Spekulationerna om resultatet av mellanårsvalet i USA och dess konsekvenser är många. Den som beger sig över Atlanten konstaterar snabbt att det där diskuteras praktiskt taget ingenting annat. Ingen vet, men utgår vi från hur det brukar gå i mellanårsval, och därtill lägger att president Trump är påtagligt impopulär hos väljarna, finns det anledning att räkna med att demokraterna tar majoriteten i alla fall i representanthuset.
Det kommer självklart att påverka den politiska debatten och dynamiken i USA. Men den viktiga frågan är om det på något avgörande sätt kommer att påverka politiken under de mer än två år som återstår med Trump i Vita huset.
Maktdelning är en central del i den amerikanska författningen, men Trump-administrationen har vridit systemet mer i riktning mot presidentmakt än vad som skett någonsin tidigare i republikens 250-åriga historia.
Han själv regerar huvudsakligen med hjälp av s.k. exekutiva förordningar av oklar legalitet. Olika domstolar upphäver åtskilligt, men i viktiga frågor har Högsta domstolen med en sammansättning han varit med om att skapa gett grönt ljus. Trump har ingen inrikes reformagenda som skulle kräva beslut av kongressen under sina återstående år, och kan fortsätta att domptera landet med exekutiva förordningar utan att en majoritet i representanthuset kan göra så mycket åt saken.
”Det kan bli ett farligt ”chicken race”.”
Vissa beslut måste han dock ha. De stora kostnaderna för hans dåraktiga krig måste täckas genom beslut av kongressen, och dessutom måste det till en rejäl höjning av taket för hur stor den federala upplåningen kan vara. Med ett stort och växande underskott i budgeten, statsskuldkostnader som redan överstiger försvarsutgifterna och en kapitalmarknad som börjar att bli lite nervös över vart detta kan vara på väg riskerar detta att bli ett drama.
Kanske försöker han pressa igenom ett beslut i förtid i december, innan den nya majoriteten träder till i januari. Men annars blir detta med all säkerhet en fråga där demokraterna kommer att försöka pressa Vita huset till olika politiska eftergifter - det kan bli ett utdraget och farligt ”chicken race”.
Säkert blir det en kaskad av förhör och undersökningar för att exponera mer eller mindre tydlig korruption kring familjen Trump och dess närmare omgivning. Om det i slutändan leder till så mycket återstår att se, men det kommer säkert att ockupera TV-tid och generera rubriker.
För varje månad som går kommer presidentvalet 7 november 2028 allt närmare. Nästa år kommer kandidaterna i bägge partierna att träda fram, och med början tidigt 2028 blir det primärval som leder fram till avgörandet om vilka två kandidater som kommer att stå mot varandra. Det handlar om personer, men framför allt om politik.
I republikanerna blir det en kamp om huruvida den bryska MAGA-agendan ska fortsätta att dominera, och inom demokraterna en sannolikt hård strid mellan radikalare och mer moderata grupperingar. Bägge frågorna är påtagligt öppna.
Men över allt detta kommer fortsatt att sväva en president som ensam kan avgöra det mesta av utrikespolitiken. Mekanismerna för att formulera och hantera utrikes- och försvarspolitik är till stora delar demonterade eller marginaliserade, och politiken formuleras till stor del genom obalanserade utbrott på sociala medier.
Utrikesminister Rubio förefaller ägna sig åt frågor bortom presidentens omedelbara intresse, och lämnar därmed utrymme åt den våldsromantiserande krigsministern Hegseth att härja runt. Det blir knappast någon stabilitet i Mellanöstern. Från Tel Aviv kräver Netanyahu - om han klarar av att sitta kvar vid makten - att man går samman för att försöka bomba fram ett regimskifte i Iran.
Ingenting talar för att det kan lyckas - som mest kan man driva fram ett sammanbrott och ett inbördeskrig. Men krig här betyder instabilitet i regionen i dess helhet.
”Trump knappast kommer att vara en allierad.”
Hur långt Trump kommer att gå för att ge faktiskt stöd till Putins krig mot Ukraina vet ingen. Hittills har han genom att efter mötet i Anchorage vägra att försöka pressa Putin till ett eldupphör förlängt kriget, och därtill har hans krig mot Iran pressat upp oljepriserna och därmed gett Kreml klirr i kassan.
Någon gång kommer Putin att tvingas bita i det sura äpplet och acceptera en vapenvila. Därmed inleda ett mer politiskt och ekonomiskt skede i konflikten, men Europa bör förbereda sig på att Trump knappast kommer att vara en allierad i alla de frågor som då måste upp på bordet.
Mellanårsvalet är förvisso mycket viktigt, men vi har inte ens passerat halvtid av dramat Donald Trump 2.
Carl Bildt, Co-Chair European Council on Foreign Relations