Jonas Lundqvist
Noll personlig utveckling
Adrian/Border
POP Jag träffade Jonas Lundqvist första gången när jag intervjuade Bad Cash Quartet till Aftonbladets Puls-bilaga i samband med deras debutalbum. De andra 17-åringarna i kvartetten var lite truligt avvaktande men trummisen Lundqvist pratade på om att växa upp som mobbat obs-barn i snobbiga Örgryte, hur Sex Pistols fick honom att vilja gå ut och bränna ner skolan och om hur coolt det vore att slå i USA.
Han var pådrivaren och entusiasten, samtidigt som det möjligen verkade lite stökigt inne i skallen.
28 år senare är han soloartist, separerad pappa och driver en tennisklubb i Stockholm. Alla som har sett fina fjolårsdokumentären ”Ner till min far” noterar att han är lika seriös och engagerad i de rollerna som han var i sitt genombrottsband, men också att det fortfarande möjligen verkar lite stökigt inne i skallen.
2007 års solodebut, på engelska som Jonas Game, hette ”ADHD”. Sedan dess har han släppt sex album på svenska i eget namn.
Låtarna till det sjunde kom till förra hösten på ett behandlingshem i Östergötland. Lundqvist har gjort slagkraftiga allsångsanthems förr men jag har aldrig blivit lika knockad av ett helt album som av ”Noll personlig utveckling”.
För när Lundqvist väljer att fullt ut omfamna den ”göteborgspop” som han och hans krets till stor del varit med om att forma – här sjunger han rentav om att längta hem till ”kära, kära Gbg” – och till det sätter några av sina rakaste och mest hudlösa texter blir det ofta djupt drabbande.
Som i ”Kolmården”, om hans gäng av ”vuxna pundare” som skickas på utflykt från behandlinghemmet och står på en djurpark och saknar sina barn.
I ”Titta bort” ringer han sitt ex för att påminna om att deras gemensamma dotter har historieprov i morgon men mest för att få chans att prata lite.
Det är ett album om att försöka förlika sig med vem man är och sina livsval, om svek, misslyckanden och ånger men också om en benhård tro på friheten, konsten och olika vägar framåt.
Dessa teman parar Lundqvist och producenten David Axelson Wikberg inte sällan med mjukt klingande och skir popmusik. I till exempel ”En natt per år”, med Sarah Klang som lysande gäst, ”Glaciär” eller ”Dog för några år sen” blir det väldigt lyckat.
Förmodligen finns det somliga som tycker att en 45-åring borde ”växa upp” och ta tag i livet istället för att älta sina svagheter i låtar.
Det går också att bara omfamna när någon vågar vara så här genuint mänsklig på en skiva.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik