Uppdaterad 09.12 | Publicerad 06.28
Det var redan en splittrad stad.
Sedan kom valfuskmisstankarna – och sprickorna djupnade.
– Folk är rädda för att framstå som rasister, säger Borlängebon Elin, 31.
På en lekplats i Tjärna ängar grillar en kvinna lammhuvuden.
Svart rök bolmar från klotgrillen när hon försöker vifta liv i glöden. Hon pratar varken svenska eller engelska. När vi frågar vad hon ska göra med köttet ringer hon upp sin dotter.
Dottern står uppe på en balkong med telefonen tryckt mot örat.
– Det luktar gott, säger jag i luren och vinkar.
– Tycker du? Det luktar ju skit!
Familjen kommer från Irak. De har bott här i ett par år, men vill flytta.
– Det är knas. Stökigt här. Det är mycket knark och sånt. Vi tycker inte om det, säger dottern i telefonen.
Hon är upprörd över uppgifterna om misstänkt valfusk här i Borlänge – trots att hon själv inte tagit sig tid att rösta.
– Men pappa röstade. Han röstade på SD trots att han är invandrare. Han är så trött på de nya som kommer hit och inte sköter sig.
Röster från Borlänge:
Borlänge behöver svar. Tänk om det aldrig går att reda ut, det som hänt. Hur går vi då vidare?
Här har det blivit som i Amerika. Politikerna kastar bara skit på varandra. Jag tror att det är det som hänt. Jag har inget förtroende för någon längre.
Det har gått en dryg månad sedan nyheten briserade.
Jag har varit här flera gånger sedan dess. Besökt mötesplatser för människor i utsatthet. Pizzerior, köpcentrum och villaträdgårdar. Jag har pratat med unga och gamla.
För varje besök har bilden av en djupt splittrad stad blivit allt tydligare. Folk pratar gärna. Men inte om allt. När frågan om det misstänkta valfusket dyker upp tystnar de flesta.
Men inte alla.
Nina, 78, står i sin höstkrispiga trädgård i Jakobsgårdarna. Eller Jax, som folk kallar det.
Hon är arg.
– Jag skäms över Borlänge. Vi invånare borde gå ihop och kräva omval så att vi kan göra rätt för oss.
Jakobsgårdarna är ett område som på många sätt liknar Tjärna Ängar. Här är plånböckerna tunnare, utbildningarna kortare och pensionärerna många.
Nina flyttade hit från Danmark på 70-talet. I trädgården vajar två flaggor. En blågul och en rödvit.
– Förr i tiden var vi grannar mycket närmre varandra. I dag hejar vi inte ens. Kanske handlar det om att många invandrare flyttat hit? Att deras kultur är annorlunda. De stänger ofta in sig. Jag saknar gemenskapen.
Att grannarna inte hälsar är det fler som funderat över.
På en textilverkstad i centrum visar Silva, 30, stolt upp ett förkläde. Hon har sytt det själv, av ett tyg med Converse-skor i regnbågens alla färger.
Silva kommer från Kurdistan och kom hit 2015.
– Svenskarna är snälla, respektfulla och ganska försiktiga. De flesta verkar inte vilja ha så mycket kontakt. Jag försöker att respektera det.
– Ibland vill jag bara bjuda över grannarna på en fika, samtidigt vill jag inte vara för påträngande, säger hon och fnissar.
Kanske är det internaliserat självhat. Men de flesta jag pratar med är överens om en sak: Borlänge är en ful stad.
– Hellre ful och kul än snygg och tråkig! säger Elin, 31.
På bordet i hennes kök i Hagalund trängs en skål med franska fruktkarameller, den sibiriska katten Bebis och ett storpack chokladflarn.
Elin är, likt många andra, stolt över Borlänge. Här finns gemenskap, en stolt arbetarhistoria och människor som ställer upp. Men också otrygghet.
– Det finns områden som jag undviker. Tjärna ängar, till exempel, säger Elin.
Stenkastning, ungdomar som försökt stjäla glassbilen och sprängningar. Enligt Elin finns det nästan alltid något nytt elände att läsa om i tidningen.
– För ett par år sedan inträffade en dödsskjutning precis utanför mitt hus. Sen dess har jag slutat gå ut på kvällarna.
Valfuskuppgifterna är en känsligare fråga än det borde behöva vara, tycker Elin.
– Jag har försökt att diskutera det med personer jag träffat. Men folk är rädda för att framstå som rasister. Jag tror många inte vågar säga högt vad de tänker och tycker.
Hon funderar. Suckar. Hur ska stan bli mindre splittrad?
– Det finns säkert någon jättebra lösning som någon smart person kan komma på. Men jag är inte så smart, säger Elin och skrattar.
Tillbaka i Tjärna ängar.
På anslagstavlan i ett flerfamiljshus sitter en affisch om en kommunistisk grundkurs. På en balkong står ett GB-parasoll. Mot husväggen vilar ett par vita Blend Filur-sneakers.
Hassan, 60, och Hassan, 63, kommer gående.
De flydde från Syrien för drygt tio år sedan. Nu är detta deras hem. Här finns inga rasister, säger de. Alla är snälla.
De läser svenska och följer med i nyheterna. Misstankarna om valfusk känner de till. Men de är mer intresserade av Socialdemokraterna, som de själva röstat på. Varför lyckas Magdalena Andersson inte bilda regering?
– SD är dåliga. Och har ni hört att Ikea ska läggas ner? Det är också dåligt!
I övrigt är de nöjda.
Jag vill fråga vad de tycker om Paradiset, Borlänges gräddhylla, bara hundra meter bort.
Stora vita villor. Välskötta trädgårdar. Elbilar och husvagnar på uppfarterna.
En väg skiljer de två bostadsområdena åt.
Men Hassan och Hassan har inte tid att diskutera klassklyftor. De får inte komma för sent till svensklektionen.
Röster från Borlänge:
Jag är inte stolt över Borlänge. Det är mycket skit som händer här – och det är ingen bra reklam för oss när man tror att det har varit valfusk.
Det finns rasism här. Så har det alltid varit. Går jag i en matbutik kan jag få höra n-ordet.
Borlängepolitikerna Mohamed Ali och Ahmed Abas Omar har beskrivits som kryssraketer. Riktiga ”nobodies” i Vänsterpartiet – som lyckats ta sig in i riksdagen respektive kommunfullmäktige.
Enligt Åklagarmyndigheten rör ärendet om valfusk i staden Vänsterpartiet.
Men vilka de tre personer som nu delgivits misstanke är har ännu inte framgått.
I utredningen har köpcentrumet Kupolen – som av flera beskrivs som stadens stolthet – fått betydelse. Där har personer fångats på bild när de tar ut pengar i en bankomat – och delar ut dem tillsammans med valsedlar, enligt uppgifter till Aftonbladet.
Frågorna är många. Svaren desto färre. Och spekulationerna går isär.
Vi stöter på en man i svart hoodie och grå mjukisbyxor. Han bor i Tjärna ängar och vet vad han tror.
– Alla här i området väljer att rösta på partier som inte vill skicka hem oss till Mogadishu. Är det så konstigt?
Jag frågar om han vill vara med på bild. Det vill han bestämt inte.
Vi kommer ändå inte skriva sanningen, menar han. Inte berätta hans version. Hans röst räknas inte.
Nu har han i och för sig inte ens röstat.
Jag frågar varför.
– Det är ändå ingen som bryr sig om oss.
En annan person vi träffar är lika säker – men har en helt annan bild.
Även han vill vara anonym.
Medierapporteringen stämmer, säger han.
– Jag har sett det med egna ögon. Kriminella har stått tysta bredvid personer som delat ut förtryckta valsedlar. Är det vad vi kallar för demokrati?
Han har insyn i lokalsamhället och är rasande.
– Man har gått på personer som lever på samhällets botten. Jag har pratat med flera som känt sig pressade att rösta på ett visst sätt. Det här är personer som försöker överleva dag till dag. Som ger bort sin röst för en bit mat.
Röster från Borlänge:
Människor som liknar varandra hänger med varandra – ungefär som fåglar gör.
Det som hänt i Borlänge under de senaste tio åren... Det är något som fått mig att fundera på att flytta ifrån stan, för den känns så galet otrygg för både mig och mina barn.
Många jag träffar är besvikna på kommunen. De talar om flyktingvågen 2015. Om hur Borlänge öppnade dörrarna och tog emot många människor.
Det var generöst, tycker de. Men de menar att staden fått betala ett högt pris.
De beskriver en stad där man bor nära dem som talar samma språk och delar samma kultur. Och håller sig där.
Men det finns också de som försöker föra människor samman igen.
I ett rött hus i centrum träffar jag Annakari, 71.
Hon är engagerad socialdemokrat, men också ordförande för Borlänges Internationella kvinnoförening.
Hon har bott här hela sitt liv. Och visst har staden förändrats. Det har ju resten av världen också.
– Tittar man på olika bostadsområden är det som skilda världar. Det är svårt att skapa gemenskap och människor blir isolerade. Det är det vi försöker motverka.
Här står dörrarna öppna tre dagar i veckan. Det hålls bokcirklar, svensklektioner, föreläsningar eller som i dag – sykurs.
– Vi är inte unika. Det är många föreningar här som har samma mål. Att minska rasism, vara för jämställdhet och skapa gemenskap.
Utanför Annakaris kontor hörs en kör av skratt.
– Vi brukar baka bröd från hela världen. Förra gången lärde tre afghanska kvinnor oss att göra bolani. Med purjolök och potatis. Fantastiskt gott.
Föreningen arbetar också uppsökande. Enligt kommunen finns omkring 350 kvinnor i Borlänge som står utanför stora delar av samhället.
De går inte på SFI, får inget försörjningsstöd och har ingen kontakt med Försäkringskassan.
– Vi försöker söka upp dem. Hittills har vi konkret hjälpt fem eller sex, men informerat många, många fler, om vilka möjligheter som finns. Många bäckar små, som man brukar säga.
Shukrie, 78, är en av kvinnorna som brukar besöka föreningen.
På tallriken framför henne ligger ett polarbröd med smör och ost. Hon ler brett – även när hon inte förstår mina frågor.
Då rycker Silva, kvinnoföreningens verksamhetsledare, in och översätter.
Shukrie kom till Sverige från Mardin i Turkiet för 34 år sedan. Hon var mamma och kunde varken läsa eller skriva. Första gången hon höll i en penna var här i Sverige.
Nu har hon sju barn och elva barnbarn. Och hon älskar Borlänge.
– Och jag gillar den här föreningen. Här tränar vi, fikar och här kan jag träffa svenskar. Jag lär mig svenska här.
Silva frågar om det är dags för en sypaus. Gympa står på schemat.
Shukrie lägger ifrån sig det röda garnet och reser sig.
Ur högtalaren strömmar Dolly Styles Habibi – och alla börjar rulla på axlarna.