En av spelvärldens giganter är tillbaka i ”Call of Duty: Modern Warfare 4”. Du kastas rakt in i Nordkoreas invasion av Sydkorea och ska ta dig igenom krisen som den sydkoreanska marinsoldaten Park Hyun-Jun. Samtidigt pågår ett skuggkrig där du får spela som den ikoniska kapten John Price. Här återgår man till de traditionella krigsrötterna.
Det ska inte stickas under stol med att det första intrycket av spelet är att det ser fenomenalt ut.
Det är så här jag minns att spel såg ut när jag var liten. Eller snarare, så här snygga man inbillade sig att de var. Nu är vi verkligen där.
Det är både realistiskt och omslutande. Allt från miljöerna och detaljerna till kroppsspråket bidrar till känslan. Det finns enkla stunder som när man bara står i en hiss tillsammans med andra soldater och slukas av hur filmiskt det ser ut. Eller när man vid ett tillfälle stormar Nordkorea från stranden känns det som att vara mitt i Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan”.
Filmscenerna är också helt otroliga. Det märks att man jobbar med erfarna skådespelare, inte minst Mads Mikkelsen och Young Mazino. Resultatet kommer väldigt nära live action.
På sociala medier har jag sett folk tro att filmsekvenserna är AI-genererade. Och jag fattar nästan varför. De är så verklighetstrogna att folk tror att de måste vara fejk. Men om det nu är AI så borde ju för fan alla göra så här.
Skippa Price, ge mig Korea
Precis som i tidigare ”Call of Duty”-spel får du uppleva berättelsen ur olika perspektiv. Som Park ligger fokus mer på storskaliga krig. Du blir en pjäs i ett krigsmaskineri. Price är i stället en specialagent som tar sig fram med precision och enmansarmémentalitet.
Price är dessutom på flykt och drivs av en personlig vendetta. Här kan det kännas som att man lajvar ”Captain America” med en 9 millimeter. Vissa uppdrag bygger på knytnävar och knivar. Det är inte särskilt kul, och jag hade föredragit ett automatvapen och 30 fiender i stället.
Därför saknar jag också Park när berättelsen gång på gång drar iväg åt Prices håll. För det är i de storskaliga krigen som spelet går på alla cylindrar.
Samtidigt ska Price ha cred för att han bidrar med variation i berättelsen. Perspektivbytena ger också utrymme för några av kampanjens mest minnesvärda ögonblick.
Ett av dem är bland spelets mest obehagliga, när man plötsligt får spela som en nordkoreansk soldat som ska samla ihop bybor för att sedan tvingas bevittna deras avrättning.
Det är ett uppdrag som gör ont i magen. Man har skjutit sig igenom spelet utan att blinka, men plötsligt byter man perspektiv och hamnar på nordkoreanska sidan. Det är ett provokativt grepp i sig, men obehaget stannar inte där. Soldaten man spelar förväntas följa order, oavsett vad det innebär. Plötsligt handlar det inte bara om att spela som fienden, utan om att själv hamna i en situation där man tvingas göra saker man kanske inte vill. Det sätter hela kriget och en soldats roll i ett annat perspektiv.
Det är bland de mest provocerande och effektfulla grepp jag sett ett spel ta på länge. Här kommer vi närmare verkligheten än i många andra krigsspel.
Jag önskar bara att spelet tog vara mer på den känslan och utvecklade berättelsen om den politiska konflikten mellan Nordkorea och Sydkorea.
Det kanske är ett kontroversiellt förslag, men kan vi skippa mer av Price och få mer av Koreakonflikten nästa gång? Förutom Paris-biljakten som var ”John Wick” möter ”Fast and the Furious” i ”Call of Duty”. Helt otroligt. Det känns alltid mäktigt att avfyra vapnet.
Det smäller – och det känns
Så till det viktigaste.
Hur känns vapnen?
Jo, det är världsklass.
Det finns tyngd och tryck i varje skott. Balansen mellan realism och spelbarhet sitter nästan perfekt. Jag blir rejält irriterad när någon i mitt team dödar en fiende som jag inte ens hunnit se.
För det ska fan vara jag som trycker av skottet.
Det känns inte som att jag skjuter digitala kulor, och mina grannar fick garanterat höra smattrandet från andra sidan väggen.
Det finns en hel del vapenvariation, men när man väl hittar en favorit krävs det mycket för att man ska vilja byta. Man känner sällan någon större oro över ammunitionen och behöver nästan aldrig förlita mig på mindre vapen för att klara uppdragen. Det blir i princip automatkarbin hela vägen.
Här hade jag också önskat att spelet gav mig fler anledningar att använda annan utrustning. Granater, flashbangs, pistoler och annat sprängmedel finns där, men nästan alltid är det enklare och roligare valet att bara skjuta ihjäl motståndarna. Det är sällan jag hamnar i en knipa där en granat löser problemet eller där pistolen känns som ett bättre alternativ.
Kriget tar slut alldeles för tidigt
Ett stort problem som nog rätt många kommer att klaga på är kampanjens längd.
Det tog mig ungefär fem timmar att klara spelet, vilket ligger i linje med flera tidigare ”Call of Duty”-kampanjer. Tempot är högt och det händer saker hela tiden. Men här handlar det inte bara om att jag vill ha mer speltid. Jag vill ha mer av det som spelet faktiskt gör bra.
Konflikten mellan Nordkorea och Sydkorea hade kunnat utforskas mer. De storskaliga slagen hade kunnat få ta större plats och uppdragen hade kunnat utmana mig mer. Spelet testar till och med öppnare miljöer i vissa sekvenser, vilket får mig att undra varför man inte vågar gå längre med dem.
För när stridskänslan sitter så här bra och berättelsen ibland nosar på något mer intressant än den vanliga ”CoD”-mallen känns fem timmar snarare som en missad möjlighet än en medveten avvägning.
Jag tror till och med att Kim Jong-Un kommer vilja spela “Call of Duty: Modern Warfare 4”.
Kampanjen i ”Call of Duty: Modern Warfare 4” varar kanske inte särskilt länge, men under de timmarna vill jag sällan lägga ifrån mig kontrollen. Jag hade absolut inte tackat nej till fler uppdrag.
”Modern Warfare 4” visar hur otroligt bra en ”Call of Duty”-kampanj kan vara. Nu önskar jag bara att utvecklarna vågade stanna kvar lite längre på slagfältet.