Efter Operation Barbarossa – tyskarnas anfall på Sovjetunionen i juni 1941 – utvecklades det ryska konceptet maskirovka till stor konst. Det ingick i den sovjetiska militärdoktrinen och innebar att fienden skulle luras, vilseledas och förbryllas för att därigenom bli totalt överrumplad vid ett anfall.
Här var det inte tal om gammaldags riddarideal att slåss med blanka vapen. I stället gällde det att med dummies och attrapper, skenmanövrar och nattliga truppförflyttningar, falska radiomeddelanden och desinformation skapa förvirring såväl om anfallets riktning som om de egna styrkornas omfång.
På östfronten visade sig generalen Ivan Konev, en Sovjetunionens hjälte, vara särskilt förslagen i just det förfarandet, till exempel vid det viktiga slaget om Kursk 1943, då tyskarna grovt kom att underskatta det ryska motståndet.
Ryssarna var nu inte ensamma om tekniken att bedra och vilseleda. Britterna ska till exempel inför de allierades italienska offensiv ha klätt upp liket efter en hemlös, försett det med falska dokument om en invasion av Sardinien och sedan dumpat kroppen i Medelhavet så att den skulle flyta iland på fiendestrand. Det riktiga anfallet kom via Sicilien.
Även i vår tid tillämpas maskirovka. Vladimir Putin, som ljuger utan att blinka, sände små gröna män till Krim, soldater utan gradbeteckningar, för att inta den ukrainska halvön. Förvirringen blev stor och kuppen lyckades. Några månader och en manipulerad folkomröstning senare hade Krim annekterats av Ryssland.
USA:s president Donald Trump är för dum för att dölja sina låga avsikter – han ljuger och bedrar helt öppet. Men vilseledning och överraskning är annars standard i så gott som all strategi. Man behöver inte var lika cynisk som bonden och handelsman hos Evert Taube – att krig och politik har fördärvat denna jord – för att se att maskirovka nyttjas också inom politiken. Så även i Sverige.
Röda linjer, kompromisslösa attityder och stenhårda nej visar sig vara högst förhandlingsbara om de övriga spelpjäserna står rätt. Vad som sägs är inte nödvändigtvis vad som avses.
Som i sonderingsuppdraget om vem som ska bli nästa statsminister. Det låter som om ingen egentligen vill bli statsminister. Det vill alla åtta. Men eftersom striden inte handlar om de inledande slagen utan om den avgörande, fjärde omröstningen, söker partiledarna blanda bort korten fram till dess. Efter den fjärde omgången blir det nämligen extraval. Det vill ingen ha. Den som då har talmannens uppdrag att bilda regering sitter med trumf på hand.
Det finns dock ett fenomen att se upp med; benägenheten att tro att allt är och blir som man vill att det ska vara. Både ”den böhmiske korpralen” Adolf Hitler och den från militärtjänst frikallade Josef Stalin gjorde sig till överbefälhavare över betydligt mer kompetenta generaler och fältmarskalkar. Ingen tog råd. De visste bäst själva. Förlusterna blev gigantiska.
Vid sidan av maskirovka existerar därför en särskilt farlig typ av vilseledning: självbedrägeriet. Det har fällt mer än en maktpretendent med grandiosa planer men svag verklighetsförankring.