Remedios Varo. Magins målare
Louisiana Museum for Moderne Kunst, Humlebæk, Danmark. T o m 10/1 2027.
Linda Fagerström är docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet samt konstkritiker på kultursidan.
En konstnär, vad är det? Om du frågat Remedios Varo hade svaret blivit: alkemist och astrolog, fjärrskådare och förvandlare, trollkarl och tidsresenär – ja, rentav schaman!
När denna spansk-mexikanska målare nu visas i storformat på Louisiana gäller det alltså att förbereda sig på en omtumlande upplevelse. Utställningen, som är den första i sitt slag, innehåller 70 verk och bekräftar Remedios Varos position som en av 1900-talets allra främsta surrealister.
Efter utbildning på konstakademin i Madrid, rörde hon sig i det sena 1930-talets parisiska kretsar där surrealister som André Breton, Joan Mirò, Max Ernst och Dorothea Tanning fanns. I detta gäng, där rollspel och maskerad var stående inslag, blev den brittiska målaren Leonora Carrington en nära vän.
Tiden präglades ännu av första världskrigets skakande insikter om mänsklighetens självdestruktivitet. Många hade börjat tvivla på konstens meningsfullhet. Kunde konsten fortsätta ha någon betydelse över huvud taget? Vilken funktion skulle konstnärer nu fylla?
Flera konstnärer, också Remedios Varo, arbetade med kollage för att söka svar på sådana frågor. Med alternativa arbetsmetoder gick det att förutsättningslöst ompröva vad konstnärligt skapande kunde innebära. Hennes sammanklippta bilder är drömska, drastiska scener; en åsna åker segelbåt i en pratbubbla, ett ben växer rakt ut ur magen på en skrattande kvinna.
I en parallell strömning kunde kriget, trots sin förödande brutalitet, också betraktas som det elddop genom vilket en modern värld fötts: arbetarrörelsen stärkte sina positioner, kvinnor kämpade för rösträtt, medicinska framsteg resulterade i penicillin och insulin.
I Remedios Varos många skildringar av ensamma figurer, försjunkna i komplicerade och till synes obegripliga ritualer, ser jag representanter för denna nya tid; konstnären som forskare, uppfinnare och kanske läkare. I kontrast till konsthistoriens många skildringar av bibliska asketer – skäggiga, ökenlevande gamlingar i jakt på religiös uppenbarelse – är hennes moderna sökare rationella och systematiska.
De heter sådant som ”Alkemisten”, ”Magikern” och ”Urmakaren”. Med kugghjul och komplicerade sifferformler destillerar de bubblande vätskor, i processer där också snäckor, eld och pärlemor är ingredienser. När stjärnljus eller månsken letar sig genom laboratorie- eller ateljéfönstret, blir det gnistan som startar processen – som i Michelangelos skildring av skapelsen, där guds livgivande pekfinger symboliskt möter Adams.
Remedios Varos intresse för alkemi, den mystiska föreställningen om att guld kan framställas, bildar förstås klangbotten här, liksom hennes fascination för stjärntecknen. Det blir påtagligt också i ”På väg mot Vattumannen”, där den astrologiska figuren med samma namn ledsagar ett storögt barn mot den nya, kosmiska era som senare, i musikalen ”Hair”, skulle besjungas som the age of Aquarius. Här syns också linjer, som hon ristade i oljefärgen med kristallslipade halvädelstenar, som först ”laddats” av natthimlens ljus.
Ett välbekant surrealistiskt motiv är visuella korsbefruktningar i stil med fågelmänniskor, sfinxar och kentaurer. Varelser som är gränsöverskridare, varken man eller kvinna, gammal eller ung, djur eller människa befolkar också Remedios Varos bildvärld.
Den antika författaren Ovidius berättelser i ”Metamorfoser” inspirerade förstås, men förmodligen också Charles Darwin, som med sin ”Om arternas uppkomst” förklarat att människan är ett djur och visat hur apor är våra historiska släktingar.
När Remedios Varo 1941 flydde Europa efter nazisternas ockupation av Frankrike och kom till Mexiko, mötte hon den ett år äldre kollegan Frida Kahlos många självporträtt med apor och andra djur. De var hennes sätt att konstnärligt gestalta naturvetenskaplig, Darwin-inspirerad kritik av religion i allmänhet och katolska kyrkan i synnerhet, och dess inflytelserika position i det mexikanska samhället.
På tal om kritik: i ”Minotaurus” skildrar Remedios Varo den mytologiska, vanligen testosterondrypande, tjurhövdade mannen med kvinnobröst och slank figur – en syrlig kommentar riktad mot den mansdominerade surrealistgrupperingen, vars tidskrift hette just ”Minotaurus”.
Utställningen är naturligtvis mitt i prick för alla som intresserar sig för kvinnliga konstnärers yrkes- och livsvillkor i en mansdominerad värld. Men den är också ett fullkomligt ymnighetshorn för var och en med minsta intresse för Tarot-kort, horoskop, mystik, mytologi eller ockultism och gregoriansk musik. Dessutom: för en ung konstpublik, som kan sin Harry Potter och Tolkien, kan mötet med Remedios Varos konst bli lika avgörande som när Éowyn halshugger häxmästaren av Angmar i slaget om Minas Tirith.
Med ”Remedios Varo. Magins målare” tar Louisiana upp tråden från 2020 års omtyckta ”Fantastic women”-utställning med enbart kvinnliga surrealister. Att intresset för dem är stort bekräftades ju 2022 med besked när Venedigbiennalens curator Cecilia Alemanni helt fokuserade på dem i utställningen ”Il latte dei sogni” (Drömmars mjölk) – och dessutom lånade titeln från en bok av Leonora Carrington.
Förra året kom den svenska konsthistorikern Andrea Kollnitz biografi om Leonor Fini och Mjellby konstmuseum visade 2024 ”Thea Ekström. Tonsäker surrealism”. På Moderna museet i Stockholm kan man just nu se ”Den underjordiska himlen. Surrealism i Moderna museets samling” med bland annat verk av Meret Oppenheim, Toyen och Claude Cahun. De kvinnliga surrealisterna upplever med andra ord en efterlängtad återkomst. Att Louisiana även denna gång tar täten är för oss Öresundsbor bara att tacka och ta emot.
Lyssningstips: Avsnittet ”Alchemy, adrogyny and the paintings of Remedios Varo” i Emma Merklings och Christy Slobogins podd ”Drawing blood”.