ville ha hjälp med att sätta upp ett brevlådeföretag på Isle of Man. Veckan därpå fick Solveig som en väntjänst låna några timmar i John Ballards studio i Gamlestaden för att spela in ”Galen man”. John Ballard hjälpte dem att lägga på de syntetiska trumpeterna.
Femman satte sången på andra tagningen.
Sedan hände ingenting på nästan ett år.
Men i februari 1997 for Femman och Solveig till ett vinylpresseri i Kode och betalade kontant 25 000 i norska sedlar för pressningen av en singel (”Why did it have to be me” på baksidan) – troligen en av de sista vinylsinglar som pressades i Sverige. Exklusiviteten i detta faktum kan möjligen förklara att ”Galen man” överhuvudtaget väckte någon uppmärksamhet när Solveig skickade den till tio nöjesredaktioner. Det var så knäppt och konstigt att man åtminstone måste lyssna på skivan. På flera redaktioner var det överhuvudtaget svårt att driva upp en skivspelare. När skivspelaren slutligen gick igång var det en begivenhet.
Kort sagt. En serie omständigheter så komplicerade att ingen marknadsavdelning i världen skulle kunna ha kontroll över dem organiserade sig i gynnsam riktning. Stjärnorna stod rätt. Slumpen. Tajmingen.
I slutet av mars bubblade ”Galen man” på Trackslistan till Kaj Kindvalls trygga lantliga stämma. Musikvideon spelades en lördagskväll i ”Kryzz” med Arne Hegerfors. Två veckor senare spelade Mantuas pistoler ”Galen man” till förinspelat komp i Måndags-Börsen, följt av en svalt ironisk intervju av Jonas Hallberg.
Succén var total.
Naturligtvis var succén obegriplig. Men alla succéer är i någon mening obegripliga eftersom det vilar något oproportionerligt över själva succén som fenomen. En succé – för att verkligen räknas – måste vara en smula oväntad. Och i det oväntade finns också det oförklarliga. Förklaringen att svenska folket under några veckor på våren 1997 drabbades av en plötsligt och snabbt övergående smaklöshet är att sånt händer hela tiden. Från Snoddas till Herreys.
Man kanske kan man ana sig till det finkalibriga maskineri av kollektiva reflexer som skapade succén ”En galen man” och som ledde till att Mantuas Pistoler inför sommaren 1997 hade bokade spelningar på varje betydande utomhusscen i Skandinavien – från ”Grensen” vid Fredrikshald via Lisebergs stora scen till en spektakulär bokning för Allsång på Skansen med Lasse Berghagen i augusti.
Ja, sommaren 1997 var härlig.
En förklaring till framgången kan vara åldern på artisterna. Med dagens blick ter sig ”Galen man” som en ofattbart lumpen och sexistiskt stereotyp komposition. Men under 1990-talet var känsligheten för stereotyper inte lika stor, åtminstone inte känsligheten för samma typ av stereotyper som i dag. Om Mantuas pistoler hade bestått av tre pinuppiga 23-åriga kvinnor som omringade den till uttråkad bartender utklädde Femman skulle musikvideon omedelbart med rätta ha förhånats för sin dumhet. Men det faktum att alla de tre sångerskorna var över sextio år gamla och verkade – som Jonas Hallberg uttryckte det i Måndags-Börsen – ”väldigt fräsiga” gjorde att ”Galen man” fick en helt annan plats i det allmänna medvetandet. Det var helt enkelt lite roligt med tanter.
Denna utomordentligt dumma och sexistiska låt kunde helt enkelt genom en liten förskjutning i universum tolkas som ett stycke feminism. Kanske skulle Jonas Hallberg rentav ha sagt det var fräsig feminism.
Efter framträdandet på Måndags-Börsen i Stockholm gick Femman och Solveig till Zum Franziskaner på Skeppsbron. (Ryskan och Hot Stuff hade tagit en taxi direkt från TV-huset på Gärdet till Esso Motorhotell i Bromma, det härbärge där Sveriges Television inkvarterade gäster av Mantuas Pistolers magnitud.) Vid fönsterbordet på Zum Franziskaner satt Olle Adolphson i dubbelknäppt grå kostym. Han nickade till Femman och Solveig, vänligt och kollegialt.
Femman och Solveig satte sig i en nisch av frostat glas och pratade om hur förundrade de var över omständigheter som man på intet vis kunde styra över. De var, hur konstigt det kunde vara, på väg att bli ytterst omaka popstjärnor. Omständigheterna var dunkla. Universum tycktes gynnsamt och – som Femman i ett utbrott av oväntad vältalighet uttryckte det– ”fullt av icke fullt begripliga kausaliteter.”
Femman hade rätt på denna punkt. Åtminstone delvis. Tillvaron är full av icke fullt begripliga kausaliteter. Men alla är inte gynnsamma. Det skulle dröja några månader innan Femman och Solveig skulle inse att ”Galen man” skulle få konsekvenser icke blott på Lisebergs och Gröna Lunds sommarscener utan även på Kyrkbytorget.
Denna effekt inträdde med viss fördröjning. Mantuas pistolers genombrott i det allmänna medvetandet var så exempellöst snabbt till sin scenförändrande karaktär att själva scenerna inledningsvis inte förändrades alls. De hade sina bokningar på snickerifirmor i Sjuntorp, Stadsbyggnadskontoret och en reklambyrå på Kungsgatan. De behandlades med större vördnad. Chefer och ägare kom fram och hälsade. De fick överdådiga presentationer av sådana toastmasters som tidigare hade bett dem att spela lite kortare eftersom en personalchef ville berätta vitsar.
Men de hade ändå kvar de produktiva halvtimmarna i direktionsvåningarna, det vill säga de stöldraider som redovisades varje tisdag på Kyrkbytorget.
Men allt detta förändrades.
Problemen började i slutet av maj.
I början av augusti – närmare bestämt i anslutning till allsången på Skansen – hade de utvecklats till en fullödig katastrof.
Ty när de nya bokningarna inträffade, med lätt fördröjning, förändrades allt. Mantuas Pistoler hade blivit riktiga artister. I artistlogerna på Gröna Lund, Fredriksdals friluftsteater, Vallarna i Falkenberg eller Lisebergs stora scen finns ingen intressant korrespondens i papperskorgarna.
Vid Grensen i Fredrikshald hängde tolv karolinska uniformer med kantiga kragstövlar och kålbladshattar i logen.
Det var det närmaste ett stöldbegärligt material som Femman och Solveig kom under den sommar då de dansade på scenerna i ett landskap som tycktes bestå av ur frigolit utskurna palmer, ananas och parasoller.
Det var Solveig som först förstod konsekvenserna. Resolut ringde hon Saban och sedan for hon och Femman på en ledig dag mellan Sjöcronaparken i Helsingborg (måndag) och Valhall i Bengtsfors (torsdag) till Kyrkbytorget och förklarade läget.
De ville helt enkelt bli lösta från avtalet.
Saban mottog detta besked med många inkännande fraser och framhöll hur väl han förstod dem. Men han manade också till förståelse för hans egen bedrövelse och han framhöll att han i princip mot sin vilja tvingades vara obeveklig. Försäljningen av dokument hade varit en stor framgång under våren – så stor att Saban i ren distraktion ibland möjligen hade glömt att berätta för Femman och Solveig hur mycket pengar Femmans dokument egentligen hade omsatt. Denna obetydliga fadäs lovade han att framgent kompensera med en ökad veckodusör. Femman och Solveig kunde rentav få 25 000 kronor i veckan.
Men leveranserna fick absolut inte upphöra.
Zamir, som satt lutad över en bullig dataskärm, tittade upp och nickade med eftertryck: avtalet måste följas.
Angelägenheten, fortsatte Saban, var desto större eftersom framgångarna med Femmans dokument hade gett Saban möjlighet till inbrytning på en ny marknad. Han var ändå ganska trött på att sälja brännvin till norska lastbilschaufförer.
Konkurrensen från Hansis bilar – eller om namnet var Heinz – vid Frölunda Torg hade också börjat bli verkligt problematisk. Sabans konkurrent verkade på intet vis uppskatta fria marknadskrafter. Två gånger hade Hansi – eller vad han hette – personligen kommit från Frölunda till Stigs center med en vit skåpbil där han stillsamt suttit och rökt vid ratten medan fyra feta unga män med rakade huvuden klev ur bagageutrymmen och med rödlackade metallbasebollträn krossade Sabans flaskor. 4 000 liter flöt ut över asfalten, en sörja av krossat glas och etiketter.
Det vill säga: det var först efter det andra besöket som Saban förstod vem det var. Gestalten i skåpbilen hade då vevat ner rutan och singlat ut först en fimp och sedan ett litet visitkort med två ord i kapitäler på gult tjockt papper: ”Hälsningar Hans”.
Så var åtminstone namnfrågan löst.
Även i ljuset av detta förvärrade konkurrensläge i brännvinsbranschen tedde sig den svala handeln med dokument som en mer givande handelsvara för Saban.
Kort sagt: Saban var obenägen att lösa Femman från avtalet.
Femman, Solveig, Saban och Zamir åt pasta africana och pizza vesuvio under tystnad. Inte ens det faktum att Femman fick signera ett exemplar av ”Galen man” till Zamir lättade upp stämningen.
Det var Solveig som i bilen därifrån förklarade för Femman att de måste skaffa en underleverantör som kunde hjälpa dem att fullgöra de skyldigheter som blev försummade medan Mantuas Pistoler for genom Sommarsverige och framträdde under frigolitpalmer.
Femman var nästan själv förvånad när han insåg att han – tack vare sina erfarenheter och bekantskaper från brännvinstrafiken till Puttgarden – faktiskt inte var helt utan kontakter i den undre världen.
Detta överensstämde inte riktigt med hans självbild och det var en insikt som ledsagades av blandade känslor. Men faktum var att Femman kände några unga män som inte stördes av onödig samvetsömhet. En av dem hette Acke. En rödlätt satt Tynneredspojke. Acke åtog sig att som underleverantör – mot kontant vederlag – uppfylla Femmans och Solveigs kontrakt. Det fanns visserligen skäl att befara att det inte skulle bli riktigt lika bra. Bankkontor och kommunledningskontor och direktionsvåningar är larmade anläggningar som nu en gång för alla är förbehållna gycklare av den kategori som Mantuas Pistoler räknades till före genombrottet med ”Galen man”.
Men Acke kände till några aktade medborgare, bland annat sådana som han stött på när han levererade brännvin bortom Sabans nätverk. Det var människor med pengar som var rädda om sitt rykte. Det fanns skäl att misstänka att de hade korrespondens på skrivbordet som – vid ett eventuellt offentliggörande – skulle kunna orsaka olägenheter.
Acke åtog sig att för Femmans räkning göra två sådana inbrott i veckan.
Han förbehöll sig rätten att inte i förväg berätta för Femman och Solveig vilka adresser han ämnade besöka. Han var mån om sin autonomi som leverantör.
Efter någon månad hade detta arrangemang satt sig. Femman var å ena sidan artist och å andra sidan mellanhand. Acke levererade dokumenten direkt till Kyrkbytorget. Han ställde inga frågor.
Det kan finnas skäl att så här lugnt hunnen påminna läsaren om premisserna för denna berättelse. Jag har varit så sanningsenlig som möjligt. Men min berättelse bygger på handskrivna anteckningar från fyra kvällar i ett halvmörkt utrymme med stoppade soffkuddar en halv våning över fullmäktigesalen i den börsbyggnad i Göteborg som emellanåt mer än något annat påminner om en ganska trång och illa möblerad antikaffär. Efter dessa fyra intervjuer – varav två avbröts av att vi skulle gå en trappa ner och spela julsånger – har jag anteckningar från ytterligare ett samtal med Femman. Jag återkommer till det.
Jag har alltså på för läsaren lätt identifierbara punkter tvingats rekonstruera berättelsen. Eller annorlunda uttryckt: fyllt i konturerna där information har saknats. Detta är en metod som vanligen ringaktas i dokumenterande sammanhang. Det finns rentav en beteckning för det, en beteckning full av förakt: berättaren anses ha skarvat.
Men jag vill återknyta till skarvandets bokstavliga betydelse. Den som skarvar ihop två sladdar eller två bitar av en heltäckande matta ägnar sig verkligen inte åt något slags fri fabulering utan åt högst kvalificerad rekonstruktion. Den hantverkare som skarvar exempelvis de sista centimetrarna av en badrumsmatta kan på goda grunder antas ha gissat sig till en lösning som ligger oerhört nära det utseende som mattan skulle ha haft om den täckte hela ytan.
Skarvningen är alltså ingen lögn, utan snarare en nödvändig och troligen rätt korrekt väg till sanningen. Och det är bland annat av det skälet som jag tror mig ganska väl kunna gissa hur tillvaron utvecklades för Acke från Tynnered, och för dem som ofrivilligt kom i hans väg. Jag känner till mattbitarnas två kanter. Det är bara den mellanliggande skarven som är nödvändig.
Acke från Tynnered gjorde punktligt sina små inbrott på torsdagar och söndagar. Han hade en lista med adresser och en rostig Renault. Om ingen svarade när han ringde på dörren gick han runt huset och in genom trädgårdsdörren.
En av de aktade medborgare som fick ett sådant besök var en fetlagd 42-åring från Västra Frölunda.
Hans namn var Rickard Tomson.
Rickard Tomson var en man som rakade sig mycket noggrant och mycket försiktigt varje morgon och lyfte då upp hakorna en åt gången, innan han slutligen släppte detta mjuka späck över en välstruken vit krage. Rickard Tomson hade en gång varit en utmärkt fotbollsspelare, en begåvad mittfältsmotor, vars karriär kulminerat med ett tjugo minuter långt allsvenskt inhopp för Västra Frölunda i en match mot Mjällby på Ruddalen. Han hade sedan kallat sig entreprenör. Men han var snarare mångsysslande importör, en flink hanterare av importpartier bestående av drinkpinnar och tårtparasoller. Han hade en trevlig villa i vitt mexitegel på Näset och åtnjöt med sina solida bilar ett allmänt förtroende hos grannarna som emellertid, mellan skål och vägg, när Rikard Tomson inte var närvarande inte kunde undertrycka en lätt förundran över att drinkpinnar och tårtparasoller var så lönsamt. Sanningen var att drinkpinnar och tårtparasoller inte var lönsamma. Rickard Tomsons affärssinne fick sitt kraftfullaste utlopp genom försäljning av privatimporterad och för myndigheterna obekant alkohol. Narkotika undvek han. Annars var han nyfiken på nya branscher.
Den senaste tiden hade han observerat att en märklig försäljning pågick via en databas.
I en allmän nyfikenhet för nya affärsidéer hade han under våren betraktat denna databas med stigande intresse. En salig blandning av dokument auktionerades tydligen ut för belopp som kunde variera mellan 500 kronor och 50 000. En del verkade fullständigt harmlöst. Förbryllad och fascinerad hade Rickard Tomson följt dessa auktioner via sina grå IBM-dator.
På kvällen den 5 juni 1997 fann han sitt eget namn i databasen.
Det var sju poster.
På varje dokument kunde Richard Tomson känna igen den karaktäristiska vertikala linje i utskriften som tydde på att det var ett dokument som hade skrivits ut på den printer som stod bredvid hans egen dator på skrivbordet i villan i Västra Frölunda.
Rickard Tomson förstod att någon hade besökt hans eget hem. Denne någon var Acke från Tynnered, men det visste inte Rickard Tomson.
Rickard Tomson blev inte glad över att finna sitt namn där. Han var mån om sitt rykte. Han hade lyckats skydda det väl i åtminstone fem år. Inte ens hans närmaste kunder och klienter i svartspritsbranschens kände hans verkliga identitet.
Mycket fundersam gick Rickard Tomson sedan till vardagsrummet och satte sig att tillsammans med de två barnen och hustrun Tatjana – en bastant blondin som till skillnad från Ryskan hade ett äkta ryskt påbrå – titta på TV4:s sommarunderhållning.
Så märkligt hade ödet och kosmos arrangerat det att Rickard Tomson satte sig precis lagom för att se Mantuas Pistoler framföra den stora sommarplågan ”Galen man”.
Det var ett program med många gröna fåtöljer på trätrall och en scen som dominerades av en reklamskylt för en småländsk gräsklippartillverkare. Femman kom in på scenen med en liten svensk flagga i baskern. Det var svenska flaggans dag.
Rickard Tomson tittade. Men den rätta sommarstämningen ville inte infinna sig.
I dag är det väl bara några enstaka nöjesjournalister som minns ”Galen man”.
Jag har själv ett minne av ”Galen man”. Det är knutet till midsommaren 1997. Jag befann mig på Rörö i Göteborgs norra skärgård. Vi var ett tjugotal göteborgare och en småländska som tagit oss dit i alldeles för få båtar. På natten skulle några av oss sova i sovsäckar under bar himmel. En stockeld höll undan myggen. På en bergknalle satt några tonårstjejer. De hade en grå bandspelare av bergsprängarmodell. Och på ett kassettband hade de ”Galen man”. Inget annat. Bara ett band med samma låt. Det måste ha varit ett betydande arbete att skapa denna monotona kassett. Dessa flickor, som i dag säkerligen är välartade fotbollsmorsor som bakar sockerkakor till avslutningarna, satt på bergknallen med händerna knäppta över knäna och sjöng sig i sin chablisberusning till sömns genom att spela ”Galen man” i oändlighet. Jag låg på mitt knöliga liggunderlag och jag kan fortfarande känna doften av vedträna och höra den infantila refrängen.
En galen man
En galen man
Tänk att vi fann
En galen man
En galen man
En man som han
En galen man
Innehållsligt meningslöst. Men rytmiskt inte så dumt. Två jamber. Som dunket på en järnvägsräls, kan vän av ordning och versfötter konstatera. Och i detta fall gick versfötterna före det naturliga uttalet. Kanske bidrog det de till de vägvinnande kvaliteterna.
Nej, ”Galen man” får betraktas som musikaliskt bortglömd. Om den och Mantuas Pistoler överhuvudtaget är hågkomna i dag är det på grund av en händelse som snarare var en icke-händelse: den märkliga så kallade walkovern i Sveriges Televisions ”Allsång på Skansen”-sändning den 12 augusti 1997.
Det skrevs en del om det då, men inte särskilt mycket. I dag – med onlinejournalistikens retligare nervtrådar – hade det antagligen väckt större uppmärksamhet.
Allt hade gått utmärkt vid soundchecken.
Femman hade vid soundchecken stått på Skansens scen i en liten kiosk – eller snarare en kioskram – och han hade fått en lite mindre sombrero än vanligt för att kunna hantera kabeln till mikrofonen. Solveig, Ryskan och Hot Stuff hade löst den ganska långa entrésträckan över Skansens stora scen genom att utföra en visserligen omotiverad, men glad, locomotion walk.
De hade fått möjlighet att repetera hela låten och koreografin två gånger.
De hade också övat på den så kallade spontana intervju som skulle genomföras med Lasse Berghagen. Han frågade om det inte var svårt för göteborgare att klara språket. Sedan skulle Solveig berätta en vits. Den gick så här:
Beda är hos doktorn. Doktorn sätter stetoskopet mot Bedas rygg. Beda säger: hu så kalla läppar doktorn har.
Två timmar före sändningen satte sig Femman vid den röda fasta kobratelefonen i logen och slog numret till Sabans mobiltelefon för att ringa sitt sedvanliga tisdagssamtal.
Detta samtal tog cirka tre minuter.
När det var slut gick Femman omedelbart och hämtade Solveig.
Femman och Solveig gick tillsammans så till synes obesvärat ned mot Sollidsbacken och Skansenakvariet att Lasse Berghagen efteråt sa till Aftonbladet att han trodde att de bara skulle gå och köpa cigarretter.
I själva verket gick de till parkeringen vid Djurgårdsvägen. Bilen stod utanför Lilla Hasselbacken.
Femman och Solveig deltog aldrig i allsång på Skansen.
De körde till Narvik.
De skulle förbli försvunna i nästan fyra år.
Det var väl bara några tidiga åskådare och nöjesjournalister som märkte att denna sorti en liten smula stökade till programplaneringen. Det var fortfarande några timmar kvar till föreställningen. Under direktsändningen klev Lasse Berghagen själv in och körde nästa veckas pausnummer en vecka för tidigt, den gamla slagdängan ”Torsten Bark” i ett arrangemang som musikerna redan hade i sina notmappar.
Ryskan och Hot Stuff presenterades som ”halva Mantuas Pistoler” och fick förstärka Lasse Berghagens refräng i ”Torsten Bark” som i sin obegriplighet nästan matchade ”Galen man”.
Här kommer Torsten Bark
Han liknar Gable, kallas därför Clark.
Men den andra halvan av Mantuas Pistoler, inklusive den manlige sångaren i ”Galen Man”, var alltså försvunnen. Tidningarna skrev väl en del om denna märkliga musikaliska walkover, men alltså inte särskilt mycket.
Det allmänna antagandet var att Solveig och Femman hade drabbats av rampfeber.
Lika bra det, kanske.
Den verkliga förklaringen hade antagligen varit svår att förmedla till den tidningsläsande allmänheten. Den förutsatte bland annat ganska långtgående kunskaper rörande smuggelspritmarknaden i Göteborg och en ljusskygg databas som i nästan två år hade använts för att sälja komprometterande dokument.
De veckoliga samtal som Femman brukade ringa till Saban brukade vara rutinartade, närmast med drag av jovialisk formalitet. Femman brukade mest förvissa sig om att Saban var nöjd. Under sommaren – under den tid då Acke utan Sabans vetskap hade svarat inte blott för leveranserna utan även för anskaffandet – fyllde dessa samtal en lite mer substantiell funktion. Men de hade fortfarande varit friktionsfritt. Det kunde inte heller uteslutas att Saban kände sig glad över att med en nybliven popstjärna ha en relation som måste kallas förtrolig.
Med det samtal som Femman hade ringt från telefonen i logen på Skansen hade varit mycket avvikande från rutinen.
Saban hade svarat först efter många signaler. Det hade också varit svårt för Femman att uppfatta vad Saban sa. Dessa artikulationsproblem berodde på att Saban hade förlorat två framtänder. Eftersom han inte vill förlora fler tänder gömde han sig i en kolonistuga i Rödbo. Källaren och lagret i källaren på Kyrkbytorget – inklusive datorn och 6 000 liter vodka – hade Hans grabbar slagit sönder med basebollträn.
Detsamma gällde de två lastbilsflak med vodka som Saban hade förvarat i ett plåtskjul i Backa.
Det som förvånade Saban mest var att konkurrenten Hans personligen och egenhändigt hade deltagit i vandaliseringen, med en vrede som tedde sig både obefogad och obegriplig. Hans hade personligen demolerat stora delar av en lastpall röd Smirnoff.
Efter denna stora glaskrossning hade Hans gått ut och singlat ner ett litet korrespondenskort på marken framför Saban.
Saban hade stått chockad och sönderslagen med blödande mun. Hans hade sagt:
– Vi kan ju lika gärna använda mitt riktiga namn. Det har du ju gjort förut.
Sedan hade Hans och hans nio män kört iväg i två vita skåpbilar och Saban hade blodat ner visitkortet när han plockade upp det från marken.
Det stod:”Richard Tomson. Din drinkspecialist”.
Av detta förstod Saban ingenting. Han undrade om Femman hade någon förklaring.
Femman lovade att ringa efter föreställningen.
I stället satte sig Femman och Solveig i bilen. De tankade i Täby och for ur handlingen.
De tillbringade fyra år i Narvik. De hyrde en lägenhet på Bevervejen. De betalade med norska kontanter. De hade nästan 85 000 i förstärkaren. Femman arbetade fyra år som musiklärare. Solveig stod i ett skolkök i Frydenlund. Det var före de sociala mediernas tid. Ingen hittade dem.
Slutet på historien fick jag inte höra förrän flera månader efter mina och Femmans pratstunder på Börsens vinröda soffa. Jag stämde träff med honom en vårdag på ett kafé, för jag ville höra resten. Men det var som om fönstret av förtrolighet hade stängts. Han var fåordig och tystlåten. Lika vänlig som förut, vänlighet på gränsen till förbindlighet. Men fåordig.
Som om något hade hänt.
Motvilligt hjälpte han mig att fylla i några av glappen. Naturligtvis visste han att jag skulle skriva om det en dag.
Det han berättade var inga konstigheter.
Solveig och Femman kom tillbaka till Göteborg en oktoberkväll år 2000. De hittade en lägenhet i andra hand på Såggatan. Första halvåret gick de knappast ut. De hörde sig försiktigt för. Allt hade lugnat sig. En dag ringde de Saban. Han var igång vid Stigs Center igen. Han hade betalat en dentalkirurg i Gamlestaden 600 liter brännvin och fått två prima nya framtänder.
Richard Tomson hade tagit över databasen för försäljning av dokument, med nya underleverantörer.
Solveig och Femman träffade Ryskan och Hot Stuff på Skogens kafé och kom överens om att Mantuas Pistoler inte skulle återförenas.
Allting var mycket stillsamt. Eller som Femman uttryckte: det senaste åren har allt varit bara en grå händelselöshet.
Jag tolkade det som en stilla uppmaning om att inte fråga hur han hade försörjt sig efter att han kom tillbaka till Göteborg.
Det enda jag med säkerhet kan säga om dessa år att är han sporadiskt spelade bas med med oss. Jag minns honom som en mycket lågmäld och vänlig man. När vi spelade hos företag brukade han gå och titta i papperskorgarna och på skrivborden. Av gammal vana, sa han. Eller kanske nostalgi. Eller nyfikenhet. Han var verkligen en mycket nyfiken man. Hövlig. Vänlig. Mycket nyfiken. En dag svarade han inte längre i telefon. De senaste åren har jag sett honom två gånger, båda gångerna i en nya BMW. Han har klippt sig. Han är sobert klädd.
Det ser ut att gå bra för honom.
Kristian Wedels sommarnovell ”Mantuas pistoler” är fiktion. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer är rena tillfälligheter.
Läs mer av Kristian Wedel: