Det är ingen uppmaning här och nu, förklarade KD-ledaren Ebba Busch alldeles i slutet av fredagens presskonferens i riksdagen. Men om Socialdemokraterna även fortsättningsvis misslyckas med att få ihop sitt tilltänkta regeringsunderlag – då borde man allvarligt överväga att låta någon annan ta över.
Läs: S borde släppa fram en borgerlig regering – exempelvis den som nyss avgick. Som förvisso kan samarbeta med Sverigedemokraterna, men som då inte behöver vara beroende av SD för sin existens.
Ryssen står nämligen i farstun och Sverige har inte råd att stå utan en stark regering.
Idén är inte så långsökt som den kanske låter, rent formellt.
En statsminister behöver bara undvika 175 aktiva röster emot sig för att kunna tillträda. Som största minoritet skulle Tidöpartierna ha goda möjligheter att få igenom politik, särskilt om man också söker bredare stöd för den.
Så sent som 2014 valde de fyra borgerliga partierna att släppa fram Stefan Löfven (S), eftersom de själva inte såg några vägar framåt.
I verkligheten är det knepigare.
Möjligheterna är kanske inte oändliga, men det finns faktiskt åtskilliga
Att Socialdemokraterna, partiet som kan bilda regering med en kurdisk gerillagrupp, tre hamstrar och en konservburk om det är vad som krävs, frivilligt skulle släppa fram en annan regering framstår som osannolikt.
Optimister kan peka på när Olof Palme tolererade en folkpartistisk enpartiregering 1978, men då var det borgerlig majoritet i kammaren och ett år kvar till ordinarie val.
Ebba Buschs uppmaning-som-inte-är-en-uppmaning-än sätter ändå fingret på en alltmer akut punkt:
Om inte detta – vad ska Magdalena Andersson då egentligen göra?
På måndag kommer Elisabeth Thand Ringqvist (C) meddela talmannen att hon inte lyckats sondera fram en ”mittenregering” åt Socialdemokraterna.
Då kommer det ha gått 43 dagar sedan riksdagsvalet. Den sista ursäkten för att dra ut på saker är väck.
Då, om inte förr, kommer den socialdemokratiska statsministerkandidaten behöva ta ett eget initiativ. Men vilket?
Möjligheterna är kanske inte oändliga, men det finns faktiskt åtskilliga.
Magdalena Andersson skulle kunna förhandla ihop sig med C och MP, och därefter försöka ställa Vänsterpartiet inför nästan fullbordat faktum.
Hon kan göra motsvarande med V och MP, och i stället försöka lägga pressen på Centern.
Hon kan också förklara att, exempelvis, en socialdemokratisk enpartiregering som får styra med hoppande majoriteter är det alternativ som står till buds. Ta det eller ta konsekvenserna.
Hittills har Magdalena Andersson inte gjort annat än att prata fluff om en ”ny riktning”, oklart vilken och vart den leder, och ”fört konstruktiva samtal” lite så där i största allmänhet.
Mycket är osäkert den här hösten, men att just det inte räcker är redan alldeles glasklart.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen. Det här är en text från hans nyhetsbrev – du kan prenumerera här!
Mer från Viktor i veckan:
Lyssna också på veckans avsnitt av Politikrummet: