Nipster
Betyg: 4
BIO. DRAMA. Sverige, 2026. Regi: Sunniva Eir Tangvik Kveum. Med: Saga Stenman, Sophia Martinsson, Linus Troedsson, Erik Enge. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.18.
Malin Krutmeijer är filmkritiker på kultursidan.
Förra året dömdes en 23-årig svensk till fängelse för att ha planerat ett terrordåd mot Eurovision i Rotterdam 2020. Han hade redan bränt ner en minkfarm i Blekinge 2019, influerad av ekofascistiska idéer.
Jag vet inte detaljerna i den ideologi han höll sig med, men ekofascisterna i Sunniva Eir Tangvik Kveums långsfilmsdebut anser att jorden är överbefolkad, och att det är därför miljön och naturen tar stryk. Gissa tre gånger vilka det är som överbefolkar den? Ledtråd: det är inte blonda skandinaver.
Den tonåriga huvudpersonen Chris (Saga Stenman) möter de här idéerna när hon följer med sin bästis Maja (Sophia Martinsson) till vad de tror är ett klimataktivistiskt läger. De tas varmt emot på en vacker gård i norra Skåne med badsjö i närheten – rena idyllen.
Men skogen omkring dem avverkas, och anförda av Markus (Erik Enge) börjar de utföra sabotage. Euforiska ser de på tv att deras verk uppmärksammas på nyheterna. Chris gör också egna filmer med mobilen. Hon klipper, lägger musik och snart fattar hon dessutom vilka symboler som skickar signaler till likasinnade på sociala medier.
Hon blir den lilla sektens propagandamästare, en ny roll för en tillbakadragen tjej som bär på mycket frustration och vrede. Hon trivs så bra i den att hon inte backar när gänget börjar trakassera människor från ortens flyktingförläggning.
Chris utveckling till rasist framställs som en psykologiskt driven längtan efter att få betyda något i en gemenskap, och att ge ilskan en riktning. Så väldigt mycket om själva idévärlden berättar inte filmen, och inte heller hur fascistiska och rasistiska grupper fått luft under vingarna av den högerradikala storm som drar över världen ända in i parlamenten.
Det är ett val regissören Tangvik Kveum och manusförfattaren Sarah Olsson har gjort, för trots filmens korta format på knappt en timme och tjugo minuter hade det funnits plats för fördjupning. Till exempel kunde man ha skurit lite i de ganska generiska sekvenserna där kameran dröjer länge vid Chris ansikte eller till musik följer de lekfulla ungdomarna på vift i sommarlandskapet. Tanken är väl att ställa det ljusa mot det mörka så vi förstår lockelsen, men de scenerna slår lite grand hål på engagemanget.
Intensiteten ökar dock, efterhand till en rent gastkramande nivå. Typiskt för sekter är att den verklige ledaren, givetvis äldre, introduceras för de nya först efter ett tag för att riktigt göra intryck. Linus Troedsson är infernaliskt trovärdig i rollen – Elias heter ledaren – och överhuvudtaget är skådespeleriet lysande.
Inifrånperspektivet håller hela vägen, det är Chris som tar med oss in i en politisk rörelse som ter sig milt sagt obehaglig – men inte för henne. Filmen lyckas imponerande väl med att hålla balansen mellan att göra henne fullt begriplig och djupt provocerande.
I klassiska filmer om unga i nazistiska rörelser, som Shane Meadows ”This is England” (2006) eller Geoffrey Wrights ”Romper stomper” (1992) står män och pojkar i centrum. Här är det en ung medelklassflicka, med sina motiv. Det är originellt och känns skrämmande samtida.
”Nipster” står för nazist plus hipster vilket säger en del om dagens högerextrema och hur de vill presentera sig.