Som lärare möter jag varje dag fantastiska ungdomar. Många är nyfikna, omtänksamma, ambitiösa och vill utvecklas. Samtidigt ser jag en utveckling som oroar mig. Allt fler unga verkar ha begränsad erfarenhet av att hantera motgångar, frustration och misslyckanden. När livet inte går som planerat blir steget från problem till uppgivenhet ibland alltför kort.
Detta är inte ungdomarnas fel. Det är ett resultat av hur vi vuxna har valt att möta dem.
De elever som ofta lyckas bäst är sällan de som haft det enklast. Tvärtom. Ofta har de vuxit upp med vuxna som kombinerat värme med tydlighet, stöd med ansvar och omsorg med krav. De har lärt sig att ett nej inte är en kränkning, att ansträngning är nödvändig och att motgångar går att övervinna.
Föräldrar spelar en avgörande roll i denna process. Barn behöver vuxna som vågar vara vuxna. De behöver gränser, förväntningar och vägledning. Ett barn som aldrig möter motstånd riskerar att stå illa rustat när verkligheten till slut gör det.
Vardagliga hinder
Men när jag talar om motgångar menar jag inte trauma, utsatthet eller psykisk sjukdom. Självklart finns barn och unga som behöver professionellt stöd, vård och särskilda insatser. Det jag syftar på är livets vardagliga hinder: att inte lyckas första gången, att få ett nej, att behöva anstränga sig, att bli besviken eller att behöva försöka igen. Det är erfarenheter som inte skadar barn. Tvärtom är de ofta nödvändiga för att utveckla självständighet och motståndskraft.
Men ansvaret stannar inte i hemmet. Skolan måste också våga granska sig själv.
Under lång tid har skolans uppdrag i allt högre grad handlat om att anpassa, kompensera och undanröja hinder. Mycket av detta är nödvändigt. Elever med särskilda behov ska få stöd och alla elever ska mötas med respekt.
Samtidigt finns en risk att vi ibland underskattar barns förmåga. När varje svårighet betraktas som ett problem som vuxna ska lösa riskerar vi att beröva elever möjligheten att utveckla ansvar, självförtroende och uthållighet. Den som aldrig behöver kämpa får heller aldrig uppleva stoltheten i att lyckas trots motstånd.
När en stor del av vuxnas tid går åt till att hantera konflikter och ordningsproblem riskerar de elever som gör rätt att bli osynliga
Att ge stöd till den som behöver det och samtidigt ställa krav är inte motsatser. Tvärtom. Människor utvecklas ofta bäst när de möts av både förståelse och förväntningar. Inkludering får aldrig innebära att vi sänker våra förväntningar på vad barn och unga faktiskt kan klara av med rätt stöd.
Samma tendens syns i synen på bemötande. Lågaffektivt bemötande har en viktig plats när elever befinner sig i affekt eller i situationer där känslorna tagit över. Problemet uppstår när ett förhållningssätt som är avsett för särskilda situationer blir norm i alla situationer. Skolan behöver inte bara förståelse. Skolan behöver också tydlighet, höga förväntningar och konsekvens.
Jag är väl medveten om att tydlighet, höga förväntningar och konsekvens inte står i motsats till lågaffektivt bemötande. Tvärtom kan de komplettera varandra. Samtidigt kräver ett väl fungerande lågaffektivt arbetssätt både utbildning, träning och professionellt omdöme, något som inte alltid kan tas för givet i skolans vardag.
Det finns dessutom ett perspektiv som alltför sällan lyfts fram i skoldebatten: de skötsamma elevernas.
De elever som kommer i tid, gör sitt arbete, visar hänsyn och försöker bidra till arbetsro märker också av skolans prioriteringar. När en stor del av vuxnas tid går åt till att hantera konflikter och ordningsproblem riskerar de elever som gör rätt att bli osynliga.
Stör verksamheten
Självklart ska skolan hjälpa elever som har det svårt. Men vi får inte skapa en situation där de elever som stör verksamheten blir normbärare för hur skolan organiseras.
Den elev som tar ansvar för sitt lärande har också rätt till arbetsro, tydlighet och vuxnas uppmärksamhet. En fungerande skola måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: stödja den som behöver hjälp och värna den studiero som alla elever har rätt till.
På samma sätt är det viktigt att uppmuntra elever. Men vi får inte hamna i en situation där normala och förväntade beteenden behandlas som extraordinära prestationer. Barn behöver inte bara beröm. De behöver också vuxna som tror att de klarar mer än de själva ibland gör.
Om vi vill ha en skola som både ställer krav och ger stöd krävs resurser. Lärare och skolpersonal har under lång tid förväntats göra mer med mindre, vilket minskat möjligheterna att möta elevernas olika behov.
Höga förväntningar
Vi behöver fler lärare, fler specialpedagogiska insatser och fler vuxna i skolan. Studiero, trygghet och höga förväntningar uppstår inte av sig själva. De skapas av människor som har tid och möjlighet att göra sitt arbete.
Min poäng är inte att vi ska bli hårdare mot barn. Tvärtom. Vi ska tro mer på dem. Vi ska våga ställa krav därför att vi vet att barn växer av ansvar. Vi ska sluta behandla vardagliga motgångar som något farligt och börja se dem som en naturlig del av lärandet. Vi ska inte sänka ribban av omtanke, utan hjälpa fler att nå över den.
Våra barn är starkare än vi ibland verkar tro. Frågan är därför inte hur vi kan skydda barn från alla livets svårigheter. Frågan är hur vi kan ge dem styrkan att möta dem.
Ett samhälle byggs inte av människor som aldrig mött motstånd. Det byggs av människor som lärt sig hantera det. Av människor som rest sig efter misslyckanden, tagit ansvar för sina handlingar och upptäckt att de klarar mer än de först trodde.
Det är den gåvan vi borde ge nästa generation.
Framtiden behöver inte fler skyddade barn. Den behöver fler rustade vuxna.
Niklas Olausson, legitimerad lärare i matematik