Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Efter 1989 tog historien som bekant slut. Sedan fascismen och sedermera kommunismen fallit ifrån stod liberalismen, som statsvetaren Francis Fukuyama konstaterade, ensam kvar med att erbjuda ett intellektuellt försvarbart systematiskt alternativ.
Resultatet känner vi väl vid det här laget. Det ledde inte till att alla blev liberaler. Tvärtom till att liberalismen var det enda som återstod att rikta sitt missnöje mot när något gick fel – och det gör ju saker lite för jämnan, både i livet och med samhället.
Vår tids allt starkare strömning har alltså blivit att längta efter och välkomna alla slags alternativ till liberalismen.
Problemet är bara att de fortfarande tenderar att krocka med verkligheten.
Det räckte med att Donald Trump förra våren aviserade sina världsfrånvända tullar på ”Liberation Day” för att värdet på all slags affärsverksamhet skulle störtdyka, och uttrycket ”taco” (Trump always chickens out) etableras för Trumps ständiga reträtter från sina fixa idéer.
Den här våren har blockaden i Hormuzsundet på bara några veckor visat att vi lever så mycket bättre tack vare globala handelsflöden. Liksom att när de stryps så drabbas de fattigaste hårdast, särskilt om det blir brist på gödningsmedel och mat. Som det lätt blir när man söker alternativ till den liberala världsordning där antalet människor i extrem fattigdom mer än halverats sedan 1990.
Många har blickat mot Kina som påstås visa att repressivt enpartistyre kan leverera tillväxt, särskilt genom statlig industripolitik. Men Kina visar egentligen det rakt motsatta. Efter att Mao Zedongs järnhårda kommunistdiktatur skapat svält och armod uppstod decentraliserade experiment med ägande, marknader och handel på landsbygden, som partiet sedermera bejakade. Tillväxten tog fart, fattigdomen minskade och produktiviteten i de alltfler privata företagen ökade.
Efter finanskrisen 2008 och särskilt under Xi Jinpings styre har staten i stället gått in med stora investeringar i utvalda sektorer som infrastruktur, fastigheter och grön teknologi. Som Johan Norberg uppmärksammat i Smedjan (28/4) har denna strategi halverat tillväxten, underminerat produktiviteten och mer än fördubblat skuldsättningen.
Varken protektionism, industripolitik eller statskapitalism fungerar, nu heller.
Ändå tänker många kapitalister och entreprenörer att det ger en bekväm genväg och oanade möjligheter att liera sig med en auktoritär despot. På kort sikt kan det onekligen göra ansamlandet av rikedomar betydligt lättare, genom allt från bekväma statliga kontrakt till att konkurrenter får problem med myndigheter och lagar som kan bändas efter behov.
Men som professorerna Christopher Hartwell och Tricia D Olsen påpekat i Foreign Affairs (28/4) är varken de ansamlade egendomarna eller människorna särskilt trygga under auktoritära styren. Det har åtskilliga oligarker i länder som Ryssland, Turkiet och Saudiarabien fått erfara. När affärsidkarna tagit sig ton eller inte längre är till omedelbar nytta har de här sortens styrande inga problem att använda stat och lagar mot sina tidigare kumpaner för att ta deras egendomar, fängsla eller tortera dem. Eller som i Ryssland, hjälpa dem ramla ut genom ett fönster.
Samma mönster, i hjälpligt demokratiserad lättvariant, kunde beskådas under Viktor Orbáns styre i Ungern. Och det är märkbart även under Donald Trump i USA. Den stat och den härskare som utan respekt för lagstyre, äganderätt och fri konkurrens beviljar generösa privilegier kan också utan att blinka dra in dem.
Vi har med andra ord ett växande antal nya exempel som demonstrerar gamla sanningar: Varken protektionism, industripolitik eller statskapitalism fungerar, nu heller.
Vore det inte trevligt om vi kunde lära från andras misstag? Helst innan vi själva också begår dem. Kanske kan vi då även uppskatta förtjänsterna hos liberala marknadssamhällen. Inte att de är perfekta eller felfria, då skulle de aldrig kunna förbättras genom vårt röstande och våra val på marknaden. Däremot är de bättre än alternativen.