Vakna –> titta NHL –> notera McDavids briljans.
1, 2, 3.
Alltid samma steg, hela hösten.
Har jag fastnat i en loop? När ska detta ekorrhjul sluta snurra?
Det verkar som att svaret är aldrig.
För Connor McDavid ger ju sig inte.
Hans fullkomliga hockeytalang och förmåga att dominera i NHL har blivit vardagsmat.
”Jaha, det blev tre poäng i kväll för 97:an”.
”En ny fempoängsnatt där ja”.
Vi har blivit bortskämda. Det som är en karriärskväll för många spelare är bara ytterligare en dag på jobbet för världens bästa hockeyspelare.
Redan nu, efter tio matcher, har McDavid flugit upp på 31 poäng.
31 poäng! Läs det igen och begrunda vad som försiggår.
Håller poängsnittet i sig klättrar han till 260 poäng efter att grundserien är färdigspelad. Wayne Gretzkys rekord från det glada 80-talet, då poängtotalerna sköt i höjden, är 215 poäng.
Någon rekordslakt kommer det så klart aldrig bli på tal om, för McDavid kan inte hålla det här tempot över hela säsongen, men med 74 matcher kvar att spela krävs det nu bara – ”bara” – att McDavid snittar 2,5 poäng per match för att precis passera Gretzkys rekord. Då landar McDavid på 216.
Omöjligt? Mest sannolikt, ja, men är det någon spelare som ska ta sig dit är det McDavid. Han har en chans att bli den första någonsin efter just Gretzky att göra både 200+ poäng under en säsong och ta sig till 2000 poäng över hela karriären.
Den mest talangfulla någonsin
Givet var ishockeyn befinner sig i dag jämfört med Gretzkys era vore det inte fel att påstå att McDavid är den mest talangfulla spelaren någonsin. Hans dominans pågår under en tid då ishockeyn aldrig gått snabbare.
Så, McDavid är den bästa spelaren – på ett individuellt plan – att sätta sina skridskor på denna jord, men han är långt ifrån den största.
För det krävs titlar. Multipla sådana.
Ishockey är en lagsport och en karriär mäts inte enbart i poängtotaler, utan det ultimata priset i klubblagsvärlden, Stanley Cup, behöver besöka McDavids troféskåp för att han ska nämnas i samma andetag som Gretzky, Lemieux, Crosby, Orr, Lidström och alla andra storheter.
Hittills har McDavid två finaltorskar med Edmonton och en snöplig OS-förlust mot USA på sitt cv. En viss förlorarstämpel har klistrats på honom och han kommer fajtas resten av sin karriär för att slita bort den.
Det var därför han och Draisaitl, som har störst makt av alla spelare i sina respektive klubbar, valde att uppmuntra Edmontons beslut att anställa skandalomsusade Mike Babcock. De är desperata att vinna. Älska eller hata det, men det är den suktan som gör att McDavid spelar på en nivå som ingen annan än i närheten av.
Ibland måste man bara poängtera ett glasklart faktum
Sedan Gretzkys dagar har det inte funnits en spelare som ensam suttit på tronen så länge som McDavid gjort. I nästan tio års tid har han unisont ansetts vara världens bästa hockeyspelare. Crosby slogs alltid mot Ovetjkin och på 90-talet turades spelare som Forsberg, Jagr och Hasek om att vara planets främsta.
Visst har Nathan MacKinnon och Nikita Kutjerov hotat McDavid, men i slutet av dagen har svaret på vem som är bäst alltid varit McDavid.
Alla dessa tankar, som nu formulerats och publicerats, är inga nya tankar. Du som läser det här har säkert funderat i samma banor.
Men ibland måste man bara poängtera ett glasklart faktum. Som att den som är bäst verkligen är bäst.
Vi får inte låta oss själva bli blasé för det McDavid uträttar, utan vi ska snarare känna tacksamhet för att vi får följa en karriär som kommer gå till historien som en av de allra mäktigaste någonsin.