Det syntes så klart redan innan halvmaraguldet i Köpenhamn i september, men efter succén blev det ännu tydligare:
Andreas Almgren har fått en stjärnstatus som bara de riktigt stora svenska friidrottarna uppnått.
Och i långdistanslöpning, där har Sverige inte sett en löpare av Almgrens snitt sen Gunder Häggs svartvita dagar.
Då följer det en hel del uppmärksamhet.
– Alltså, jag tycker det är ganska kul. Jag har liksom inget problem med uppmärksamheten. Jag tycker det är jättekul när folk kommer fram och hälsar och gratulerar och allt sånt där. Speciellt kul är det ju liksom när små barn säger man inspirerar. Då blir man liksom: ”Åh, glad i hjärtat!”
Även om han inte var hemma i Sverige efter rekordet i Köpenhamn, utan åkte direkt till lägret i USA, märkte han av att det har gått upp några nivåer till.
– Det har ju varit en helt annan grej nu. Många som jag känner hemma har skrivit: ”Folk pratar om dig på jobbet nu” och sånt.
”Vad bär Almgren i baken?”
Almgren tror att det faktumet att att han har gått upp i distans bidrar.
– Då är det grejer som folk kan relatera till. Motionärer springer halvmara, de springer 10 kilometer och så där.
Och på den nivån kan minsta lilla grej skapa intresse – även långt utanför Sveriges gränser. Som efter just Köpenhamn.
”What is Almgren carrying in his butt at World Half??” (”Vad är det Almgren bär i baken på halvmaran?”) var rubriken på Let's run-forumet, till en bild där hans högra skinka var inringad.
– Jo, jag har sett det. Det är många som privat har skrivit och frågat vad fan det var för nånting. Och för, ja, det är ju att... Jag fattar inte varför de inte har bättre teknologi på de här loppen, säger Almgren med en lätt suck – och förklarar hur det faktiskt ligger till:
– Alla i loppet skulle ha en GPS-sändare som var ganska stor. Och när de delade ut den så fick man ett armband, så att du kunde ha den runt armen. Jag tyckte den störde och det var inte skönt. Då upptäckte jag att jag har ju någon ficka här i tajtsen. Så då la jag in den där i stället. Då syns den ju väldigt väl...
”Får ta det med en klackspark”
Han säger att han märker av hur nästan allting kan bli till en snackis numera.
– Jag har väl nått upp till den nivån nu att allting som händer kan på något sätt skapa någon form av rubrik. Som till exempel: jag har inte gjort en ordentlig inomhussäsong på tre eller fyra år. Men det blir ändå en nyhet när jag står över inomhussäsongen. Men ja, man får ta det för vad det är.
Mestadels är det som sagt nåt positivt.
– Jag känner att det gynnar ju mig, att jag liksom inte blir bitter och tråkig och ser ner på den typen av uppmärksamhet. Man får ta det med en klackspark.