Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | MIGRATIONSPOLITIK
– Åtminstone för mig förefaller det absurt.
Orden uttalades från riksdagens talarstol 1943 av folkpartisten Åke Holmbäck när han reagerade mot att norska flyktingar som studerade i Uppsala behövde Socialstyrelsens tillstånd för att få resa till Stockholm, om så bara ”på någon dag eller några timmar”.
Sverige befann sig mitt i ett världskrig. Ändå tyckte Holmbäck att det hade gått för långt och att det var absurt att en flykting skulle behöva be staten om lov för en dagsutflykt över en länsgräns. Drygt 80 år senare har vi, ironiskt nog denna gång med Liberalernas aktiva stöd, gjort samma princip till svensk lag på nytt.
Enligt den nya mottagandelagen, som trädde i kraft 1 oktober i år, får en asylsökande eller en person med ett avlägsnandebeslut nämligen som huvudregel inte lämna det län där det tilldelade asylboendet ligger. För att resa utanför området krävs tillstånd från Migrationsverket. Sådant ges bara om det föreligger ”särskilda skäl”, vilket kan vara att gå på en anhörigs begravning, besöka en svårt sjuk familjemedlem, få sjukvård eller inställa sig vid domstol. Annars får man inte röra sig utanför länet, inte ens om man råkar ha ett arbete på andra sidan länsgränsen.
Det hela handlar alltså inte, som det ibland framställs, om att den enskilde bara behöver meddela Migrationsverket vart han eller hon tänker åka. Utgångspunkten är ett förbud och att den som vill lämna sitt tilldelade område först måste få statens tillstånd.
I en rättsstat bör utgångspunkten vara att människor får röra sig fritt och att staten måste kunna motivera varför just en viss individ behöver begränsas.
Förbudet är dessutom förknippat med sanktioner som slår mot de svagaste. Den som lämnar sitt område utan lov kan få sin dagersättning helt indragen i en vecka för varje dag utanför området. En tredagarsresa kan alltså kosta tre veckors ersättning. Regeringen kallar sanktionen för ett ”effektivt incitament” att hålla sig på anvisad plats.
Det hela är ännu en tydlig illustration av hur relationen mellan individ och stat har förskjutits på kort tid. I en rättsstat bör utgångspunkten vara att människor får röra sig fritt och att staten måste kunna motivera varför just en viss individ behöver begränsas. Här är ordningen den motsatta. En hel grupp människor får sin rörelsefrihet begränsad på förhand och måste sedan förklara för en myndighet varför just de bör få ett undantag. Varje gång.
Remissinstanserna då? De var inte direkt tysta om problemet. Institutet för mänskliga rättigheter talade om att lagen kommer innebära ”en omfattande och generell inskränkning i asylsökandes rörelsefrihet och rätt till privat- och familjeliv” och avstyrkte områdesbegränsningen. Advokatsamfundet ansåg att det inte var klarlagt att åtgärderna var förenliga med proportionalitetsprincipen och pekade på att liknande begränsningar annars bara används mot exempelvis brottsmisstänkta och personer som bedöms utgöra säkerhetshot, och där åtgärderna då knyts till den enskildes eget handlande. Som vanligt, numera, vägde remissinstansernas kritik emellertid lätt.
Regeringen hänvisar i lagens förarbeten till Europadomstolen, som godtagit att asylsökandes vistelseområde i vissa fall begränsas geografiskt, och drar slutsatsen att områdesbegränsningen inte kränker rörelsefriheten. Men att en inskränkning under vissa förhållanden kan anses tillåten innebär inte att den vare sig är nödvändig eller lämplig att införa. Europakonventionen anger nämligen en lägstanivå för det skydd staten måste garantera enskilda och den svenska lagstiftaren bör inte ha som målsättning att lägga sig så nära denna nivå som möjligt. Att staten kan ha rätt att inskränka en frihet är inte i sig ett skäl att faktiskt göra det, utan Sverige borde, kort sagt, sträva efter ett starkare rättighetsskydd än Europas lägsta.
Det finns en tendens att behandla den här sortens regler som teknikaliteter, inte minst inom migrationspolitiken. De sägs bara handla om lite mer ordning, lite mer kontroll. Men de innebär inte bara mer administration för Migrationsverket (vilket i sig borde varit ett skäl att inte införa reglerna). Inskränkningen träffar riktiga människor och, som också påpekades av remissinstanserna, lagen missar det uppenbara; nämligen att människors vardag inte följer länsgränser.
Det går att ha olika uppfattningar om hur svensk migrationspolitik bör se ut. Men frågan här är större än så. Den handlar om vilka former av statlig kontroll vi är beredda att normalisera så länge de först drabbar människor som få väljare identifierar sig med.
För det är vad Sverige nu har gjort; vi har infört ett generellt, sanktionerat krav på myndighetstillstånd för helt vardagliga förflyttningar inom landet för människor som inte misstänks för något brott, och detta helt utan att det först har gjorts någon individuell bedömning av varför just deras rörelsefrihet behöver begränsas.
Det borde förefalla oss absurt.
Peter Hellman
advokat