Genetiken har gjort häpnadsväckande framsteg, men i förståelsen av vår intelligens har upptäckterna varit relativt små. Min kritik gäller hur forskningen tolkas och populariseras, skriver Roland Paulsen i debatten om boken ”Avbegåvad”.
Att avbegåvas är att förlora den begåvning som alla människor vid medvetande har: att vi kan lära oss. Avbegåvningen kan ske på flera sätt, men det vanliga är att vi intalas och intalar oss själva att vi ”saknar begåvning” – inom ett visst område eller i allmänhet. Att alls försöka lära sig kan då upplevas som meningslöst, varpå profetian uppfyller sig själv. Vi slutar försöka och blir ”obegåvade”.
Om detta handlar min bok ”Avbegåvad” (2026) där jag beskriver avbegåvningens faser och vilka sociala faktorer som påverkar den. Oundvikligen handlar en del av boken om den ”vetenskapliga kalvinism” som en av genetikens pionjärer William Bateson (1861–1926) en gång skrev om. Detta begrepp berör den ovisshet som uppstår om man tänker att intelligensen är ”fryst” i meningen medfödd och oföränderlig. För att få reda på hur det är med de egna anlagen finns nämligen inget gentest. Anlagen blir därför något som man måste gissa sig till utifrån livets fram- och motgångar.
Mer än ett sekel efter att Bateson myntade ordet ”genetik” kvarstår problemet. Genetiken har hunnit göra häpnadsväckande framsteg, men i förståelsen av vår intelligens har upptäckterna varit relativt små. En relevant fråga handlar om den försvunna heritabilitetens problem: att indirekta studier av ärftlighet för psykologiska egenskaper som intelligens visar avsevärt starkare resultat än så kallade helgenomstudier där man undersöker vilka genvarianter som korrelerar med intelligensvariation (mätt i iq-resultat eller, som en proxy, utbildningsnivå). För att förstå detta problem pågår just nu en diskussion gällande eventuella metodproblem hos de indirekta studierna (tvillingstudier, familjestudier och adoptionsstudier). I min bok redogör jag för hur forskare i fältet resonerat kring saken.
Metoddiskussioner av detta slag pågår inom de flesta, för att inte säga alla, vetenskapliga discipliner. Därför är det med förvåning som jag tagit del av Emma Frans och Markus Heiligs kritik av min bok. I SvD (10/10) menar Frans att jag pekar ut beteendegenetiken som ”skyldig” till avbegåvningen. I DN (13/10) går Heilig steget längre när han påstår att jag betraktar beteendegenetik som ”humbug” och intelligens som ”ett meningslöst begrepp”.
Tyvärr blir debatten tråkig med den här sortens tillskrivningar. Heilig skriver att jag ”misstolkar och förvrider komplicerade vetenskapliga begrepp”. En så allvarlig anklagelse fordrar exempel på konkreta påståenden eller citat. Vilka begrepp Heilig avser förblir dock otydligt. Frans förfarande liknar Heiligs. När hon påstår att heritabilitetsstudier inte stödjer idén om en fryst intelligens är ju det precis vad jag själv försökt framhålla. Här finns en samsyn, så varför framställa det som en meningsskiljaktighet?
Det min och andras kritik gäller är inte forskningen i sig utan hur den tolkas och populariseras. Jag förstår Frans när hon skriver att man ibland måste förenkla för att göra forskningen begriplig, men jag tror på att framhålla komplexiteten i detta fall. När Sveriges Radios expert Agnes Wold i ett inslag om barnuppfostran exempelvis vill lugna föräldrar med att ”det inte spelar någon som helst roll” eftersom det ändå är arvet som är viktigast, då har förenklingen tippat över i en förvrängning.
Det är svårt att bli kvitt intrycket att en världsbild har hängts upp på att inga metodproblem i beteendegenetiken kan förekomma. Ett exempel gäller antagandet om att enäggs- och tvåäggstvillingar i lika hög grad delar miljö. Detta har ifrågasatts eftersom flera studier tyder på att enäggstvillingar oftare behandlas som en enhet av sin omgivning. Om så är fallet riskerar miljöskillnaderna att blåsa upp heritabiliteten i tvillingstudier. Både Frans och Heilig tycks mena att detta inte utgör något problem, och kanske har de rätt.
När Heilig i sin bok ”Ett utstakat öde?” (2026) däremot avfärdar de eventuella miljöskillnaderna med att ”resultaten är entydiga” och hänvisar till en enskild studie med 30 år på nacken, har jag svårt att förstå honom. Frågan har debatterats och studerats i mer än 50 år. Resultaten har inte varit entydiga.
Givetvis avgörs inte ett forskningsfälts legitimitet av frågor som dessa. Det är snarare ett sundhetstecken att metoddiskussion finns. Mitt huvudärende gällde ovissheten kring den egna begåvningen som uppstår ur tron på en fryst intelligens. Denna ovisshet kan även infinna sig i de få fall där ett gentest med säkerhet kan påvisa en genetisk avvikelse som är förknippad med inlärningssvårigheter. I boken beskriver jag hur personer med Downs syndrom har behandlats – ett mörkt kapitel i psykiatrins historia där upptäckten av biomarkörer verkar ha gjort avbegåvningen särskilt brutal. Att jag skulle betrakta generna som betydelselösa blir även det förbryllande läsning för min del.
En verklig skiljelinje gäller däremot intelligensens rörlighet. Det är sant att jag argumenterar för att intelligens, beroende på definition, är något föränderligt. Om vi håller oss till iq-test citerar jag flera studier som visar på hur en och samma individ kan prestera avsevärt olika resultat. I ett kapitel beskriver jag också hur ett barn presterar 25 punkter högre resultat från ett iq-test till ett annat när hon utreds för placering i särskola. Hur ovanligt detta än må vara är det ett exempel på hur testresultaten kan variera även i skarpa lägen. Heilig har dock rätt i att iq-resultat mestadels inte rör sig särskilt mycket på individnivå.
Riktigt stor blir variationen först när vi tittar på längre tidsperioder. Iq-test justeras kontinuerligt för att genomsnittet ska hamna på 100. När James Flynn år 2012 räknade ut den sammanlagda effekten av dessa justeringar fann han att det genomsnittliga iq-resultatet för amerikaner år 1917 låg på 72, det vill säga i botten av vad man i dag kallar ”svag teoretisk begåvning” (iq: 70–85). Den här i flera länder observerade och sedan länge kända ”Flynneffekten” låter sig svårligen förklaras av en förändrad genpool. Snarare ser vi, som Flynn med flera föreslagit, effekten av genomgripande miljöförändringar på samhällsnivå, inte minst inom skola och arbetsliv – förändringar som heritabilitetsstudier vanligen inte registrerar.
Huruvida Flynneffekten indikerar en verklig ökning av vår intelligens beror på vad vi menar med intelligens. I en tid då kognitiva test hör till normaliteten vid rekrytering, då techoligarker hyllas som genier och röster höjs om att ytterligare separera elever efter intelligensnivå, vore det välkommet om vi kunde föra ett samtal om saken.
Läs tidigare inlägg i debatten: