Föreställ er en finsmakardystopi förlagd i en okänd, men engelsktalande värld efter ett tredje världskrig. En ensam tonåring köper en robotvän.
Ungefär samtidigt i en värld som inte är fiktion bryter coronapandemin ut. Social distansering blir en levd verklighet, liksom den påtvingade intimiteten med våra skärmar. Sedan följer krig i Europa och Mellanöstern, och plötsligt en AI-boom.
Blev inte nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman “Klara och solen” snabbt omsprungen av verkligheten efter att den kom 2021? Vad är då den nya filmatiseringens raison d’être när romanens spekulationer har fått en helt annan genklang i dag? Att söka tröst hos en AI-vän är inte längre science fiction.
Regissören Taika Waiti hittar inte den friska ingången till berättelsen som börjar med Klara (Jenna Ortega), en soldriven artificiell vän som är till salu i en butik. Från sin plats i skyltfönstret betraktar Klara de förbipasserande i desperat vädjan om att bli vald.
Klara får inledningsvis höra av sina vänner i butiken att hon är egendomlig som tillber solen och står på ett ben. Ishiguros annars så torra prosa har översatts till en autistisk tillgjordhet som bygger på en långvarig fördom: att robotar inte förstår sociala koder.
Följaktligen blir de rappa, tungvrickande replikerna ett bevis på hur robotarnas ordfattigdom förväxlas med en tafatthet på spädbarnsnivå. Om solens läkande kraft säger Klara att den är: “super duper nursing nourishment”.
Det får mig att undra vilken slags film Taika Waititi har gjort? Inte minst när tonåringen Josie (Mia Tharia) dundrar in i butiken med sin mamma (Amy Adams) och insisterar på att de ska köpa Klara. Ganska snabbt försvinner det dystopiska tonläget och filmen förvandlas till en buddy-komedi.
Waititis “Klara och solen” stannar vid de stereotypa fördomarna
Scenerna där det är meningen att man ska förstå hur snabbt Klara lär sig imitera mänskliga koder är ojämna. Vissa stunder är hon inte alls självgående, andra stunder besitter hon egenskaper som utkonkurrerar människorna i hennes omgivning.
Det är motsatsen till de subtiliteter som genomsyrar filmatiseringarna av Ishiguros tidigare romaner “Återstod av dagen” (1993) och “Never let me go” (2010) som också undersöker teman som underkastelse och självuppoffringar.
Ishiguros signum har alltid varit förstapersonsperspektivet, men pippifieringen av Jenna Ortegas Klara är så yvig att man aldrig kommer nära karaktärsstudien.
Jämför det med Denis Villeneuves genidrag i “Blade Runner 2049” som också utforskar roboten utifrån förstapersonsperspektiv. Det är först när roboten för en kort stund uppfattar sig själv som mänsklig som gränsen mellan människa och robot suddas ut – inte när människan erkänner roboten som ett subjekt, ett narrativ som vi annars är vana vid.
Vi har alltså filmmässigt kommit ganska långt vad gäller robotskildringar. Waititis “Klara och solen” stannar vid de stereotypa fördomarna om roboten som en lismande ja-sägare.
Det är synd eftersom de övriga nyanserna i de högaktuella frågorna som filmen rör vid blir helt oseriösa. Till exempel att Josie är döende efter en genetisk modifiering som ska göra henne till ett toppresterande A-barn, ett privilegium som bara rika barn har, till skillnad från hennes bästa vän Rick (Aran Murphy). Klasskildringen överskuggas av ett svartsjukedrama för att Klara, en dag rider på Ricks rygg.
Det är bisarrt av ”Jojo Rabbit”-regissören att glida på romanens posthumanistiska anspråk, som är så angelägna för vår tid, helt utan kritisk ådra. Kanske är det rent av falsk marknadsföring att filmen heter “Klara och solen”.
Men en sak är säker. Filmens mottagande kommer att avgöras av hur långt publiken har kommit i sin förståelse av den artificiella intelligensens intåg i vår verklighet, vilket är på en tämligen låg nivå.