Stevie Wonder
”Songs in the key of life” är inte bara Stevie Wonders bästa album utan också ett av soulmusikens mest ikoniska landmärken. En då som nu helt oemotståndlig brygd av soul, funk, pop, jazzfusion och ren musikalisk livsglädje. Jag vet, vi som skriver om musik älskar att tjata oss blå om det, men det är sant.
Dubbelalbumet, som kom 1976, utgjorde höjdpunkten på en exceptionellt kreativ fas som sedan, vilket väl var ofrånkomligt, planade ut i enstaka bra låtar och oräkneliga inhopp och uppträdanden med andra artister. Alla, eller kanske inte riktigt alla, har ju som sin största dröm att få uppträda med Stevie Wonder.
När ”Songs in the key of life” nu fyller 50 år gör Stevie Wonder det som blivit en lite trött norm för stora artister: spelar albumet i sin helhet på arenor världen över. Han har gjort det förr, men inte i Europa.
Men ok, med ett jättestort och mycket kompetent band, med bland andra Greg Phillinganes och Nathan Watts, som båda spelade på albumet, låter det bra. Eller rättare sagt, man kan förstå att det är ett bra band som kan sin sak, men då akustiken på 3 Arena är under all kritik, och därmed ovärdig en mästare som Stevie Wonder, kan man inte riktigt höra det.
Redan från början är det tydligt att det kommer att bli en bokstavstrogen genomgång av albumet, från den ömsinta ”Love’s in need of love today” till den extatiska avslutningen med ”Another star”. Arrangemangen är desamma och Stevie Wonders wailingar reproduceras not för not. Den enda gången som han och bandet lämnar den upptrampade stigen är i ett nytt och överflödigt instrumentalt mellanspel under ”Knocks me off my feet”, kryddat med två hemska gitarrsolon.
Stevie Wonder rör sig stelt och vaggar inte lika mycket som vanligt framför sina klaviaturer, men vokalt är den 76-åriga sångaren i okej form. Tajmingen är inte hundra hela tiden och de ljuvligt stegrande tonartshöjningarna i ”Summer soft” klarar han inte riktigt av, men nog håller han stilen i två olika paljetterade outfits. Fast det är de fyra kvinnorna i kören som levererar det riktiga vokala lyftet när de bokstavligt talat kliver fram under slutet av den grooviga ”Ordinary pain”.
Om bandet kan man säga att det är onödigt stort, jag räknar till 30-talet musiker och sångare. Stråksektionen, som till och med har en dirigent, kunde ha lämnats kvar i Los Angeles då den låter sämre än syntstråkarna på albumet. Greg Phillinganes hör man för lite av, han fjantar mest omkring, medan Nathan Watts bas ligger bisarrt högt upp i mixen. Att Wonder tagit med sig Brandee Younger, jazzvärldens just nu mest hajpade harpist, för ett enda nummer, ”If it’s magic”, är onekligen lyxigt.
Enligt albumets dramaturgi leder ”As” och ”Another star” slutligen oss alla raka vägen upp i himlen. Särskilt den sistnämnda, som med sitt enkla men geniala blåsarrangemang eldar på groovet och den livsbejakande melodin. Då glömmer man nästan bort det ekande arenaljudet.
Här borde det förstås ha tagit slut. Men nej, Stevie Wonder tycker att det är en bra idé att sätta sig vid flygeln och jamma lite kring John Lennons ”Imagine” tillsammans med vad jag förmodar är ett av alla hans barn eller barnbarn. Och sedan lägga till en kompetent men överflödig ”Superstition”. Ibland kan man få för mycket av det goda.
Jodå, ”Songs in the key of life” är obestridligen ett mästerverk, men, och det måste sägas, konserten var en besvikelse. Och då talar jag inte bara om det undermåliga ljudet. Eller om slakten av den instrumentala ”Contusion”. Eller om det oinspirerade munspelandet. Men vem är överraskad? Arenakonserter är alltid besvikelser och ikoniska album, där originalinspelningarna etsat sig fast i hjärnbarken, går inte att toppa.
En dyster sanning att åter begrunda på vägen hem i den fullpackade tunnelbanan.