Smugglaren
Betyg: 4
BIO. DOKUMENTÄR. Sverige/Finland/Norge, 2026. Regi: Sylvelin Måkestad. Med: Lisbeth Grägg. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.20.
Annika Gustafsson är filmkritiker på kultursidan.
Malmökonstnären Lisbeth Grägg, nybliven pensionär, reser till hemlandet Finland på jakt efter faderns försvunna pistol. Den knyter henne till pappan på ett alldeles särskilt sätt. Hade han lyckats följa soldatens regel under finska vinterkriget och skjutit sig själv till döds då han skadats, hade varken Lisbeth eller hennes syster funnits till. Lisbeth har gett sig själv ett ovanligt uppdrag och drivs framåt av det som vore det ett kall.
Den norska filmaren Sylvelin Måkestad följer henne och resultatet blir också ovanligt. En märklig, bitvis absurd och komisk dokumentär men med ett djupt allvar under ytan, då Lisbeth gör en flera dagar lång så kallad terapiresa med buss tillsammans med barn till finska soldater. De besöker monument resta över slag under kriget och andra minnesvärda platser, inte minst pratar de om hur lite papporna berättade. ”Smugglaren” blir därför också delvis en dokumentär om traditionell manlighet.
Några resenärer har gjort turen närmare trettio gånger men ännu inte helt bearbetat känslor och allt som väcks till liv i möten med miljöer där deras fäder stred för Finlands självständighet.
Här blir den vackert höstligt fotograferade resan bråddjup, när man betänker alla barn med likartade erfarenheter och sår i familjer på grund av krig. Dessutom får ”Smugglaren” en skrämmande dimension på grund av den aktuella ryska krigsmaskinen inte så långt bort.
Producenten Ina Holmqvist stod även bakom ”Miraklet i Gullspång” (2023), en omtvistad dokumentär som väckte starka reaktioner och debatt. Då och då går atmosfären från den filmen igen. Främst framträder likheten i en scen när Lisbeth tillsammans med två kvinnliga medresenärer dricker bubbel i en stor dubbelsäng i ett hotells bröllopssvit och ringer häxan (!) Sylvia för att få råd i den emotionellt jobbiga situationen. Be till guden Freja, blir svaret.
Ja, ni förstår säkert att ”Smugglaren” är en film som svänger mellan allvar och möjligen omedveten komik. Hur som helst, jag har inte tråkigt en sekund tillsammans med dessa tystlåtna finska män och kvinnor på det ena märkligare hotellet efter det andra med öl och drinkar och karaoke i baren på kvällarna. Och Lisbeth Grägg bjuder verkligen på sig själv.
Det innebär att jag överser med vissa brister i formen, till exempel att dokumentären givetvis inte gjorts under en enda resa utan flera, något som syns på de skiftande årstiderna utanför bussfönstret. Mest är det höst men möjligen också vår eller sommar ibland. Ansiktena i bussen varierar då och då, även om Lisbeths möte med just en av männen utvecklas till en fördjupad relation där två själsfränder hjälper varandra med likartade minnen. Olika fotografer, bland annat Pia Letho och Ita Zbroniec-Zajt, svarar för kameraarbetet. Möjligen hade slutresultatet gett ett mer helgjutet intryck med samma person bakom kameran.
Och pistolen då? Jo, Lisbeth har stämt träff med en vapenhandlare som känt hennes pappa. Ett besök hos systern och rotande i pappans gamla efterlämnade saker på en vind får betydelse.
”Smugglaren” skildrar en längtan efter försoning, men just det temat stannar bara delvis kvar hos mig. I stället ser jag en antikrigsfilm, en modig, originell dokumentär som vågar ta ut svängarna både innehållsligt och formellt och gång på gång överraskar.
Filmen utsågs till Bästa nordiska dokumentär på festivalen Nordisk Panorama i Malmö i september.