När jag var runt nio år fick jag för mig att jag absolut ville se filmen Hajen. Den skulle visas i en av de få tillåtna tv-kanalerna och flera kompisar skulle se den. Mina föräldrar gjorde en, som det heter, annan bedömning. Förhandlingen blev intensiv, men till slut besegrades mina argument av deras vetorätt.
I en blandning av trots och uppriktig nyfikenhet gick jag till biblioteket och lånade romanen som filmen bygger på. Jag kalkylerade, korrekt som det skulle visa sig, med att mina föräldrar inte skulle hindra mig från att läsa en bok.
Någon läsfest blev det emellertid inte. Den människoätande hajen var förvånansvärt nedtonad. Desto mer utrymme ägnades åt livskriser, halvkorrupt lokalpolitik, oro över vikande turistintäkter och sexuellt explicita skildringar av en affär mellan marinbiologen Matt Hooper och polischefen Martin Brodys fru.
Nyligen avslöjades att en bibliotekarie i Strömstad gjort en orosanmälan till socialtjänsten, efter att en tioårig flicka lånat dark romance-boken Haunting Adeline. Att den boken är olämplig för barn håller alla, inklusive författaren, med om. Men böcker är inte filmer. Texter kräver att läsaren själv avkodar och bildsätter det som beskrivs.
Barn kan naturligtvis bli illa berörda eller förvirrade av texter, men läsningen ger mer kontroll över tempo och intensitet. Läsaren kan hoppa över stycken eller lägga undan boken. Att en bok inte är lämplig för barn betyder inte att barnet tar skada av den. Det är därför vi har åldersgränser på bio men inte på bibliotek.
Men det finns en viktigare fråga här. Varför använde inte biblioteket sin egen kompetens, i stället för att ropa på socialtjänstens? Att bibliotek saknar åldersgränser innebär inget förbud mot att fråga om barnet vet vad en bok innehåller, eller att säga ”just den här boken är skriven för lite äldre personer, vill du att jag hjälper dig hitta en som bättre passar din ålder?”
Bibliotekslagen varken kräver eller förbjuder sådana rekommendationer. Den ger bibliotekarier utrymme att använda omdöme, yrkeskunskap och, för att använda ett omodernt begrepp, auktoritet.
Kanske är det här felet ligger. I en tid där auktoritet ständigt likställs med att vara auktoritär, är det kanske lättare att larma myndigheterna än att ta egna initiativ utifrån erfarenhet och sakkunskap. Det kanske rent av framstår som mindre drastiskt och ingripande att göra orosanmälningar än att agera självständigt.
Det är i så fall ett problem i sig. Orosanmälningar ska göras när man vet eller misstänker att barn far illa. Inte varje gång ett barn tycker sig vara större än åldern medger. Att resonera med ett barn är inte att kränka det, utan att hjälpa det mogna. Vuxenansvaret är inte enbart en formalitet.
Hur det gick med Hajen? Jag kämpade mig genom boken och begärde sedan omprövning i föräldrarätten. Där beslutades att jag fick jag se filmen hos vänner som spelat in den på video, på villkor att någon vuxen var med. Och till skillnad från hajen fick jag inga bestående men.