Festivalstämningen är på topp i hettan när Umeåkollektivet Random Bastards och Hoopdiggas tar över Slakthusområdet för en kväll. DN:s Frida Söderqvist var där.
Festival
Mästerbotten Blockparty
Artister: L1na, Ayla Ondamoon, Nils Albin, KURT
Scen: Förbindelsehallen, Stockholm
För tredje året i rad har Umeåkollektivet Random Bastards och Hoopdiggas tagit över Slakthusområdet – och lördagens Mästerbotten kommer med tryckande värme. Lättklädda festivalbesökare kryssar smidigt mellan en mindre utomhusscen i gassande sol och en större inuti Förbindelsehallen, där takfönster mot himlen skapar en känsla av att vara utomhus. Det är här inne som L1na gör entré.
L1na är från Nyköping men har en koppling till Västerbotten via Umeå-producenten Nisj, som finns med henne på scen som dj. Med afrobeats- och sexy drill-doftande albumet ”TNT” från 2024 blåste hon lite nytt liv i den svenska hiphoppen. Sedan blev det tyst från L1na. Likaså från hennes tidigare samarbetspartner Jelassi, som nyss blivit förälder och verkar ha lagt musiken på hyllan.
L1na däremot, är äntligen redo att släppa ny musik snart, berättar hon och ger oss ett smakprov på det nya materialet. De pulserande hi-hatsen och L1nas melodiska sång drar igång dansen direkt. När Nisj visar upp sin ”Adjö Tidö”-tröja möts han av ett jubel. Klockan har inte ens slagit åtta och festivalstämningen är på topp.
Alltmedan palten går varm i foodcourten fylls den stora hallen inför Ayla Ondamoon. Malmöartisten Ayla saknar koppling till Västerbotten, men besitter en stark ”skrika från en fjälltopp”-aura – och med sin unika röst lyfter hon låtar som Cleos ”Torneträsket” till skyarna. Den senaste tiden har hon som musikproducent tagit ett steg bort från dub och baktakt och närmat sig ett Olof Dreijer-artat elektroniskt ”världsmusik”-sound. Låten ”Sleep in a hoodie” är ett exempel på det, och när den spelas skjuter energin i taket.
När sedan Random Bastards-matriarken Cleo ansluter på scen är publiken nära extas. I en stund experimenterar Mästerbottens två feminina urkrafter med rytmik med hjälp av olika slagverk – men det är när Cleo bara står och viftar maniskt med en sjal, och Ayla sjunger hypnotiska toner över tribal trance, som de får salen att flyga.
Mot kvällskvisten, när solen börjat dala och hettan lagt sig, blir utescenen riktigt behaglig. Här samlas folk för att se Nils Albin, Västeråsartisten som, när han inte rappar i gruppen Fridlyst, gör vardagsrealistisk indierock – i kväll ackompanjerad av ett sexmannaband. Singeln ”Supersonic”, från nysläppta andra albumet ”Jycke”, är lätt att skråla med i. Refrängen ”Jag är så Västeråsig och du är så Supersonic” handlar om Nils Albins första tid som nyinflyttad i storstan bland världsvana 08:or.
Albumet, av honom själv beskrivet som en hyllning till alla ”sargade jyckar”, har en mer melankolisk ton än tidigare. Live fungerar de punkiga spåren ”Blommor från livsen” och ”100 år” från föregångaren helt klart bättre än det nya materialet. Med en öl i näven och med ett ”Forza Bajen, ta det lugnt!” kliver Nils Albin av – och ser trots allt ut att ha vunnit många hjärtan med sin kantstötta charm.
I skymningen är den mindre scenen knappt upplyst när Kurt tar plats. Under sitt riktiga förnamn Blenda var hon signerad till Def Jam i USA, men efter pandemin bytte hon genre från r’n’b till house och tog då ett manligt artistnamn för att markera en ny riktning.
”Allt om mig handlar om fest”, förklarar den Solnafödda artisten för den lilla skara som lyssnar, ungefär lika många som på ett genomsnittligt Friskis & Svettis-gympapass. Kurt har turnerat med Deki Alem i Europa och nyligen gästade hon Bella Boos framträdande på Rosendal garden party inför betydligt fler. Hennes husgud är James Brown. Det säger en hel del.
Kurts fylliga stämma och pumpiga beats ekar över Slakthusområdet – men hon lyckas inte valla in flocken. Flocken har gått in för att försöka få en bra plats på Cleo och Academics, kvällens huvudakt som strax börjar och höjdpunkten för många – även för dem som troligtvis sett Cleo live flera gånger. Möjligen är det symptomatiskt för något större – publiken väljer gärna det välbekanta framför det okända och nya artister syns knappt i bruset.
Läs fler texter av Frida Söderqvist här, och mer av DN:s musikbevakning här