Hon slår sig ner på en träbänk på den gamla olympiastadion i Stockholm. Runt omkring förbereds ännu en VM-visning på arenan där både fotbollen och friidrotten fått ta plats genom åren – precis som i Carmen Cernjuls liv. Det har bara gått en vecka sedan studenten. En vecka sedan ännu ett svenskt juniorrekord. Och om några veckor väntar nästa kapitel: Flagstaff, Arizona.
Det har varit några omtumlande månader för 19-åringen.
I våras slog hon Inger Knutssons 53 år gamla svenska juniorrekord på 3 000 meter, förbättrade sedan sin egen rekordtid till 8.54,26 på sin födelsedag och däremellan krossade hon juniorrekordet på 5 000 meter. Det råder inga tvivel om att Carmen Cernjul har etablerat sig som en av svensk friidrotts allra mest spännande framtidsnamn.
Men när vi träffas på Stockholm Stadion handlar samtalet minst lika mycket om det hon valde bort som det som väntar.
Tufft att kombinera
För två år sedan spelade hon F17-EM i fotboll. Tillsammans med flera av spelarna som nu är i Bosnien-Hercegovina för att spela F19-EM.
– Lite ”fomo” är det. Det är många namn där som man har spelat tillsammans med. Jag är jättestolt och glad över tjejerna som ska få spela ännu ett EM-slutspel och jag kommer verkligen följa dem och önska dem all lycka till.
Samtidigt tvekar hon inte om att beslutet hon tog förra vintern var rätt.
– Det sista året när jag kombinerade var väldigt tufft. Det blev väldigt mycket träning och det gick ut över mitt mående. Jag hade nästan ingen fritid och det var många pass som jag egentligen inte ville göra, men som jag pushade mig själv att göra ändå.
Det var inte ovanligt med ett distanspass på morgonen och fotbollsträning – eller match – senare samma dag.
– Jag ville alltid vara mitt bästa jag för lagkamraterna. Men ibland orkade inte kroppen riktigt.
Hon hade tänkt sätta sig ner och fatta ett tydligt beslut.
I stället växte det fram under julledigheten förra vintern, när hon tog några extra veckor från fotbollen och bara fokuserade på löpningen.
– Jag tänkte att om jag skulle sakna fotbollen så kunde jag alltid gå tillbaka. Men jag kände inget jättestarkt sug att komma tillbaka efter ledigheten. Löpningen gick väldigt bra och jag tyckte att det var så roligt. Då blev beslutet ganska naturligt.
Fotbollen finns däremot fortfarande kvar i hennes liv. Förra veckan jobbade hon på Hammarbys fotbollskola.
– Det har varit kul att ha en fot kvar där och att få se yngre spela och ha kul.
Hon följer damallsvenskan, landslaget och sina gamla lagkamrater.
– Fotbollen kommer alltid att finnas där, men på ett annat sätt nu.
Ett nytt liv på höghöjd
Till hösten lämnar hon Sverige.
Flyttlasset går till Flagstaff i Arizona – en stad som närmast har kultstatus i löparvärlden. På drygt 2 000 meters höjd ska hon kombinera en ekonomiutbildning med en elitsatsning.
När hon beskriver det nya livet går det inte att ta miste på förväntningarna.
– Jag tror att det kommer kännas lite som att vara med i en film. Skolsystemet i USA är något helt annat. Att bo på campus, tävla för skolan och leva i den miljön... det känns väldigt häftigt.
Hon och hennes mamma reste dit tidigare i år för att besöka universitetet.
– Det är en otroligt fin miljö. Det finns trails överallt, skogar och en jättefin bana. Jag tror verkligen att jag kommer trivas där.
Just lagkänslan lockar också.
– Det känns häftigt att tävla i ett lag och tävla för en skola. Det är mycket publik på tävlingarna och många bra löpare. Att få stå på startlinjen mot löpare som är längre fram än jag kommer bara göra mig bättre, tror jag.
Den höga höjden blir samtidigt en ny utmaning.
Under ett tre veckor långt höghöjdsläger i vintras fick hon känna hur kroppen reagerade.
– Jag fick faktiskt en liten höjdsmäll när jag kom hem. Jag var ganska sliten några veckor. Då lärde jag mig att man verkligen måste ha tålamod och inte träna för hårt direkt.
Den här gången ser förutsättningarna annorlunda ut.
Hon kommer till USA direkt efter säsongen och börjar med vila.
– Jag tror faktiskt att det blir bra. Jag kommer vara ganska trött både fysiskt och mentalt efter en lång säsong, så jag tror inte att jag kommer vara för ivrig från början.
Rekordet från 1973
Trots rekordvåren finns ett mål som fortfarande lockar. Det svenska juniorrekordet på 1 500 meter lyder 4.07,47 och sattes av Inger Knutsson i Duisburg 1973.
– Det är klart att man drömmer lite om det. Men det är ett väldigt tufft rekord.
Samtidigt försöker hon hålla fast vid det som tagit henne hit.
– Jag försöker fokusera på processen och att ha kul. Rekorden blir ett kvitto på att man utvecklas, men det är inte därför jag springer.
Det stora målet är större än en enskild rekordnotering.
– Jag drömmer om att springa seniormästerskap och att etablera mig där. Jag vill verkligen se hur bra jag kan bli.
När hon reser sig från träbänken på Stockholm Stadion är målet nästa tävling. Sommarens stora höjdpunkt bli U20-VM i Eugene, kanske får hon representera Sverige i Finnkampen. Sen börjar den nya vardagen i Flagstaff.
Streama FIFA Fotbolls-VM och Allsvenskan med TV4 Play Sport Fotboll. Halva priset hela sommaren – 224,50 kr/mån i 3 månader.