Maria G Francke är kulturchef.
En fråga jag fått flera gånger den senaste tiden är: ”Har skribenter skickat in texter till dig som du misstänkt var AI-genererade?”
Svaret är ja.
Vi har många frilansskribenter som medverkar med olika slags regelbundenhet, och detta gäller inte dem. Men det händer att det då och då, allt oftare, kommer textförslag på spekulation från personer jag tidigare inte haft kontakt med och när jag läser ser jag skevheter i text och tanke som har räckt för att jag ska tacka nej till texten – av kvalitetsskäl. Och jag har definitivt tänkt att texten har varit sprungen ur ett AI-program.
Jag har ännu inte konfronterat någon med denna misstanke. Av två skäl. Jag tycker trots allt inte att jag haft på fötterna att komma med en så pass allvarlig anklagelse. Och en text med stora brister är en text med stora brister, oavsett vad. Hittills har det rimligaste varit att se det hela som en kvalitetsfråga.
Den här veckan har vi sett det första brett uppmärksammade fallet av att en text avpublicerats från en svensk kultursida efter misstanke om för omfattande användande av AI.
Det hela började med att tidningen Kvartal, närmare bestämt författaren och skribenten Anna Axfors, i tisdags publicerade en artikel som hävdade att ”kärleksprofessorn” Emma Engdahls senaste böcker och tidningsartiklar till stor del var skapade med AI. En av artiklarna var en understreckare i Svenska Dagbladet. Senare samma dag avpublicerades den – en mycket ovanlig åtgärd – och kulturchefen Ida Ölmedal förklarade varför: ”på SvD är vi angelägna om att det är mänskliga journalister och skribenter som producerar journalistiken”, skrev hon. Emma Engdahl blånekade snabbt i en replik och hävdar att orden och tankarna i understreckaren är hennes egna. Därefter skruvade Kvartal ner sitt tonläge, och även Ölmedal luckrade upp sitt resonemang lite. Det är ju faktiskt väldigt svårt att slå fast något, men publiceringarna på Kvartal har fortsatt. Vi har nog inte hört det sista om den här saken.
Var gränserna går mellan människa och maskin är något som vi behöver prata om varje dag på redaktionen. Bisarrt nog börjar den gränsen bli lite flytande. För visst använder vi oss av AI-tjänster i arbetet, i princip dagligen. Det handlar först och främst om korrekturläsning, ibland också om hjälp att formulera slagkraftiga rubriker. Jag vågar påstå att vi inte helt och hållet litar på AI-assistenterna utan ser dem som ett komplement, en extra hjälpande hand, en slav som underordnar sig människan. Jag har hittills inte varit med om att en AI kommit på en vassare rubrik än någon av mina kollegor.
Just nu pågår en jakt på AI-genererade texter i olika format. Häromdagen bröt den haitisk-kanadensiske författaren Thélyson Oréliens franska förlag med honom, efter att ha kommit fram till att han skrivit sin senaste, prisbelönta, roman med hjälp av AI. Här i Sverige har förlaget Bokum anklagats för att massöversätta klassiker och smacka dit AI-genererade omslag som kronan på verket – det ska handla om runt 800 klassiker, exempelvis ”Förvandlingen” och ”Oliver Twist”, och enligt Kulturnytt i Sveriges Radio utreder Författarförbundet om förlaget har brutit mot klassikerskyddet.
Samtidigt verkar det oklart hur bra programmen som finns för att upptäcka AI-text egentligen fungerar. Till exempel Pangram, detektorprogrammet som är mest i ropet och som Axfors matade in professorns texter i för att hon ville dubbelkolla den analys hon först hade gjort på egen hand. SVT intervjuade Robert Östling, lektor i datorlingvistik som sa: ”Man förstår inte i detalj exakt hur de fungerar. De är till stor del fortfarande svarta lådor. Man matar in något, får ut ett svar, men man vet inte riktigt hur den kom fram till svaret.”
Stor osäkerhet, alltså – och aldrig har människans hjärna och omdöme varit viktigare än nu.
Den här veckan…
… läser jag: Tegelstenen ”Förbannad: Thorbjörn Larsson, medievärldens gudfader och hans eviga krig”, där Peter H Johansson tecknar porträttet av Aftonbladets förra chefredaktör.
… tittar jag på: Agneta Pleijels pjäs ”Sommarkvällar på jorden” på Intiman i Malmö. Katarina Lundgren-Hugg som obetalbar matriark! Henrik Svalander som lealös häradsbetäckare, och med en uppsyn som James Spader i ”Pretty in pink”!
… lyssnar jag på: Birgitta Ohlssons inläsning av sin självbiografiska ”Hon jag en gång var”.