Stevie Wonder
Plats: 3Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. Längd: 3 timmar och 10 minuter, inklusive en 15 minuter lång paus. Bäst: ”Black man”, ”As”, ”Another star” och den oöverträffade bangern ”Superstition”. Sämst: 3Arena är och förblir en oduglig arena för livemusik, särskilt på läktarna. Den är direkt outhärdlig under ”All day sucker”, till exempel. ”Easy goin’ evening (my mama’s call)” är väl också ett exempel på att inte ens allt på ”Songs in the key of life” är gudomligt.
Det är 50 år sedan som dubbelskivan ”Songs in the key of life” släpptes.
Stevie Wonder drömde hela tiden om att framföra sitt bautaverk i sin helhet. Det som stoppade honom var att det skulle krävas så mycket folk för att göra musiken rättvisa att produktionen knappast skulle bli lönsam.
Det dröjde till mitten av förra årtiondet innan Wonder till slut uppfyllde sin dröm i USA. Den aktuella turnén är på sätt och vis den logiska fortsättningen.
”Songs in the key of life” är ett kolossalt album. Under inspelningen använde Stevie Wonder 108 musiker. Åtta av dem sysslade med handklapp. Ja, handklapp.
Riktigt så mycket folk står inte på scen på 3Arena. Men det är inte ofta man ser en liknande arsenal torna upp sig bakom en artist i dag. Långt över 20 personer deltar på slagverk, kör, keyboards, gitarr. Plus en stråksektion med dirigent. Plus basisten Nathan Watts som var med när albumet spelades in. Watts måste nämnas. Han ser lika tuff ut som en person i filmen ”Gudfadern” som fimpar folk och säger:
”Leave the gun, take the cannoli”.
Och han spelar ännu hårdare.
Trummisen Questlove i The Roots har kallat Stevie Wonder för den svarta musikens Beatles. Det är nästan en underdrift. På 70-talet kan hans karriär beskrivas som en supernova i fem delar eller album:
De första fyra heter ”Music of my mind”, ”Talking book”, ”Innervisions” och ”Fullfillingsness’ first finale”. Efter det ville Stevie sluta och ägna sig åt välgörenhetsarbete i Ghana. Han var klar och hade inget kvar att bevisa. Men i stället levererade han sitt livs skiva. ”Songs in the key of life” fick allt han gjort tidigare och allt som han släppte efteråt att stå med hatten i handen.
Det finns hur många osannolika saker som helst med finalen av Stevie Wonders klassiska era. Som faktumet att han bara var 26 år gammal när han lämnade alla bakom sig, inklusive sig själv. Kanske fanns det ingen annan väg att gå efteråt än till ett i stort sett instrumentalt album om växter.
Konserten är ”director’s cut”-versionen av ”Songs in the key of life”. Stevie hade så många låtar och musik i sig att spår som ”Saturn” och ”Ebony eyes” blev över. De fick vara med på en ep som följde med originalalbumet.
Stevie och orkestern kör allihop, och fyller på med jams och solon. Tsunamin av pop och jazz, fusion och funk, soulfuturism och hyllningar till Duke Ellington, r’n’b och gospel och bossanova och harpor och barock’n’roll blir med andra ord ännu längre och större.
Konsertens poäng är att få höra låtar som Wonder aldrig annars spelar. Men publiken får inte alltid höra de ultimata versionerna av klassikerna. I lugnare partier får 76-åringen från Michigan kämpa en del med rösten och tajmingen. ”Have a talk with God”, ”Village ghetto land”, ”I wish” och ”Summer soft” svajar rejält. Och munspelet i ”Isn’t she lovely” och ”Easy goin’ evening (my mama’s call) ” är bitvis mer, ja, dylanskt än bra. Andra stunder rycker stämbanden upp sig rejält, som i den fantastiska versionen av ”Joy inside my tears”. Det är lika imponerande när Wonder och bandet varvar upp funkmotorn och rasar iväg i en lång, cool och smattrande ”Black man”. Den får tv-spelet ”GTA” att likna humlan Djojj.
Sedan är inte låtordningen på albumet anpassat för en livekonserts dynamik och dramaturgi heller. Och behövs verkligen en spontan och improviserad cover på John Lennons ”Imagine” i just det här setet? Hur rar och gullig den än är?
Samtidigt går det inte att misslyckas med det här låtmaterialet. Det finns egentligen inget mer att säga om musiken och dess oslagbara, musikaliska rikedom. Titlarna är en trappa till himlen: ”Love’s in need of love today”, ”Pastime paradise”, ”As”, ”Another star”...
Andra artister hade kunnat bygga en karriär och bli ekonomiskt oberoende enbart på blåsriffet till ”Sir Duke”. Man förstår än en gång varför Stevie Wonder egentligen var den enda som kunde göra Prince till ett fan. Inte ens The Purple One var lika funkig som konsertens mullrande bonusnummer ”Superstition”.
Ingen annan har gjort bättre och mer upplyftande låtar. I alla fall inte i tonarten liv.
Synd att allting sker i en arena dit konserter rent ljudmässigt går för att dö.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik