Europeiska centralbanken visade i augusti, i en undersökning av 20 000 personer i elva euroländer, att hälften av de sysselsatta använder AI i arbetet och att mediananvändaren uppger sig spara tre timmar i veckan. ECB tillägger att timmarna blir produktivitet först om de blir mer produktion. Det är hela frågan. En sparad timme kan bli mer leverans åt arbetsgivaren, mer handlingsutrymme åt den som arbetar, eller bättre möten åt den medborgare som förvaltningen finns till för. Inget av detta följer av tekniken. Det följer av beslut. Tre sparade timmar blir inte automatiskt tre lediga: de kan fyllas med fler ärenden, fler patienter, fler mejl. AI kan frigöra tid utan att ge oss fri tid.
I mars 1968 beskrev Michel Foucault, som tidigare varit lektor i Uppsala, Sverige som en nästan fulländad värld där ”människan inte längre är nödvändig”. Hans svenska fråga har blivit en AI-fråga. Maskinerna har tränats på det vi redan gjort, och mönstret kan nu fortsätta oss utan oss.
Det är också löftet i den AI-strategi som Kristerssons regering antog i februari: tid ska frigöras. Strategin är konkret om vad Sverige ska bygga: beräkningskraft, data, språkmodeller, kompetens, en förvaltning i världsklass. Men tre frågor lämnas öppna, och de ligger nu på nästa regerings bord. Vem förfogar över den tid AI frigör? Vad måste en människa kunna för att övervaka ett AI-system? Och vilka förmågor bör vi odla just därför att tekniken gör det möjligt att slippa använda dem?
Den andra frågan har en deadline. EU:s AI-förordning kräver att den som övervakar ett högrisksystem kan förstå dess begränsningar, upptäcka sin egen benägenhet att lita för mycket på det, tolka resultaten och vid behov åsidosätta dem, med ”nödvändig kompetens, utbildning och befogenhet”. Men den säger nästan inget om hur en människa utvecklar förmågan att veta när maskinen svarar fel. Strategin ekar tystnaden: den kräver AI-kompetens ”brett inom den offentliga förvaltningen” men förutsätter det omdöme den inte säger hur man bildar.
Det brådskar. I en studie i The Lancet Gastroenterology & Hepatology förra året sjönk endoskopisters upptäcktsfrekvens vid undersökningar utan AI efter några månaders arbete med AI-stöd. En hel generation formar nu sitt yrkesomdöme inuti de system den ska övervaka, och många av AI-förordningens högriskregler börjar tillämpas den 2 december 2027.
Franco Berardi kallade dem som arbetar med tecken och information för ett kognitariat. Generativ AI gör deras problem allmänt: allt fler av våra texter, bilder och digitala spår blir produktionsresurser. Strategin svarar med medie- och informationskunnighet. Det är nödvändigt, men ett svar på fel fråga. Källkritik är eftertanke i ordets bokstavliga mening: den granskar ett svar som redan finns. Den förmåga en maskin inte kan ersätta är att formulera frågan innan svaret kommer. Frågan är inte hur mycket AI vi använder, utan om vi tänker före maskinen eller bara efter den. AI kan kräva mänsklig tillsyn utan att bevara mänskligt omdöme.
Information räcker inte. Omdöme kräver formation. Folkbildningen, studiecirklarna och folkhögskolorna byggdes i övertygelsen att människors omdöme är en offentlig angelägenhet. Strategin nämner folkbildning bara för grupper som riskerar att hamna utanför. Det är alla.
Jag föreslår tre tillägg riktade till den regering som nu bildas.
Följ tiden. Mät inte bara handläggningstider utan vad den frigjorda tiden faktiskt används till, och vem som förfogar över den.
Definiera omdömet. Ge AI-verkstaden ett uppdrag om människan i kretsen: hur den kompetens som förordningen kräver bildas, prövas och underhålls.
Bygg folkbildningen. Ge den i uppdrag att lära oss tänka före maskinen, inte bara att granska den i efterhand.
Foucault lämnade Frankrike fast besluten att aldrig mer skriva. I den svenska natten började han skriva fem till sex timmar om dagen. I ett samhälle som tycktes klara sig utan honom fann han ett utrymme och fyllde det själv. AI kan ge oss mer sådant utrymme. Den kan också fylla det åt oss. Motsatsen till turisten i sitt eget liv är inte bara arbetaren. Det är också författaren till ett liv. Frågan för den nya regeringen är inte bara vad maskinen ska göra åt människan, utan vad människan fortfarande måste kunna göra själv.
Luis de Miranda, docent i bioetik vid Uppsala universitet