Det var mina gamla kollegor på Borås Tidning som ställde en het läsarfråga inför en väldigt het sportdag här i stan.
Vad tänkte folk välja på det här dignande bordet av fredagsunderhållning? Borås HC:s hockeyfajt mot Tranås? SM-finalreprisen Borås Basket–Norrköping? Elfsborg–MFF? Eller På Spåret?
För att travestera Laban Arnesson: Vill ni se mål så får ni gå på basket.
MFF kom hit för att göra nya försök att rädda ansiktet och framtidstron under Gaute Helstrup. Elfsborg kom flygande in i matchen, med en europaplats inom räckhåll. Det har ju sett så väldigt bra ut de senaste månaderna, Björn Hambergs bisvärmsfotboll är så tydlig och fartfylld, med några av seriens mest inkörda triggers och både startelva och bänk som skräms.
Nu jäklar skulle det bli åka av.
Och det blev det ju, framför allt var det MFF som körde till en början.
– Vi har inte haft den kontinuitet vi velat ha, sa Helstrup när kvällen var över.
Hade inte ens gått i mål i P10
Visst, men det här var en matchinledning där man kunde ana konturer av hans Malmö. Första kvarten var en rotationsfest, med Theo Lundbergh och Otto Rosengren som katalysatorer. Platsskiften, snabbt passningsspel, mer spel mellan än bakom IFE:s linjer, men det var bra, det gick snabbt.
Problemet då för Malmö – det blev ännu tydligare sedan – var att de inte hade någon spets alls. Ingen närvaro framåt. Helstrup gör vad han kan för att bygga självförtroendet hos Diego Garcia, som inte gör mål och som hela den här kvällen gjorde saker utan att tro på dem själv. Lama avslut mot täckande ben från 25 meter, alibiskott för att slippa göra bort sig.
Och när de skulle jaga mål på slutet? In med Dani Gudjohnsen, som gjort noll mål på sjutton allsvenska matcher i år. In med Emmanuel Ekong, noll mål i år. In med Anders Christiansen, som inte gjort mål ett sönderskadat 2026.
Det är förstås där vi landar en sådan här kväll: I att Malmö hade ett enda avslut på mål, ett strumprullare från Christiansen som inte hade gått i mål ens i P10.
Men det fanns alltså kvalité i Malmö den här gången, framför allt fanns en väldigt bra inledande kvart. Och de höll ihop fint defensivt i 90 minuter plus stopptid. Bortasektionen trummade på, gjorde sitt, Stian Gregersen kom tillbaka till Borås och visade återigen att han förändrat hela Malmös sätt att försvara. Och Robin Olsen är sannolikt Sveriges bäste målvakt för närvarande, igen.
MFF gjorde bra saker.
Elfsborg gjorde fler bra saker.
Och inget lag gjorde tillräckligt bra saker, tillräckligt ofta.
En bit bort gjorde Borås HC sex mål
När IFE väl fick grepp på matchen så kände vi igen processerna, hur de krymper planen med sin press, och exploderar med alla sina bolltrygga spelare. Även när MFF var bra kändes det som att planen var full med gulsvarta råttfällor, redo att slå igen.
När Stryger stött iväg framåt, när Simon Olsson stal boll på mitten, när Adrian Skogmar slog en passning fel på väg fram – då högg Elfsborg i 180 knyck.
Niklas Hult är ett fenomen, fortfarande. Leo Östman urstark felvänd (fråga Gregersen, som fick slita med honom), och när bollen droppar ner så finns Arbër Zeneli och Momo Kamara där, med olika sorters kvicka fötter.
De slet, de spelade stundtals sin flygande fotboll – men de nådde inte fram. När Niklas Hult andrabollssköt en boll i Robin Olsens händer efter 89 minuter var det första gången Elfsborg avslutade på mål.
De hade andra sorters chanser, superba kontringslägen med en vidöppen offensiv planhalva att droppa djupledsbollar mot (inbytte) Ari Sigurpálsson och Leo Östman, men de hade inte skärpa nog för att hitta lösningar. När Östman på stopptid äntligen fick sin öppning, fri i straffområdet, var Robin Olsen alldeles för stor för honom. Matchens enda superchans blev ingenting.
0–0, långt till Europa för Elfsborg – långt till framtiden för MFF.
Det var en bra fotbollsmatch, men en besvikelse för de som spelade den.
– Med all respekt för Elfsborg: Jag är aldrig nöjd när vi inte vinner, som Anders Christiansen sa efteråt.
Han sa också att han fortfarande älskar att resa till en bortamatch en torsdag, komma hem till Malmö klockan två på natten, spela fotboll. Vara fotbollsspelare.
För två poäng: I staden finns ett land där man knallar vidare mot en allsvensk plats en bit från Europa, i skuggan av Pinocchio och djurparken.
Välkommen till Borås. Det var en fin kväll, och en bit bort gjorde Borås HC sex mål på Tranås. För den som vill se sånt.