Benjamin Ingrosso
Turnépremiär: Löfbergs Arena, Karlstad. Publik: 6 687. Längd: 124 minuter. Bäst: Påfallande ofta i de nyaste låtarna, som ”Waste my time”, ”Mommy’s boy” och inte minst ”What girls want”. Sämst: Det där märkliga talkshowmomentet.
KARLSTAD. ”Det ska bli en sjuhelvetes show, där vi kommer tänja på gränser och bjuda på något man inte förväntar sig att se” sade Benjamin Ingrosso i förväg om den här arenaturnén, hans första möte med den svenska publiken sedan succésommaren 2024 då han både fyllde Stockholms Stadion och fick Way Out West att kapitulera.
Med tanke på vilken påkostad, färg- och pyrosprakande discopopfest som han fyrade av då år det onekligen ett uttalande som hissar upp förväntningarna.
Men rent showmässigt får vi nog konstatera att han håller vad han lovar. Även om han emellanåt kanske vill lite för mycket.
”What happens next?”, som turnén heter, är påkostad modern arenapopkonsert. Att det längre siktet alltjämt är inställt på de kredibla världsscener där till exempel brittiske själsfränden Harry Styles huserar känns tydligt i scenbygge och form.
29-åringen från Stockholm har med sig en scen som i princip utgörs av en gigantisk, halvt transparent bildskärm som han har gömt sin drivna kompkvintett bakom. Skärmen badar i såväl klubbiga färgkaskader som gamla barnbilder på mamma Pernilla som en svartvit film av sångarens nakna rumpa. Mycket av showen äger rum på en lång tunga ut i publiken, dit även bandet ofta och gärna släpps ut. Längst ut finns en mindre scen som emellanåt roterar.
Ingrosso visar åter igen upp en ledig rutin och scennärvaro som bländar, han har full kontroll på allt han gör från och tar inga genvägar. Det är stenhårt jobb för jublet i två timmar.
Efter fyra album har Ingrosso tveklöst förstått hur man snitsar ihop slagkraftiga hits med mjuk spets som låter lagom här och nu för att gå hem brett.
Ett femte – ”Baby don’t say that, I’m sensitive” – kommer i mars, och inte bara spelar Ingrosso hela nio av de 13 låtarna i kväll, de visar också på en tydligare personlighet som den mer internationellt syftande delen av sångarens produktion ibland saknat.
Här på hemmaplan får Ingrossos artisteri karaktär av mixen hemvävd Ted Gärdestad-tradition och melodisk klubbpop, han bottnar lika naturligt i den wahlgrenska sommarromantiken i ”Det stora röda huset” som i en neonrosa banger som ”Waste my time”, och kastar sig imponerande ledigt och sömlöst mellan de temperamenten.
Men i den engelskspråkiga katalogen har det varit viss brist på låtar som verkligen identifierar vem Benjamin Ingrosso är som artist. De där numren som inte bara är snygga, effektiva eller en förförande läcker 70-talsdiscopastisch utan har det tydliga egna som trots allt krävs för att sticka ut på riktigt i popstratosfären.
Således är det kul att för första gången höra sånt som till exempel den fräckt 80-talsdoftande popen i ”End of the world”, där inte minst vokalisten Ingrosso briljerar. Eller ”What girls want”, en hudlös liten sång från kommande albumet med nästan bara sång och elgitarr. Där finns en kärnfullhet som han gärna får gräva vidare i.
Till skillnad från den imponerande slipade sommarshowen för två år sedan känns det dessutom som att Ingrosso och bandet inte riktigt har slipat klart på allt här. Som vissa lite sladdriga mellansnack och, framför allt, ett parti i mitten där scenen byggs om till ett slags talkshow som tar alldeles för lång tid på sig för att landa i att kvällens gästartist är självaste Thomas Stenström.
Ingrosso visar sig vara stort fan av Uddevalla-sonen och de river förstås ned mindre orkaner av jubel med Stenströms ”Forever young” och ”Slå mig hårt i ansiktet”.
Efter den temperaturhöjningen vet emellertid Ingrosso exakt hur han ska driva showen i mål på mest effektiva sätt: kraftfull partypop i ”Mommy’s boy”, kaleidoskopiskt inslagna Abba-vibbar i ”Better days”, en egentligen snäppet för Queen-musikalig men i sammanhanget välplacerad ”Worst in me”, en hård, tung och konfettisprutande ”Look who’s laughing now” och, allra sist, en ”Honey boy (give me something)” som lika elegant som sensuellt vävs ihop med nya ”Deep diver”.
I den stegringen finns väldigt lite att klaga på, där har vi att göra med en sällsynt komplett artist.
Som ju har råvarorna till en ny stor show här. Den behöver sannolikt bara förädlas lite på sina ställen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik