Lars Winnerbäck
Turnépremiär: Saab Arena, Linköping. Publik: 8 912. Längd: Två timmar och 15 minuter. Bäst: ”Elegi”, ”En tätort på en slätt”, ”Söndermarken”, ”Tror jag hittar hem”. Sämst: Jag kan ibland önska att Winnerbäck dammade av gymnasiala kaféklassiker som ”Gråa dagar”.
LINKÖPING. Månen hänger full över Stora torget. ”…ett torg varifrån man drar eller stannar kvar”, för att citera en av raderna som snart ska mötas av jubel. Den klara höstkvällen kunde vara hämtad från vilken av den hemvändande trubadurens mest älskade sånger som helst.
Över Stångån går sällskap och par hand i hand. Fimpar förväntansfullt på lövmättade trottoarer. ”Det är som att hela Linköping är på väg åt samma håll”, konstaterar en kvinna i ledet, eventuellt omedveten om att hon citerar ännu en i raden av winnerbäckska allsångsfavoriter.
Trettio år efter flytten från andrahandsettan på Gamla Tanneforsvägen 22 står han där i det blå strålkastarljuset, hemmasonen. Hyfsat publikfriande, utan gitarr och med händerna på mikrofonen, inleder han med ”Hälsningar”, en rocksingel som ängslas över demokratin och längtar till våren.
Vad jag tyckte mig se redan på Rosendal i Stockholm förra sommaren blir än mer uppenbart i kväll. Lars Mattias Winnerbäck verkar mer bekväm än någonsin på jobbet. Det finns någonting försiktigt euforiskt över hans uppenbarelse redan i andra låten ”Själ och hjärta”. I kvällens första mellanprat rabblar han glatt lokala stadsdelar, från Gottfridsberg till Tannefors och frågar vart vi är på väg, som ledde han ”På spåret”.
Huvudpersonen och hans utmärkta band trängs på en i sammanhanget liten scen. Trummisen Jonna Löfgren, känd från bland andra skotska Glasvegas, kan förresten konsten att bära solglasögon inomhus.
Låtarna från det Provence-inspelade femtonde albumet ”Längtan till våren” lyfter ytterligare några decimeter i levande form. Den ganska ljuvliga ”50 år i Västerås” fångar ett stadshotell-Sverige på burk där låtskrivaren medger att han är lite trött på Abba (men det är ingenting man säger högt). Den Thåström-laddade ”Tills vi gnistrar igen” ringar in samtiden med strofer om Trump och Riksbankens oförändrade ränta. Bilderna uppenbarar sig som små filmer framför oss. Det rörliga materialet på den breda bakgrundsskärmen blir därför mest till överflödig apelsin-tv.
Tre decennier in i karriären har Lars Winnerbäck samlat på sig ett imponerande pärlband av vardagliga rocknoveller. Den eviga svensktoppsplågan ”Elegi” innehåller några av hans mest obarmhärtiga och vackra rader. Och finns det en låt som kan tysta en fredagsrusig hockeyhall så är det den delikata ”En tätort på en slätt”.
Efter en timme och 27 minuters sittande får Winnerbäck också läktarnas loger att ställa sig upp i den Lundell-lyckliga ”Elden”. Och ”Tror jag hittar hem” är en så väldigt fin roadmovie längs bibelbältets eget Big Sur, E4:an vid Vättern.
I ”Söndermarken” behöver han bara sjunga första ordet för att publiken ska förstå att det äntligen är dags för tandläkarväder och nyponbuskar. Att uppleva det lokalpatriotiska eposet på hemmaplan är rörande. Hela låten framförs med ett varmt och stolt leende.
I extranumret ”Utkast till ett brev” promenerar Winnerbäck hör och häpna nerför trappan till kravallstaketet och skakar hand med publiken samtidigt som han sjunger.
När han stänger konserten med slutorden ”Lasse Winnerbäck, Linköping!” ser han gladare och nöjdare ut än killen på kaviartuben.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik