Det sitter ett gäng femteklassare och räcker upp sina händer så där ivrigt som bara barn med bra svar på lut kan räcka upp sina händer.
Deras magister Joakim Brännström har ställt en fråga.
Vad vet ni om Björklöven?
– Dom är schiiit, säger en unge.
– Att vi är bättre, säger en annan.
– Dom spelar inte rent spel.
En stunds tystnad.
– Det stämmer, dom fuskar, säger deras lärare.
Exakt vilken lektion de har är oklart.
Det rör sig sannolikt om ett kärnämne och där vi är finns det fyra.
Svenska, engelska, matematik.
Och Löven-förakt.
En lathund för multiplikation sitter uppsatt med hjälp av en AIK-magnet.
Jocke Lindström, inramad, står lutad mot en vägg.
– Vad är en rival?, frågar lärar-Jocke.
Eleverna blir tysta en kort stund.
– Två som vill samma sak men som är osams, säger en kille.
Det är ett bra svar.
Ishockeyderbyn kan användas för att lära ut matematik (räkna ut Jocke Lindströms poängsnitt under hans sju sista säsonger) såväl som att väcka filosofiska tankegångar i tidig ålder.
Det är sista skoldagen före höstlovet, Lärar-Jocke sätter igång Forest Gump och vi går till lärarrummet strax intill.
– Jag försöker få eleverna att gå på ishockey och att engagera sig men jag trycker på att det är kul. Det är kul att bry sig om någonting och det finns en gruppmentalitet som är bra. Att vinna och förlora tillsammans, det jobbar vi mycket med, oavsett om det handlar om sport eller annat.
Precis utanför hans arbetsplats står två ståtliga björkar.
– Det är inte helt optimalt. Men Carola gjorde en låt som heter “När löven faller ner”, jag nynnar den när Björklöven har förlorat.
Magister Brännström föddes 1977, året innan Skellefteå tog sitt första SM-guld.
Hans pappa tog med honom på ishockey och han fick tidigt lära sig om vad som är viktigt här i livet.
– Vi åkte till Umeå på 80-talet för att se ett derby. Det var alltid uppiskad stämning. Löven var ruskigt bra då, de hade ett djävulskt lag, gick för guldet och slog oss. Det gjorde ont. Pappa hade ju berättat om hatet, men att som barn få uppleva den hätska stämningen. Det var nästan otäckt, på ett positivt sätt.
Det kan låta märkligt att förnedrande förluster blev startskottet för ett livslångt supporter- och fiendskap, men det är också logiskt att nesliga grimaser och hånfulla tillrop blev en ypperlig grogrund för total avsmak.
Jocke skulle inte byta sin ishockeyuppväxt mot någonting i hela världen.
– Jag är glad att jag föddes i en tid av motgång, för annars hade inte aversionerna mot Löven funnits på samma sätt. När jag var tio vann ju de SM-guld. Det var fruktansvärt.
Varför tycker ni så illa om varandra?
– Kortfattat är det arbetarklass mot den fina universitetsstaden. Det är residensstad mot… vad vi nu är. Men det går långt tillbaka. Skellefteå fick sina stadsprivilegier 1845, och det var privilegier som borgarna i Umeå bestred. Bara en sån sak.
Politiska förtecken. Samhällsorienterade ämnen, alltså.
– Absolut. Och givetvis ideologiskt. De är ju något av ett poplag. Bildade 1970. Vi är Norrlands första mästare, de är någon sorts uppkomling som, tack vare sin jävla stad med opera och veganism och allt det där, kommer från ingenstans och anser sig vara förtjänta av att vara där de är.
– Det är vi mot dom. En klassfråga. Vi känner att de fick universitetet, Norrlands universitetssjukhus, residenset. Och här är vi. Vi har maskinerna, hårda nypor och inga studieskulder. Vi bidrar med pengar till statskassan, de gör av med allt.
Finns det något annat som skiljer er i Skellefteå från de i Umeå?
– Vi är kargare, tänker jag. De är väl öppnare, gladare människor. Mindre bekymmer. Och det kan ju för ett otränat öga låta trevligare, naturligtvis.
Men det blir väl kul med ett derby igen?, frågar jag och får en fnysning till svar.
– Det finns inget som är kul med derby. Det är ren ångest. De som kommer härifrån och tycker det är kul med derby har ingen aning om någonting. Det är vidrigt.
– De var bättre än oss när jag var liten, men pendeln slog över. Och det finns alltid en risk att den slår tillbaka. Björklövens lidande har varit otroligt. Det har på många sätt varit värre än allt vi upplevt, både i tidsrymd och i motgångar. De har degraderats och gått i konkurs, men de har varit på en plats de förtjänar. Jag tycker att de ska vara ett mittenlag i Allsvenskan. De ska finnas, men de behöver inte vara här och störa oss.
Vi lämnar klassrummet men innan vi försvinner från skolgården ser vi en ung kille vända en pannkaka på hemkunskapen.
Iförd ishockeybyxor och en Skellefteå-tröja.
Det är tydligen Halloween-maskerad.
Borde han inte haft en Björklöven-tröja på sig?
Med Alexander Beliavski på ryggen.
Lövånger, känt för sin kyrkstad med 117 röda småstugor, ligger fem mil söder om Skellefteå, längs E4:an på väg mot Umeå.
Här bor 700 personer och nästan alla håller på Skellefteå AIK.
– Jag har aldrig träffat någon här som håller på Björklöven, säger Kerstin Broman, 87 år, när hon kommer ut från snabbköpet.
Kanske inte så konstigt ändå, Kerstin har bara bott i Lövånger i 50 år och betraktas i princip som nyinflyttad.
Kerstin växte upp i Skellefteå på 40- och 50-talet och sprang runt på gamla isstadion.
– Åh, säger hon, samtidigt som ögonen blixtrar till när hon börjar berätta om Garvis Määttä, “Acka” Andersson, och Karl-Sören Hedlund.
– De var mina hjältar.
Hon har varit och handlat med sin kompis Gun Bergman, 92.
– Men jag är från Stockholm och har bara bott här i 60 år, så jag håller på Djurgården, säger Gun.
Ska ni dricka ett glas sherry och se matchen tillsammans?
– Ja, kanske, om du kommer förbi med sherry?
Damerna skrattar och drar iväg med varsin rullator.
Jag kollar efter tryckmärken i asfalten.
Kerstin tappar ett paket potatismjöl mitt på Kungsvägen som går rakt genom Lövånger.
Den här fredagsförmiddagen har hon gott om tid att stanna och plocka upp det.
Strax intill sitter Jinying Wu och äter lunch i sin frisersalong.
– Jag brukar klippa Jonathan Johnson, säger hon och visar några bilder på när hon klipper Jonathan Johnson.
Vi tror henne.
– Här håller alla på Skellefteå.
Vi tror på det också.
Hon har en enorm bunt med kvitton vid sin kassa.
Lövånger måste vara den mest välfrisserade kommunen i Västerbotten.
Vi tror kanske inte helt och hållet på det.
I järnaffären bredvid håller Robert Johansson, 59, på att avyttra sin affärsverksamhet.
– Det går för bra, vi hinner inte med, vi orkar inte mer, säger han ironiskt.
Allt är till salu.
Stegar, stuprör, flaggstångskupoler och en innebandyklubba.
– Det kom något som hette Amazon.
Ett enstjärnigt bordtennisracket kan bli ditt för 110 kronor.
– Jag växte upp här, när jag var liten plockade jag blåbär och sålde, och så köpte jag ett årskort till Skellefteås matcher. 180 kronor för ståplats ungdom.
Järnhandlaren berättar att det förr fanns någonting som hette ”hockeybussen”. Den skjutsade in folk till Skellefteås alla hemmamatcher.
En gång varje år gick den till Umeå.
– Vissa har svårt för det, men jag tycker att det är kul att Löven är uppe, det blir roliga matcher, men det finns ingen som håller på Björklöven här. De har lite storhetsvansinne nere i Umeå, det har folk lite svårt för här.
På församlingshemmet hänger en väggbonad med de tio budorden.
Du skall inte dräpa.
Det är ett rimligt budord.
Men får man bua?
En präst kommer gående mot kyrkan.
Det är raska steg och allting känns plötsligt som en scen ur tv-serien “Hem till byn” med Ulf Dohlsten.
Han är kanske lite för glad för att vara på väg till en begravning som han ska förrätta, men så är han också en präst som är på väg till ett jobb som han trivs med.
Adam Wahlberg är inflyttad och inte särskilt intresserad av ishockey, men han känner givetvis till matchen som ska spelas och rivaliteten som finns här i Västerbotten.
– Utifrån min horisont som präst så talar den kristna tron mycket om kamp, disciplin och att ge allt man har, men drar en knivskarp gräns vid att under alla förhållanden och motsättningar ändå alltid behandla varandra värdigt och med respekt, säger han och piper iväg.
– Hej på er.
Vi får väl se hur det blir med det.
Det sägs att gränslandet är Ånäset, mittemellan Skellefteå och Umeå.
Här håller lika många på AIK och Björklöven.
E4:an dit är smutsig.
Det är oklart om de är i färd med att riva vägen, eller renovera den.
En deltidsbrandman tipsar oss om att åka till korsningen Åkervägen och Tornvägen.
Ingenmansland.
På ena sidan bor AIK-supportern Tore Fredriksson, 56, i ett gult trähus med en tydligt svartgulmålad gavel.
Mittemot har Löven-anhängaren Sofi Hjelt, 53, barrikaderat sig.
Eftersom hon bor där.
Hon har en Björklöven-märkt kvast på farstukvisten.
En gröngul sop för svartgult bråte.
– Vi grannar pratar inte om ishockey, vi pratar om gräsklippning. Vi har inte så mycket med varandra att göra, av förklarliga skäl, säger Sofi.
Tidigare hade hon en stor Björklöven-flagga ovanför dörren, men den har blåst bort.
– Nu igen!? Är det andra gången? Tredje?, säger Tore och flinar.
En liten grabb går förbi i AIK-tröja.
– Det har nog slagit över lite åt AIK-hållet, konstaterar Sofi.
– De här 25 åren utanför högsta ligan har kostat. Barn som vuxit upp och valt ishockeylag har valt Skellefteå eftersom de har varit så bra. De har uppfostrats för dåligt helt enkelt.
Men hatar du AIK?, frågar jag.
Sofi tittar på mig som om jag precis frågat “finns det träd i skogen?”.
– Ja, så klart. Det finns ingenting positivt med Skellefteå. De har ingenting som lockar och jag är aldrig där. Vill jag åka till stan då åker jag till en stad. Umeå.
Vi lämnar ingenmansland och kör för att titta på konst.
Två stora osthyvlar står lutade mot varandra utanför bensinmacken.
De är klart synliga från motorvägen, men ingen tittar på dem.
Ett stort hus med skylten “Royal” berättar att det en gång i tiden var ett hus med “glädje och fantasi under ett tak”.
Nu ser fasaden ut som att den fjällar.
EasyPark har satt upp en enkel skylt precis vid den geggiga grusplanen bredvid.
Inte ens denna gudsförgätna plätt i universum fick vara fredad från den motbjudande driften att tjäna ytterligare några kronor.
I Robertsfors är det spelning i Centrumhuset.
Här finns “hotell, bio, teater och konferens”.
Jamma Generation, ett treårigt musikprojekt som sammanför musikintresserade seniorer med yngre förmågor, ska spela.
Ett band kallar sig för “Frank med Dansören” eftersom bandmedlemmarna heter Frank, Dan och Sören.
De spelar en vacker bit.
Ingen verkar vilja prata ishockey.
På snabbköpet en bit bort jobbar Klara Skoglund.
Hon är 18 år, uppvuxen i Robertsfors och studerar till sjuksyrra i Umeå.
Hon är också ett kronvittne.
I byn som, enligt våra källor, ska vara ett historiskt gröngult tillhåll får vi via smalt skivad potatis fram siffror som kastar omkull allt.
Här säljs chipspåsar märkta med Skellefteå AIK och Björklöven.
Gulsvarta och gröngula.
Vi undersöker lagersaldo och försäljningsstatistik.
På tre veckor har det sålts åtta stycken Löven-chipspåsar, 22 märkta med AIK.
– Mm, det är min känsla, säger Klara.
– Jag sitter i kassan ibland och jag ser ju vilka färger folk bär, och jag skulle säga att det är övervägande svartgult.
– I gymnasiet träffade jag en kompis som gick på matcher och jag följde med. Nu går vi så ofta vi kan och ser resten på teve. Jag pluggar i Umeå och har ibland på mig en Oscar Lindberg-tröja, det brukar alltid dra åt sig lite blickar.
– Jag tycker Skellefteå är trevligt. Det är lite mindre än Umeå och känns mer sammansvetsat, det gillar jag.
Vi drar vidare till Bygdeå och vägkrogen “Trafikanten” där det serveras pannbiff.
Nu är vi så nära Umeå, drygt fyra mil, att om jag träffar en AIK-supporter här så kanske jag måste ingå ett skenäktenskap för att rädda livet på honom, eller henne.
– Någon som håller på Björklöven?, ropar krogägaren ut över sin matsal.
– MoDo, svarar en oförsiktig herre.
Vi gömmer honom bakom en gardin och hoppas att en långtradare senare under kvällen kan ta honom söderut.
Men tre personer vänder sig om.
Saga, Mikael och Nina är på väg till sin stuga utanför Lövånger.
De har stannat för att äta kebab och hamburgare och Mikael slänger upp sitt årskort till Lövens matcher lika rappt som en LAPD-motorcykelpolis legitimerar sig.
– Men jag är uppsatt som jaktledare på en älgjakt imorgon, så jag sålde biljetten för 10 000.
Det blir så där tyst som det bara kan bli när en ensam kock på en vägkrog i Bygdeå tillreder en pannbiff.
– Nä, klart jag inte skulle göra det. Vi siktar på att fälla ett par älgar före lunch, då hinner jag dit.
Han har kört snabbt till Umeå ishall förut.
Mikael berättar att han var på plats när Skellefteå mötte Björklöven i den mytomspunna slagsmålsmatchen 1980, den när vaktmästaren kände sig nödgad att släcka lamporna i hallen och mörklägga hela skiten för att få slut på bärsärken på isen.
– Jag minns bara att det blev mörkt. Vad vi gjorde? Vi stod kvar. Vi såg ju ingenting, så vad skulle vi göra?
– Den atmosfären kommer man aldrig få uppleva igen.
Mikael är en av de 25 000 som påstår att de var på just den matchen.
Skellefteås svar på “Bob Marley på Grönan 1980”.
Hans fru Nina berättar att hon stod längst upp i klacken när Björklöven blev svenska mästare 1987.
– Det var stort. Och längesen. Det har hänt mycket sedan dess, men Skellefteå kommer alltid vara lillebror oavsett. Det är som att de inte existerar riktigt. För oss. Man kör norrut, kör och kör, och så kommer man till… Piteå. Umeå är en ishockeystad och nu pratar alla ishockey. Till och med de som inte vill prata ishockey pratar ishockey.
– Planerar sitt liv efter den.
Vi avslutar vår resa i Umeå.
Allt annat vore orimligt, eftersom det är till Umeå vi varit på väg hela dagen.
Vi hälsar på hemma hos Emelie Johansson, 32, och Viktor Åström, 20.
De ska få barn.
“Jesper Jäger” är väl ett arbetsnamn, undrar jag, och de svarar att det kan blir så men att de ännu inte vet vilket kön den nya Björklöven-supportern har och att de kanske avvaktar lite med att bestämma.
Det viktiga, och oundvikliga, är att den nya människan kommer att fostras i samma anda som föräldrarna en gång fostrades.
Viktor, som aldrig upplevt ett regelvidrigt regelrätt derby mot Skellefteå, fick sitt AIK-hat i modersmjölken.
– Mamma och pappa håller på Löven. Har alltid gjort, så man fick lära sig tidigt.
Emelie är född och uppvuxen i Umeå och åkte på sin första bortaresa när hon var 13 år.
Till Skellefteå.
– Jag minns inte så mycket av själva matchen, men jag minns att vi hade poliseskort ut därifrån, att det blinkade utanför bussen och att hemresan blev en enda stor partybuss.
De säger “hatar” utan att det låter helt fruktansvärt, och helt utan ilska i uttrycken.
Det är bara ett krasst konstaterande.
– Sporten blir ju så mycket roligare när det är mycket känslor inblandat, när någonting står på spel förutom själva resultatet, säger Viktor.
– Det här med att prata om att de har sex fingrar, eller att befolkningsmängden i Skellefteå kommer rasa nu när kusingifte blir förbjudet. Vi ser det inte som att säga fula saker, det är mer ett konstaterande om hur det är. Hårda fakta, säger Emelie.
Finns det ingenting med Skellefteå som ni kan beundra?
– Jo, deras ungdomsverksamhet. De har varit bra på att få fram unga spelare, men det är bara en tidsfråga innan vi tar över den positionen i Västerbotten. Jag tänker att vi ska plocka ner dem från sina höga hästar. Löven har allt att vinna och de allt att förlora.
Vi tittar alla på varandra vid köksbordet.
Inget mer, alltså?
– Nej, annars finns det inte mycket. Man håller ju andan om man kör norrut, säger Viktor.
Jag pratade med en Skellefteåsupporter. Han sa: ”Jag kan tänka mig att sluta tia i serien och missa slutspel om bara Björklöven åker ur.” Skulle ni kunna tänka er att åka ur serien om ni bara får vinna samtliga fyra derbyn?
– Ja, svarar Viktor som är 18 timmar ifrån att uppleva sitt första riktiga Västerbottenderby.
– Då går vi upp igen bara, men att slå Skellefteå är viktigare än allt annat.
Det sägs att Rolle Stoltz, inför den där berömda släcka lamporna i hallen-matchen 1980, kom ut till uppvärmningen och sköt ett stenhårt slagskott i ryggen på en Björklöven-spelare.
En perfekt invigning av ett derby, men någonting liknande lär inte hända den här gången.
Någonting liknande händer heller inte under fredagskvällens möte mellan Teg och Clemensnäs i Umeå ishall, renlevnadsmänniskans riktiga Västerbottenderby.
Utanför Björklövens hemmahall har ett gäng ungdomar bestämt sig för att försöka pressa in så många som möjligt i en röd Volvo 740-EPA.
Vi får det till sju.
Vi är framme nu.
Och hela Västerbotten håller tummarna för att derbyt blir lika obarmhärtigt.