Amon Amarth
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 5100. Längd: en timme och 45 minuter. Bäst: ”We rule the waves”, ”One thousand burning arrows”, ”Upphaf” och ”Eight legs of thunder”. Sämst: Saknar flera guldkorn från senaste skivan. Tror till exempel att ”Kvasir’s blood”, ”Oden’s hunt” och ”Die with a war cry” skulle kunna lyfta bandet till skyarna.
GÖTEBORG. Amon Amarth, med fötterna stadigt förankrade i melodisk dödsmetall och vikingatematik, är en av Sveriges största metalexporter.
2022 års ”The great heathen army” klättrade upp till toppen av Billboards ”Hard rock”-albumlista och det skulle inte förvåna mig om den utmärkta uppföljaren ”The allfather awakens”, som släpptes för tre veckor sedan, går ett liknande öde till mötes.
Men det är på scenen som Tumbakvintetten är, och alltid har varit, som mäktigast och mest medryckande.
Det övertygas jag om sekunden som Johan Hegg, Ted Lundström, Olavi Mikkonen, Johan Söderberg och Jocke Wallgren uppenbarar sig på scenen och med stor pondus och starkt självförtroende river av ”Gjallarhjorn” från senaste plattan.
”Oh oh oh oh oh ooooh!”
Hela publiken tjoar med i det huligankompatibla introt.
Gigantiska pelare med runskrift som skiftar i färg står i varsitt hörn av scenen och ramar in bandmedlemmarna. Två jättelika sjöormar tittar fram på vardera sida om trumsetet, som för att sluka Wallgren där han sitter.
Det är ett massivt och iögonfallande scenbygge, helt i enlighet med Yngwie Malmsteens klassiska citat: ”How can less be more? More is more!”.
Ljudet är därtill i monstruöst mäktigt. En best av frenetiskt smattrande dubbelkaggar, hårresande riff, guttural growlsång och pulserande basgångar som breder ut sina vingar över Scandinavium.
– Vi ska röja och ro till Ragnarök, förkunnar frontmannen Hegg med myndig stämma.
Hegg är förresten den enda personen i hela världen som kommer undan med ett sådant uttalande. Alla andra som säger något liknande bör fängslas. Omedelbart.
De som har sett Amon Amarth tidigare vet vad som väntar.
Skådespelare iförda krigsmundering spatserar runt på scenen under ”Shield wall”. En strid iscensätts under ”The way of vikings”. Bandet skålar med dryckeshorn innan ”Raise your horns”. Publiken på parkett slår sig ned på golvet för att ro i takt till ”Put your back into the oar”. Och Hegg slår en överdimensionerad hammare i scengolvet för att rivstarta ”Twilight of the thunder god”, det självklara finalnumret som gästas av Midgårdsormen själv.
Materialet från ”The allfather awakens” ändrar spelplanen något och lyfter bandets Scandinavium-debut från en trivsam rutinspelning till en konsert som sticker ut ur mängden.
”Upphaf” är ett akustiskt andrum som visar upp en ny, och inte alls oangenäm, sida av Amon Amarth. Bandmedlemmarna slår sig ned runt en brinnande lägereld och med ens teleporteras sinnet till en avlägsen plats djupt inne i skogen. Hegg, som tar sig an en slags spoken word-liknande growlsång, förvandlas i sin tur till en skald från forna dagar. Det enda som saknas är ett stop med skummande mjöd.
All heder till Amon Amarth som tre decennier in i karriären vågar testa något nytt.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik