Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | KULTUR
Få konstarter är så demokratiska och tillgängliga som skulptur. Varje stad, stor som liten, har sina offentliga skulpturer och monument, som kännetecken, samlingsplatser och minnesmärken. Ett nyligt exempel är konstverket ”Fredad plats/Sanctuary” på Sergels torg i Stockholm, som också är ett minnesmärke över offren från terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Verket, utfört av konstnären Ann-Sofi Sidén och arkitekten Mats Fahlander, är gjutet på Herman Bergmans Konstgjuteri i Gamla Enskede i Stockholm i samarbete med Lammhults gjuteri i Småland.
Herman Bergmans Konstgjuteri varit en central del av svenskt konstliv sedan 1895. Här har verk av Carl Milles, Carl Eldh, Bror Hjorth, Siri Derkert, Charlotte Gyllenhammar, Klara Kristalova och många andra vuxit fram. Från nationalromantikens monument till dagens samtida skulptur har gjuteriet varit en plats där konstnärers idéer fått ett beständigt liv i brons för att sedan möta publiken i det offentliga rummet.
Gjuteriet är en levande arbetsplats där dagens konstnärer fortfarande arbetar sida vid sida med några av landets främsta konstgjutare. Det är i mötet mellan konstnär och hantverkare som de stora verken blir möjliga. Detta fysiska möte, dialogen och de viktiga vägval som görs på plats kan inte ersättas med digital teknik eller produktion på distans. Relationen mellan konstnär och gjutare bygger på förtroende, erfarenhet och ett gemensamt språk som utvecklas genom åratal av samarbete.
Konstgjutning är ett av de mest avancerade konstnärliga hantverken som finns och omfattar kunskap om material, legeringar, formtagning, svetsning, ciselering (efterarbete) och patinering (yta). På H. Bergmans Konstgjuteri behärskas den uråldriga gjuttekniken cire perdue – förlorat vax. Det är ett yrkeskunnande som förs vidare muntligt och praktiskt från människa till människa, från generation till generation.
På Bergmans har kunskapen traderats sedan gjuteriet grundades och från 1950-talet i de lokaler som nu är rivningshotade.
Det är för oss obegripligt att Bergmans Konstgjuteri sagts upp utan erbjudande om ersättningslokal, och utan att ge gjuteriet tid att själv kunna leta reda på, finansiera flytt och uppbyggnad av sitt gjuteri på en ny plats.
Om verksamheten tvingas upphöra blir konsekvenserna långt större än att en byggnad går förlorad. Spjutspetskunskap riskerar att på sikt försvinna från Sverige och svenska konstnärer kommer i högre grad att tvingas vända sig till gjuterier utomlands för att förverkliga sina verk. Då försvinner inte bara arbetstillfällen och specialistkompetens – även den nära dialogen mellan konstnär och gjutare, som är avgörande för den konstnärliga kvaliteten, går förlorad.
Sverige riskerar att åter bli ett land som saknar förmågan att själv framställa sina offentliga konstverk – sitt framtida kulturarv. Det är värt att påminna om att detta var ett av huvudargumenten på Riksdagen 1936 röstade igenom enprocentsregeln i Sverige, den som stadfäster att en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnad skall avsättas för konstnärligt gestaltningsarbete. Den gången handlade det om att bibehålla konstnärers kompetens att arbeta med monumentala uppdrag, i en tid då hantverkskunnandet var självklart och förgivettaget.
Denna gång, handlar det om att bibehålla själva hantverkskunnandet i Sverige. Både för att kunna skapa nya verk i brons, men också för att kunna laga och underhålla de hundratals bronsskulpturer som gjutits vid Bergmans Konstgjuteri och som idag är placerade över hela landet. Gjutformar, skisser, modeller och som sagt, hantverkskunnandet, finns just där.
Historien visar hur svårt det är att överblicka konsekvenserna när unika kulturmiljöer rivs. Ett talande exempel är 1700-talsskulptören Johan Tobias Sergels berömda ateljé, det så kallade Statybildhuggarstället i Stockholm. Under omkring 150 år var platsen ett centrum för svenskt skulpturhantverk och konstnärligt skapande. Trots omfattande protester revs byggnaden 1953. Först efteråt stod det klart vad Sverige hade förlorat. Den levande miljön gick inte att återskapa och rivningen blev oåterkallelig.
I dag står vi inför ett liknande vägval. Ska vi ännu en gång låta en unik plats med ovärderlig konstnärlig och kulturhistorisk betydelse försvinna, för att först i efterhand inse vad som gått förlorat? Eller ska vi denna gång dra lärdom av historien och bevara en levande verksamhet innan det är för sent.
Undertecknande parter uppmanar därför fastighetsägaren att:
- om möjligt säkra fortsatt verksamhet för H. Bergmans Konstgjuteri i dess befintliga lokaler, Kristinedal 8, Stockholm, och i annat fall
- utverka minst tre års tid för gjuteriet att finna en ersättningslokal för verksamheten och tillräcklig tid för att ordna med en finansiering av flytten för verksamheten samt
- utverka tillstånd för H. Bermans Konstgjuteri, Kristinedal 8, Stockholm, att fortsatt verka i nuvarande lokaler fram till dess att en finansierad flytt till nya, färdigställda lokaler har bekräftats.
Helena Tallius Myhrman
preses, Kungl. Akademien för de fria konsterna
Lena From
ständig sekreterare, Konstakademien
Linda Hinners
intendent och ansvarig för skulptursamlingen, Nationalmuseum
Henrik Orrje
avdelningschef Statens konstråd, Moderna Museet
Sara Källström
museichef och VD, Millesgården
Mikael Karlsson
senior advisor, Millesgården
Sara Bourke
museichef, Carl Eldhs Ateljémuseum
Johan Cederlund
museidirektör Zornsamlingarna
Mikael Ahlund
PhD, docent i konstvetenskap, Uppsala universitet
Helena Persson
museichef, Norrköpings konstmuseum
Tomas Järliden
museichef, Bror Hjorts hus
Emelie Karlsmo
PhD, lektor i konstvetenskap, Uppsala universitet