Malmö symfoniorkester
Martyn Brabbins, dirigent. Malmö Live, 22/10.
Tobias Lund är musikkritiker och skribent på kultursidan.
Hur blir man kreativ? Riktigt, djävla kreativ! Jag föreställer mig att den frågan föresvävade Anders Nilsson när han komponerade sin femte symfoni, ett verk som Malmö symfoniorkester och Martyn Brabbins nu har uruppfört och som enligt förhandsinformationen står i något slags förbindelse med ”Doktor Faustus”, Thomas Manns biografi över den fiktive tonsättaren Adrian Leverkühn.
Mann placerar sin hjälte i det tidiga 1900-tal då romantiken vrängde ut och in på sig själv och blev till en het modernism där begäret efter transcendens brann som aldrig förr. Det finns mycket av både Gustav Mahler och Arnold Schönberg i Adrian Leverkühn.
Ton- och formspråket i Nilssons femma återvänder till denna brytningstid – en tid när en symfoniker, till skillnad från idag, kunde stå i frontlinjen för musikens utveckling. Man skulle kunna hävda att det bara är dumt att försöka återvända till och hoppa på en gången framåtrörelse. Men varför inte? Om den rörelsen kan frigöra krafter som leder till nya äventyr finns inget att invända.
Också Leverkühn intresserar sig för äldre tiders musik men går också mer drastiskt tillväga. Han råkar nämligen sälja sin själ till djävulen (hävdar den senare, åtminstone) och får i utbyte ett par decennier av ohämmad kreativitet. Och Satan gör klart vad det är som gör den stora skillnaden: ”Vi låter trög- och blygheten, de kyska skruplerna och tvivlen fara åt helvete.” Lika katastrofal som sådan frihet från tvekan är till exempel inom politiken, lika nödvändig kan den vara för en konstnär. Det behöver man inte vara satanist för att inse.
Första satsen i Nilssons symfoni är infallsrik och djärv i sina växlingar mellan grovt, vackert, hotfullt och ömt. Ändå håller den samman som ett helt – ett dunkelt helt där den fräna klangen från harpans längsta strängar sätter sitt brännmärke i hörnen.
Efter den mahlerska andra satsen, där hejdlösa rusningar växlar med godmodiga, nästan parodiska ländler-danser, och efter tredje satsens apoteos över ett kantigt motiv, mynnar symfonin ut i en sats som är både vacker och grym. Koralen som tonar fram nära slutet är i grunden en romantisk kliché, men Nilsson bryter sönder den på ett sätt som gör den allt annat än banal.
När symfonin är slut känner jag mig upprymd. Fritt, kompromisslöst skapande kan ha den effekten.
Och när orkestern sedan spelar Ludwig van Beethovens femte symfoni frågar jag mig hur han, urfadern för både Leverkühn och Nilsson, skaffade sig förmågan att laborera så suveränt med sin tids musikaliska sedvänjor. Vem eller vad gav honom lov att ta ut svängarna på så häpnadsväckande vis i andra satsens variationer? Att säga att han var ett geni förklarar ingenting. Det måste ha rört sig inte bara om förmåga utan också om att han helt enkelt bestämde sig för att vara fri – med eller utan diabolisk mentor.