Anna Casparsson: Lycksalighetens ö Anu Põder
Moderna museet. Malmö. T o m 21/2 2027.
Carolina Söderholm är konstkritiker på kultursidan.
Anna Casparsson (1861–1961) broderade med snäckor, silvertråd och en total frihet. På sammet och siden breder hennes sagovärldar ut sig med drakar och paljetter. Hon debuterade sent i livet, i åttioårsåldern. Lagom till sin 99-årsdag blev hon en av de första svenska konstnärerna att ställa ut separat på det då nyöppnade Moderna museet i Stockholm, känt för sin popkonstprofil. Men redan 1940-talets danska fribrytare som Cobramålaren Asger Jorn ställde ut hennes broderi i Köpenhamn och sedan Lund. Ett radikalt grepp i en konstvärld som först långt senare skulle ge textilen en självklar plats.
När Moderna museet i Malmö nu lyfter fram Casparssons märkvärdiga arbete, kan det vid en hastig blick vara svårt att förstå ståhejet; hennes verk är blekta och nötta av tidens gång.
Men när jag går närmare glittrar hennes detaljrika landskap av romantik och dramatik. Med en tät salongshängning framkallas drag av atmosfären i Villa Snäckan i Saltsjöbaden, där Casparsson från 1890-talet bodde med sin man och fyra barn. Här, bland hennes broderade flygeltäcken och vikväggar, samlades författare, musiker och konstnärer som Ernst Josephson och Siri Derkert. Själv pianist, och uppvuxen med en far som var litteraturkritiker och en mor som var konsertpianist, rörde hon sig tidigt i kulturens salonger. Men det var först i sextioårsåldern som hon på allvar lösgjorde sig från handarbetets alla regler och traditioner, och djärvt gick loss med applikationer, material och stygn.
Med guldspets, metallfärg och fransar tolkade hon allt från H C Andersens sagor till Bibeln och Beethoven. Ta den paradisiska grönskan i naturidyllen ”Hjorten”. Eller det rosa slott som med pärlor och palmer hägrar i ”Lycksalighetens ö”, uppkallad efter 1800-talsförfattaren P D A Atterboms sagospel. Verket har gett namn åt utställningen som trots – eller kanske just tack vare sitt begränsade omfång – faktiskt gör skäl för namnet. Jag får en lyckokick av att se hur fritt Anna Casparsson skapade sin förtrollande bildvärld. Men varför inte sätta hennes livsverk i relation till några av de många konstnärer som arbetar experimentellt med broderi idag? Med tanke på det senaste decenniets boom för textila material och tekniker inom samtidskonsten, hade det varit ett relevant spår.
Istället är det estniska Anu Põders kroppsliga skulpturer som fyller merparten av museets andra våning. Inför denna utställning kan jag inte låta bli att undra vad det är som gör just Põder intressant att visa här och nu.
Men väl på plats är det omöjligt att förbli skeptisk till hennes uttrycksfulla konstnärskap, som länge gick under radarn internationellt.
På ett djupare plan finns här faktiskt en koppling till det textila. Anu Põder (1947–2013) arbetade med material som förändras, åldras och vittrar, precis som den mänskliga kroppen. Dit hör tyg, väv, fett, vax och tvål. Uppväxt och utbildad under den sovjetiska ockupationen utvecklade hon tidigt ett uttryck i skarp kontrast till den påbjudna socialistiska realismen, och dess monumentala skulpturer i sten och brons.
Idag finns ett fyrtiotal av hennes verk bevarade. Ungefär hälften av dem visas i Malmö, för att nästa år fortsätta till Moderna museet i Stockholm. Det räcker långt. Av sjukhusets hudfärgade plast, avsedd för proteser, syr Põder ihop figurer och lemmar, absurda och oroande. Med rep snör hon hårt samman två kroppsliknande säckar, för att i ett annat verk upplösa gränsen mellan mänsklig torso och ihoprullad madrass. Mest känd är installationen med gjutna rostrosa tungor på väg över golvet, gjorda av tvål kokt på djurfett.
Hennes skulpturer berör just så, omedelbart, starkt och kroppsligt. Genom materialen berättar hon och gör motstånd, skildrar trötthet, stumhet, tvång och kontroll. 1980-talets feministiska kroppskonst gör sig påmind, liksom 1960-talets popkonst och Arte Povera-rörelsens vardagsmaterial. Men där finns också stråk av något ömsint, sårbart, lekfullt och en skruvad surrealism. När Estland efter murens fall blir självständigt 1991 byter Põder spår. Med blänkande metall kommenterar hon det nya samhälle som växer fram: kapitalism, konsumtion, begär och girighet.
Fast det är Anu Põders förmåga att gestalta det kroppsliga och mänskliga på en gång så brutalt och ömtåligt som gör henne tidlöst aktuell. Jag är glad för denna omsorgsfulla introduktion till hennes genuint egna konstnärskap.