Har Emma Engdahl, författare och professor i sociologi, låtit AI skriva merparten av sin senaste bok ”Lektioner i kärlek” och därtill en understreckare i Svenska Dagbladet om det i sammanhanget lite komiska ämnet ”den framträdande människan”?
Det är Kvartal som har låtit programmet Pangram analysera hennes texter och funnit att de med stor säkerhet är AI-skrivna – till skillnad från hennes tidigare böcker. Professorn förnekar detta bestämt, men berättar att hon använder AI som ett arbetsredskap, som en kollega, som en kreativ redaktör.
Pangrams analyser är inte helt tillförlitliga. Jag skulle tro att Engdahl faktiskt har skrivit sina texter själv. Kvartal borde har nöjt sig med skribentens egen analys av Engdahls prosa. Den är intressant nog. För troligare än att professorn låtit AI skriva texterna rakt av, är att hon lyssnat så mycket på sin AI att hon själv börjar låta som den.
Om man tycker att AI:ns förslag på argumentation, paralleller, stilistik och disposition är värdefulla, så kommer ens text att bli mer AI-lik – fast man själv kanske tror att den bara blivit snyggare, tightare och fyndigare. Vårt språk och vårt tänkande påverkas av dem vi pratar med. Den som gör en språkmodell till närmsta kollega kommer att formas av denna språkmodell, såväl språkligt som innehållsmässigt.
Det anses oproblematiskt att jobba på det sättet, men jag tror att, förutom att göra texterna tråkiga och generiska, så begränsas själva tänkandet. När allt kan kotrolleras direkt med en AI kan inga tankar flyga tillräckligt högt och fritt tillräckligt länge. Och det är ett större problem än att det kan finnas människor som vill ta åt sig äran för ett verk som en maskin har skrivit.
Det stora hotet mot litteraturen, essäistiken och kritiken är kanske inte att AI alltmer börjar bete sig som människor, utan att människor beter sig som AI och att det de skriver själva är lika själlöst, prydligt, själsdödande detaljrikt och ofarligt. Sånt ids jag inte läsa, oavsett om författaren är människa eller maskin.
Men det riktigt stora problemet är ett annat, nämligen att så många av dem som skriver inte har något verkligt ärende, inget budskap, ingen mission, inga rötter och ingen sammanhållen världsbild. Då spelar det ingen roll om man skriver alla sina ord alldeles själv. Och just detta utmärker mycket av samtidskulturen i dag. Den är i grund och botten meningslös.
I Svenska Dagbladet skriver Victor Johansson lysande om fenomenet, bland annat om den haitisk-kanadensiske författaren som nyligen förlorade sina fina priser för misstanken att den hyllade boken var en AI-produkt. Betyder det då att juryn bara hade intalat sig att det var en bra bok, en bok som berörde, att de hade övertygat sig själva?
Jag läste nyligen Nelio Biedermanns hyllade bok Lázár, en släktkrönika som rullas upp i takt med att stormakten Österrike-Ungern rullas tillbaka och går under. Det är också storslaget. Det är besynnerligt att boken är skriven av en 21-åring, besynnerligt och fullständigt overkligt. Jag är förundrad – men också helt tom. Den tog sig ändå inte in i hjärtat.
Samma sak med tyske Christian Kracht, tycker jag, en av vår tids mest firade europeiska författare. Jag har läst både ”Eurotrash” och hans senste, ”Air”, efter att Expressens kulturredaktör i vintras förklarade att Kracht var något alldeles särskilt och ”Air” årets bästa bok.
Det är fascinerande litteratur. Kracht överraskar hela tiden, med ett språk som bär läsaren framåt, framåt. Men det är också någonstans utan mening. Det finns – som en bildad väninna uttryckte det – ingen antropologi i den samtida litteraturen.
De i och för sig komplexa karaktärerna är rotlösa och konturlösa, helt tillfälliga. Och det kanske är en korrekt karaktäristik av den nutida människan. Men konst och litteratur som inte kan bidra med en idé om ursprung och sammanhang är inte så mycket att ha. Det blir bara ett slags dokumentation, en amoralisk samhällskritik. Som sådan har den ett visst sociologiskt intresse, men varför ska människor läsa det som litteratur? Varför, om böckerna inte kommer hjälpa dem att förstå någonting om sig själva eller om andra, om de inte kommer hjälpa dem att tänka kring rätt och fel eller reflektera över det sanna och det sköna, eller ens det avskyvärda.
Det är något helt annat att läsa äldre litteratur, böcker som skrevs innan det bestämdes att dekonstruktion är det högsta av människans alla vidunderliga kognitiva förmågor... För närvarande lyssnar jag mig igenom John Steinbecks Öster om Eden, från 1952. Jag ville gärna se den nya Netflixserien, men kunde inte tillåta mig att göra det innan jag läst boken. Och nu struntar jag i serien, uppslukad av boken.
Jag lyssnar när jag joggar, när jag stryker skjortor, när jag lagar mat, när jag diskar, när jag bäddar, när jag viker tvätt, när jag väntar på bussen. Det är makalöst och fullproppat av allt det som saknas i samtida litteratur. Där finns så mycket rötter att man snubblar, förklaringar och fullödiga karaktärsbeskrivningar, moral och myter.
Hela boken är en gestaltning av berättelsen om Kain och Abel, så som den framstår för religionskritikern Steinbeck: följderna av en faders obegripliga förkastande av den ene sonen, och hans kärlek till den andre. Och vad i all världen är det med Cathy Ames? Hur kan en människa vara så alltigenom ond och manipulativ? Är det, som Steinbeck själv föreslår, en medfödd andlig defekt, att jämföra med kroppsliga defekter och psykiska sjukdomar? I serien lär det ha infogats vissa incidenter som ska begripliggöra ondskan; i boken saknas ursäkt.
Hursomhelst, i ett mellanspel som avhandlar sekelskiftets konvulsioner förkunnar berättarjaget att det enda som skiljer människan från djuren är hennes skapande själ. Den mänskliga själen är det enda, egentligt värdefulla som finns. Men denna skaparkraft är ständigt under attack från krafter som vill förlama, förgifta och förgöra den.
Ni förstår vart jag är på väg? AI utmanar den skapande själen, konkurrerar och utarmar den. Men hotet hade inte varit så stort och så genomgripande om det inte vore för tomheten i kulturen. Eller som Victor Johansson formulerar det: ”människans brutna kontakt med sig själv”.
Det gömmer sig också goda nyheter här. Rädslan för AI kan nämligen tvinga den skapande människan att återknyta kontakten med det som verkligen betyder något, med de större berättelserna om mänskligheten, med myterna, med sagorna, med moralen och dygderna. Så att vi har något att säga varandra igen. På riktigt.
Om jag inser att den mänskliga själen är det värdefullaste som finns, så påverkar det mina val: Spelar det till exempel någon roll om jag låter en storslagen roman få rum inom mig innan jag skriver om den, i stället för att bara få en AI-sammanfattning och dra några snitsiga paralleller till något samtida fenomen? Jag inser att det spelar stor roll. Spelar det någon roll om jag själv skriver min presentation till profilen på dejtingsajten, om jag skriver mina mejl själv och om jag på egen hand stångas med min uppsats utan att en AI-assistent håller mig i handen hela tiden? Ja, det spelar roll.
Jag struntar väl i om en och annan student och en och annan författare emellanåt fuskar eller plagierar. Det avgörande är att det som är väsentligt och substantiellt får fäste inom oss, sådant som skulle kunna användas till att skapa något värdefullt.