Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Med Flávio Bolsonaros sannolika seger i den andra omgången av det brasilianska presidentvalet nu på söndag den 25 oktober kommer den mäktiga ”blå våg” som har förskjutit det latinamerikanska politiska landskapet mot en ny höger att nå sin kulmen.
Av de 15 presidentval som hållits sedan 2023 har högern segrat vid tolv tillfällen, och sedan 2025 har den vunnit samtliga val som hållits. I dag är det endast Mexiko, Uruguay och Guatemala som har demokratiskt valda vänsterpresidenter. Venezuela har förvandlats till en vasallstat under USA, medan Kuba, regionens äldsta diktatur, väntar på sin tur att följa i Venezuelas spår.
Ett par datum är särskilt betydelsefulla för att förstå den blå vågens framväxt och styrka. Det första är den 26 mars 2022, den blodigaste dagen i El Salvador på nästan tre decennier. Den dagen mördades 62 personer av de kriminella gängen – de så kallade ”maras” – och totalt 87 personer om man räknar in de som hade mördats den 25 mars. Den 27 mars införde president Nayib Bukele, med parlamentets godkännande, undantagstillståndet, som sedan dess har förlängts gång på gång och fortfarande är i kraft.
Det var början på ett skoningslöst ”krig mot gängen” som ledde till att tiotusentals kriminella hamnade i landets högsäkerhetsfängelser och sänkte mordfrekvensen till 3,3 per 100 000 invånare 2024 enligt UN:s officiella statistik, den lägsta i hela Amerika efter Kanada. Det är häpnadsväckande i samma land som tio år tidigare hade registrerat en mordfrekvens på 106,3. I absoluta tal innebär det en minskning från 6 656 mord till 209 mellan 2015 och 2024. Denna dramatiska vändning, som först började med olika avtal med de kriminella gängen som bröts i mars 2022, har bidragit till landets starka ekonomiska tillväxt. Världsbanken beräknar att tillväxten kommer att uppgå till omkring 4,5 procent i år, bland de högsta i regionen. Tillväxten uppgick till 3,9 procent 2025.
Denna utveckling har gjort Nayib Bukele inte bara till den mest populära presidenten i landets historia, utan också till en förebild för hela Latinamerika, där hans popularitetssiffror med bred marginal överstiger dem för alla andra regeringschefer. Samtidigt är den salvadoranske presidentens auktoritära utveckling uppenbar. Landet klassificeras i dag i de viktigaste rankningarna av politiska regimer som ”valautokrati” (V-Dem), ”hybridregim” (Economist Intelligence Unit) eller ”delvis fritt” (Freedom House).
Det handlar om den latinamerikanska Leviathan som reser sig allsmäktig för att upprätta ordningen inför det som Hobbes kallade ”summum malum” – ett kaotiskt tillstånd där det råder ”ständig fruktan och fara för en våldsam död”. I ett sådant läge, skriver Hobbes, ”har suveränen rätt att göra vad han anser nödvändigt för att bevara fred och säkerhet och förhindra oenighet”.
Det andra datumet att minnas är den 19 november 2023, dagen då Javier Milei med bred marginal besegrade den peronistiska vänsterkandidaten, Sergio Massa och blev Argentinas tillträdande president, med ett program präglat av libertarianska idéer och en våldsam retorik mot sina motståndare av ett slag som sällan skådats.
Det handlar om en outsider som definierar sig som anarkokapitalist. Under valkampanjen var han kategorisk i detta avseende: ”Staten är den största fienden, den största angriparen, och alla dess ingripanden orsakar skada, direkt eller indirekt.” Men han nyanserade detta en aning: ”Man lever i den verkliga världen och måste ha fötterna på jorden. I det sammanhanget är jag minarkist, det vill säga någon som anser att staten endast ska ansvara för säkerheten och rättsväsendet.”
Det var en seger som skakade om hela regionen genom att förespråka en drastisk nedbantning av staten, en finanspolitisk balans som verkade omöjlig att uppnå i Argentina, avreglering av marknaderna, inklusive arbetsmarknaden, samt en handelsliberalisering av ett av världens mest protektionistiska länder. Och dessutom en oförsonlig kamp mot den kriminalitet och de politisk-fackliga maffiastrukturer som har orsakat Argentina så mycket skada.
Denna auktoritära frestelse är utan tvekan den största faran med den nya latinamerikanska högerns framväxt.
Resultaten av hans styre har varit häpnadsväckande. Fattigdomen, som i början av 2024 översteg 50 procent, har minskat till nivåer kring 30 procent. Inflationen har gått ner från nivåer över 200 procent per år i slutet av 2023 till omkring 30 procent. De offentliga finanserna har uppvisat ett finansiellt överskott från och med 2024, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att underskottet 2023 motsvarade 4,6 procent av BNP. Den ekonomiska tillväxten uppgick till 4,4 procent 2025, att jämföra med en minskning på 1,9 procent 2023.
I en region där den organiserade brottsligheten breder ut sig, där staterna förvandlas till källor till privilegier och korruption och där den ekonomiska tillväxten inte förmår bryta en endemisk fattigdom eller tillfredsställa de nya medelklassernas förväntningar, blir Bukele och Milei lätt politiska förebilder med enorm genomslagskraft. Där har vi de grundläggande koordinaterna för den nya höger som i dag vinner terräng överallt i Latinamerika.
Det handlar om en överraskande kombination, en oväntad korsning mellan Hobbes och Hayek, som i sin mest extrema form tar sig uttryck i den ”liberala diktator” som Hayek talade om i en intervju med den chilenska tidningen El Mercurio i april 1981 – dessutom demokratiskt vald, som fallet tycks vara i El Salvador.
Denna auktoritära frestelse är utan tvekan den största faran med den nya latinamerikanska högerns framväxt. Om den följer denna väg till dess yttersta konsekvenser kommer den att lämna efter sig ett tungt arv av ofrihet som, hur stora framsteg som än uppnås när det gäller trygghet och ekonomisk tillväxt, för alltid kommer att kasta en skugga över de landvinningar den åstadkommer.
För liberaler gäller det att akta sig för denna förrädiska blandning av politisk auktoritarism och ekonomisk frihet. Friheten kan inte försvaras bara styckevis, och målet helgar inte medlen. Det är vad en av Latinamerikas mest namnkunniga liberaler, Mario Vargas Llosa, lärde oss efter den olyckliga blindhet som drabbade många liberaler inför de diktaturer – som Augusto Pinochets i Chile och Alberto Fujimoris i Peru – som drev igenom viktiga och välbehövliga marknadsekonomiska reformer med hjälp av vidriga metoder.
Liberalismen är, som han så starkt betonade, en kultur – en civilisationsform som står i motsats till all slags auktoritarism och till den politiska brutalism som tyvärr grasserar i våra dagar.
Läs även