Hela skolan fick plats på samma foto. Fyra klasser, sextio elever, två lärare. Jag står i bakre ledet, i poppig virkad poncho.
Då på sent 60-tal protesterade studenter inte bara i Paris. Kårhuset skulle snart ockuperas i Stockholm. Och i mitt Helsingfors var vänstervågen stark – Moskvatrogna stalinister styrde över kulturliv och public service-medier.
Av detta visste vi på bilden ingenting. Vår lilla skola var väldigt, väldigt traditionell; detta var ungefär på stenåldern och vi lärde oss psalmer utantill. Sett från dagens horisont var den ändå en idyll.
Fotot togs då jag gick i fyran, men vardagen i liten klass fortsatte hela vägen genom gymnasiet. Storleken har betydelse. Litenheten är en förklaring till att allt flöt på, trots små resurser. Alla var sedda – och förväntades leverera resultat.
Fullmatade och med goda betyg blev vi studenter ett decennium senare.
Sedan dess har också Finland övergått till grundskola, i stor utsträckning efter svensk modell. Men fortsatt med stor respekt för lärarnas professionalitet. Länge låg Finland i topp i Pisamätningarna.
Så det här blir ytterligare en klagovisa över digitalisering eller svensk skola i allmänhet?
Alls inte, men över resurstilldelningen. Politikerna måste fokusera på mer pengar till skolan. Mindre elevgrupper och fler vuxna, mer personal.
Det där folkpartistiska med att ”från skärm till pärm” räddar skolan är för enkelt. Böcker är bra och forskning tyder på att läsförståelsen blir något bättre då man läser på papper, men också att skillnaden inte är så stor. Och för många elever är skärmen ett viktigt hjälpmedel.
Uppenbart är däremot att stök i klassen stör inlärningen. Elever som dräller in efter att lektionen börjat, som pratar när läraren har genomgång, som hörs och syns för mycket är ett problem. För alla.
Ändå har lärare inte mycket att sätta emot.
En scen i den bioaktuella filmen Arkipelag – där en helg i skärgården med en klass tonåringar och tre pappor slutar i blodvite – etsar sig fast. En sjyst pappa försöker i början ingripa mot vad han uppfattar som en mobbare. Men den pojken vet sina rättigheter, ”rör du mig?”, och allt blir kaos. Tills en bossig pappa drämmer näven i bordet och får tyst på tjafset.
Så kan en lärare inte bete sig. Det blir anmälningar och fackliga förhandlingar och konsekvenser.
Men det betyder inte att skolan har sträckt vapen. Från terminsstart gäller nya skolregler för trygghet och studiero, med en konsekvenstrappa som beskriver vad som händer om någon bryter mot reglerna. Tydligt och förutsägbart för både elever och föräldrar och lärare.
Men kanske lite tandlöst? Något av en papperstiger?
Lärare kan avvisa en elev från klassrummet utan att först behöva ge en varning. Kravet på skriftlig dokumentation av detta togs bort för att minska pappersarbetet. Vid allvarliga problem finns tuffare åtgärder: tillfällig omplacering och avstängning i upp till två veckor.
Fast om problemet är att en elev verkligen inte vill vara med, inte vill vara i skolan alls, är straffet att skickas ut ingen besk medicin. Så kommer det här att fungera?
Grundproblemen är hur som helst för många elever, för stora grupper, för få vuxna. Det kan bli övermäktigt för lärare.
Och nej, lärarna är inte den svaga länken. De är vardagshjältar och förtjänar respekt. Som mamma till fyra barn har jag träffat fantastiska pedagoger genom åren – men också några som inte orkat ta tag i problem med ordning och inlärning.
Som inte förmått vara den vuxne i rummet.
Anekdotisk kunskap, ja. Vad som är verklig kunskap är å andra sidan inte lätt att veta – vilket grupperingarna i #skoltwitter på X bekräftar:
Här finns förespråkare för ordning och tydliga strukturer. De välkomnar mer kunskapsfokus och skärpta regelverk; betonar lärarens mandat, behovet av studiero och vikten av att markera mot dem som inte följer reglerna.
Här finns de som kritiserar systemet. De pekar på underfinansiering, alltså pengabrist, och menar att nya policykrav skapar mer administrativ stress än verkliga lösningar.
Här finns de relationsorienterade som varnar för att fyrkantiga konsekvenstrappor slår mot sårbara grupper, som elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De betonar att beteendeproblem inte kan straffas bort och att de nya mallarna riskerar att leda till att man missar att utreda varför en elev stökar.
Allt medan var tredje 15-åring inte når upp till en grundläggande nivå i läsförståelse och matematik, enligt den senaste Pisamätningen.
Hur låter #skoltwitter i verkligheten? I P1-programmet Krasch eller konsensus debatterar två tongivande skoldebattörer No Excuses, en omstridd skolmodell från USA och Storbritannien som bygger på lärarauktoritet, disciplin och högre krav på eleverna.
Linnea Lindquist – lärare och ”rektor Linnea” i skoldebatten – menar att modellen är bra. Maria Wiman – lärare och debattör – anser att den fostrar zombier.
”Alltid roligt att bråka om skolfrågor”, inleder "rektor Linnea". Och ja, de förblir oense både om vad som borde ändras och om vad som är fel idag: Brist på tydlig disciplin och dålig skolkultur eller stora klasser och brist på extraresurser?
Från sidlinjen betraktat har båda en poäng. Lyssna gärna – med risk för att bli förvirrad på en högre nivå.
Enkelt är det här inte.
Fransk skola tycks ha grava problem. De senaste veckornas nyhetsrapportering beskriver att på tok för många elever trängs i nedgångna skolor med trasiga toaletter. Och att bristen på lärare leder till schweizerostscheman, långa dagar med flera håltimmar.
Vuxna skulle aldrig acceptera att ha det så här på jobbet. Nu har också eleverna fått nog och tagit till gatorna. Heder åt dem – även om deras protester sedan kapats av ligister.
Svenska elever verkar ofta trivas i skolan. Även om det är för tidigt för tonåringar att börja dagen vid åtta. Även om miljön är stökig. Även om lärarnas tid inte räcker till.
Kanske för att svensk skola ändå försöker se individen – trots stora klasser – och uppmuntrar till kritiskt tänkande. Rustar för livet, helt enkelt.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.