INSÄNDARE. Sverige behöver en betydligt mer pragmatisk regeringsbildning – och det är dags att börja med det nu. KD-ledaren Ebba Busch som statsminister i en minoritetsregering med Centerpartiet och Liberalerna skulle ha möjlighet att tolereras av en majoritet av riksdagen, skriver liberalen J Pingo Lindström.
I över 40 år har statsministern i Sverige antingen varit en socialdemokrat eller moderat. Av någon anledning förefaller till och med minoritetsregeringar alltid hamna i ett läge där landets statsminister ska väljas från något av dessa partier.
Man kan fråga sig varför. Sverigedemokraterna var under den senaste mandatperioden riksdagens näst största parti, så det finns ingen specifik tradition att statsministern ska komma från det största eller näst största partiet.
Under efterkrigstiden har statsministern enbart kommit från andra partier än Socialdemokraterna eller Moderaterna vid tre tillfällen, med två partiledare: Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP). Totalt, räknat från att Per Albin Hansson (S) lämnade efter tio år vid makten 1946, har C och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) innehaft posten under bara sex år.
Det är dags att bryta den traditionen. Det är tydligt att den inte fungerar särskilt väl. De senaste regeringsbildningarna har dragit ut på tiden, regeringar har fallit och de rådande ”blocken” förefaller inte ens ha möjlighet att komma överens internt. Det är verkligen dags att lösa upp partiernas ”röda linjer” (som för oss väljare mer och mer börjar likna brandväggar) och kräva andra former av regeringsbildningar.
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch är uppenbarligen en politiker som tolereras både på höger- och vänstersidan. Busch som statsminister i en minoritetsregering med Centerpartiet och Liberalerna skulle ha möjlighet att tolereras av en majoritet av riksdagen.
Det vore också en regering som skulle ha möjlighet att bli stark, eftersom de tre partierna uppenbarligen kan tala med alltifrån socialdemokrater och miljöpartister till moderater och sverigedemokrater.
Men det ställer förstås krav på att både Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) tar ett steg tillbaka. Socialdemokraterna och Moderaterna är inte de stora statsbärande partierna de en gång varit. S gjorde sitt sämsta valresultat i modern tid. M gick fram till 70 mandat i år, men jämfört med hur val såg ut under Fredrik Reinfeldts tid är det betydligt mindre.
C, KD och L har tillsammans bara 66 av riksdagens 349 mandat. Men en sådan regering skulle ha flera uppenbara fördelar, till exempel att den blir betydligt mer beroende av att hitta lösningar i riksdagen. För oss väljare vore det positivt. Det kräver pragmatism, rejält ansvar och diskussion med flera partier för att få igenom politiken. Det finns inte utrymme för maktpositionering eller det vi väljare gärna kallar trams.
Moderaterna och Socialdemokraterna behöver förändra sin interna dialog. Övriga partier behöver också förändra sitt traditionella synsätt på vilket parti statsministern ska komma ifrån. Sverige behöver en betydligt mer pragmatisk regeringsbildning – och det är dags att börja med det nu.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare