Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.
– Inbördeskriget närmar sig. Ni kommer få se, sa mannen i baren.
Vi var fyra svenska vänner som bilade tvärsöver USA, från Seattle i nordväst till New Orleans i Södern. Nu hade vi hamnat i Texas, på ett hak nära vårt motell.
Kvällen började bra. Några av gästerna hälsade oss välkomna genom att spela Abba-låtar på jukeboxen. De ville gärna dansa med ”Swedish girls” trots att ingen av oss var blond.
Det var sommaren 2009 och Barack Obama hade varit president i ett halvår. En illegitim sådan, om man fick tro mannen i baren.
– Obama är inte amerikan. Han är en muslim från Kenya, sa mannen och närmast spottade ur sig presidentens mellannamn: Hussein.
Jag noterade att den rasistiska krigshetsaren drack en blaskig Bud light. Den innehåller färre kalorier, informerade han.
Där och då förstod jag inte vidden av det enorma hatet mot Barack Hussein Obama. Men under Obamas åtta år vid makten skulle helvetesgapet öppnas på nytt i USA, påhejat av Donald Trump som påstod att Obama var en utländsk förrädare.
Vår svenska trupp lämnade baren. På parkeringsplatsen stod en man och kaskadkräktes. Han tittade upp mot oss och flinade så brett att man såg att flera framtänder saknades. Sedan torkade han bort spyan, satte sig i bilen och körde iväg.
Det var varken första eller sista gången jag hörde en vit amerikan prata upphetsat om ett kommande inbördeskrig. De senaste tjugo åren har jag gång på gång återvänt till USA, landet som mer än något annat påverkat omvärlden – på gott och ont. Jag har rest genom hälften av delstaterna, häpnat inför den majestätiska naturen och gift mig i Memphis.
Min jakt på USA:s själ har lett fram till slutsatsen att landet är i sjukligt behov av parterapi. På ena sidan helvetesgapet står gruppen som hävdar att USA är och alltid har varit frihetens främsta förkämpe i världen. På andra sidan står de som anser att löftet om allas lika värde aldrig har infriats.
Splittringen uppstod redan den fjärde juli 1776 då grundlagsfäderna signerade självständighetsförklaringen som frigjorde USA från det brittiska styret. Dokumentet slog fast att att alla människor har skapats lika och har okränkbara rättigheter som ”rätten till liv, frihet och strävan efter lycka”.
Formuleringarna är oerhört vackra. Men inte sanna. Varken då, eller nu, 250 år efter att de sattes på pränt. Lögnen om det nya landets frihetsideal författades av Thomas Jefferson som under sin levnadstid höll 600 medmänniskor i slaveri.
Motsägelsen från 1776 sliter fortfarande sönder USA – hur ska man föra samman ett land som byggdes på både frihetssträvan och slaveri? Inför nästa vecka, då landet firar 250 år som självständig nation, är Donald Trumps lösning brutal: Det förflutna ska blekas med väteperoxid. Allt det mörka ska bort så att historiens vita hjältar framträder tydligt i all sin glans.
Den 22 januari i år förstördes en utställning i Philadelphia om slavarna som tvingades jobba för presidenten George Washington. Förövarna var utsända från den federala myndigheten National Park Service. När utställningen invigdes 2010 sågs det som en enorm framgång för en mer korrekt och rättvisande historieskrivning. Men 2026 ansågs innehållet strida mot den presidentorder som Trump utfärdade den 27 mars 2025.
Ordern hade titeln ”Restoring truth and sanity to American history”. Men syftet var inte att göra historieskrivningen vare sig mer sann eller förnuftig. I stället blev det starten på en sällan skådad historierevisionism där rättvisekampen för ursprungsamerikaner, svarta, homosexuella och kvinnor skulle kväsas.
Trumps order befallde att ”alla offentliga monument, minnesmärken, statyer, skyltar eller liknande egendomar under Inrikesdepartementets jurisdiktion” skulle avspegla det amerikanska folkets storhet.
Allt som ”på ett olämpligt sätt nedvärderar amerikaner, vare sig de är avlidna eller nu levande” skulle bort. Varför? För att amerikaner – läs: vita, heterosexuella män – inte skulle få dåligt samvete av nationens förflutna.
Varför prata om slaveriet och utrotningen av ursprungsbefolkningen när man kan fröjdas över att USA alltid har varit världens bästa och mest frihetsälskande land?
Efter att Trump undertecknat presidentordern skred inrikesdepartementet snabbt till verket. Personalen på National Park Service fick i uppgift att sätta upp QR-koder och skyltar vid samtliga 433 federala monument, nationalparker och historiska platser så att besökarna enkelt skulle kunna anmäla ”negativ” information.
Det ”olämpliga innehållet” skulle sedan täckas över eller tas bort. Vilket för oss tillbaka till Philadelphia. Den 22 januari använde personalen kofötter för att bända loss utställningen om George Washington och slaveriet från väggarna. När journalisterna dök upp vägrade de uppge sina namn.
De formuleringar i utställningen som hade flaggats av NPS, National Park Service, handlade inte om faktafel utan om att presidenten George Washington och slaveriet beskrevs på ett negativt sätt. Som om det fanns ett förmildrande eller positivt sätt att skildra slaveriet på.
En skylt beskrev hur George Washington i hemlighet transporterade förslavade människor mellan sina bostäder i Pennsylvania och Virginia. Anledningen var att slavar inte fick hållas i Pennsylvania längre än sex månader. Genom rotationen mellan delstaterna kunde Washington undvika att de ansökte om frihet.
NPS-personalen ifrågasatte inte sanningshalten, däremot reagerade de på att Washingtons metod beskrevs som ”djupt obehaglig”. Han var trots allt en av USA:s grundlagsfäder.
Personalen flaggade också texter om att förslavade människor våldtogs samt tvingades skaffa barn för att öka beståndet av slavar. Ingen motivering angavs till varför de reagerat på detta.
Slaveriet i USA avskaffades 1865 bara för att i Södern ersättas av Jim Crow-lagarna. Segregationen förvägrade svarta rösträtt och de fick inte sätta foten i samma byggnader som vita. Uppemot 4 700 människor lynchades. 1939 spelade Billie Holiday in låten ”Strange fruit” som inleds med raderna:
Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swingin' in the Southern breeze
Strange fruit hangin' from the poplar trees
Den som på allvar vill förstå varför det samtida USA inte kan skiljas från det förflutna kan inte nöja sig med att resa till New York och Los Angeles. Man måste ta sig till Södern.
Sommaren 2015 åkte jag och min blivande make Mats till deltabluesens heligaste plats: Clarksdale, Mississippi. Vi hade varit där tidigare, i staden där bluesmusikern Robert Johnson (1911–1938) sägs ha sålt sin själ till djävulen i en vägkorsning för att bli en briljant musiker.
Myten om The Crossroads är passande för Mississippi, en av delstaterna i Södern där slaveriet var som mest brutalt. Även slavägarna sålde sin själ till djävulen när de torterade sina medmänniskor i utbyte mot enorma vinster.
På den tiden var Mississippi en av de rikaste delstaterna i USA. Bomullen, det vita guldet, var enormt inkomstbringande. Inget av det syns idag då Mississippi är fattigast i landet. Det märks så fort man kör in i delstaten. Ingen annanstans i USA är vägarna så dåliga och fattigdomen så slående.
I skivbutiken Cat Head Delta Blues hänger Robert Johnsons porträtt på hedersplats. Butikens ägare driver sedan några år musikfestivalen Juke Joint Festival som lockar bluesentusiaster från hela världen.
Alla som vet något om Clarksdale och musik vet att man ska bo på Riverside hotel. Under segregationen var det ett av få hotell i delstaten där svarta artister fick stanna. Här övernattade giganter som Duke Ellington, John Lee Hooker, Sam Cooke och Howlin’ Wolf. Dagarna innan jag och Mats gifte oss bodde vi i Ike Turners favoritrum. Jag bad till gud att det inte skulle bringa olycka över vårt äktenskap.
Hotellet drevs av Miss Zee, Zelena Ratliff, som hälsade gästerna välkomna med en varm kram. Huset var marinerat i historia. Ett rum var inrett som ett tempel till Bessie Smith som dog här 1937, när huset var ett sjukhus för svarta.
I Clarksdale är det som om tiden står stilla, trots att den lilla fattiga staden numera lockar musiknördar från hela världen. När några stamgäster ville bjuda miss Zees mamma Joyce på en fin middag på en restaurang som ägdes av vita svarade hon: ”Jag tror inte att jag är välkommen där.”
Jag och Mats blev nyfikna och åkte dit för att äta. När jag frågade restaurangägaren vad som var bäst och sämst med Clarksdale var svaret kort: ”Det sämsta är att alla vita flyttar härifrån.”
I delstaten Mississippi är historiens vingslag så kraftiga att de slår en hårt i ansiktet. I Cleveland dröjde det till 2016 innan stadens två skolor upphörde med sin segregering. Det krävdes ett federalt domstolsbeslut.
I Charleston var studentbalerna segregerade fram till 2008 – vita och svarta studenter hade varsin fest – tills skådespelaren Morgan Freeman erbjöd sig att betala för en gemensam bal. I dokumentären ”Studentbal i Mississippi” intervjuas stadens ungdomar som från födseln fått höra att raserna bör hållas separerade.
Skulle de här historierna om Amerikas långlivade rasism klara Trumps test? Absolut inte. Rasismen upplever dessutom en ny guldålder. De senaste åren har allt fler av medborgarrättsrörelsens största segrar omintetgjorts. Svartas möjligheter att rösta har urholkats. Valdistrikt i Södern har ritats om för att minimera den svarta befolkningens röster.
”Vi bevittnar just nu ett massivt och oblygt angrepp på rösträtten, något vi inte sett sedan Jim Crow-eran. Detta är Jim Crow i nya kläder”, sa senatorn Raphael Warnock från Georgia 2021.
Dagen efter att Trump svors in som president 2025 signerade han en presidentorder som stoppade alla statliga satsningar på mångfald, rättvisa och inkludering, så kallade DEI-program. Ord som förknippades med mångfald raderades från myndighetssajter. De får inte heller finnas i forskningsprojekt som finansieras av myndigheter.
I Trumps värld innebär följande ord att befolkningen splittras och vänder amerikaner mot varandra: antirasism, mångkultur, etnicitet, kvinnor, förtryck, polarisering, segregation, offer och trauma.
Donald Trumps attack på det icke-vita USA kommer inte som en överraskning. Inför fjärde juli 2020 höll han ett linjetal vid Mount Rushmore i South Dakota. Stående framför monumentet sa Trump att USA nu hotades av ”en skoningslös kampanj för att utplåna vår historia, förtala våra hjältar, sudda ut våra värderingar och indoktrinera våra barn”.
Han lovade att hjältarna på klippväggen bakom honom – George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln – aldrig skulle vanhelgas. Och han påstod att ”den vänsterorienterade kulturrevolutionen är utformad för att omintetgöra den amerikanska revolutionen” och därmed den civilisation som ”lyfte mänskligheten till nya höjder av prestationer, upptäckter och framsteg”.
Trumps krig mot historieskrivningen
- Den 27 mars 2025 signerades presidentordern ”Restoring truth and sanity to American history”.
- Den krävde en granskning av alla Smithsonian-museer. Utställningar fick framöver inte nedvärdera ”gemensamma amerikanska värderingar eller splittra amerikaner på grund av ras”.
- American Women’s History Museum fick inte längre erkänna transkvinnor som kvinnor.
- Samtliga 433 federala monument, nationalparker och historiska platser skulle rensas från överdrivet negativa berättelser om USA.
- Trump anklagade även The National Museum of African American History i Washington för att ha ett överdrivet fokus på slaveri och historiska övergrepp.
Att USA varit och fortsätter vara exceptionellt framstående i forskning, uppfinningar och kultur står utom allt tvivel. Men det stämmer inte att kritikerna vill utradera den amerikanska revolutionen. Tvärtom.
De ledande medborgarrättskämparnas mål har alltid varit att infria löftet om allas lika värde, att USA ska bli ett land där de vackra orden i självständighetsförklaringen inte är en lögn. Just det var Frederick Douglass budskap i ett tal 1884 under inbördeskriget.
Douglass föddes in i slaveri i Maryland 1818. Som tjugoåring lyckades han fly och blev sedan en av USA:s viktigaste abolitionister. Han ville varken nedmontera eller förstöra USA. Han ville att landets institutioner skulle bli ett föredöme för resten av världen. Att det årliga fjärde juli-firandet skulle upphöra att vara en bluff och att ropen om frihet och jämlikhet inte skulle vara ett ”ihåligt hån”.
Frederick Douglass fick uppleva slaveriets avskaffande. I ett tal efter Abraham Lincolns död sa Douglass att svarta hade lyfts från slaveriets djup till frihetens höjder tack vare Lincolns kloka styre. Han konstaterade att Lincoln för alltid skulle vara en förebild.
Men sedan blev talet hårdare. Inför publiken i Washington DC sa Frederick Douglass: ”Ni är Abraham Lincolns barn. Vi är i bästa fall hans styvbarn”. Varför? Jo, för att Lincoln i början av inbördeskriget var övertygad om att den svarta befolkningen – efter slaveriets upphörande – behövde skickas ut ur landet.
1862 bjöd presidenten in fem representanter för svarta amerikaner till Vita huset. Där berättade han att Kongressen hade anslagit 600 000 dollar för att skeppa svarta till ett annat land efter befrielsen. ”Vi tillhör olika raser”, sa han till sina gäster. Han fortsatte: ”Många i er ras lider mycket svårt av att leva bland oss, medan vår lider av er närvaro.” Hans slutsats var: ”Det är bättre för oss båda, att separeras.”
Abraham Lincoln skulle komma att ändra sig, som alla vet. Under inbördeskriget imponerades han av hur många svarta som anslöt sig till Unionsarmén, att de var villiga att kämpa och dö för ett fritt USA.
Men Frederick Douglass glömde aldrig att Lincoln först ville att sådana som han själv skulle lämna landet där de föddes.
Är denna komplexa berättelse ett vanhedrande av hjälten Lincoln? Trump och hans hejdukar anser självklart det. Varför dra upp det negativa när man istället kan glädjas åt det positiva? Men för alla som vill lära sig av historien är nyanserna livsviktiga. De visar att vägen till rättvisa alltid är smärtsam och krokig.
”Om vi på allvar är en framstående nation, då förgörs vi inte av sanningen”, skriver Nikole Hannah-Jones i förordet till antologin ”The 1619 project”. Hon är redaktör för NY Times hyllade projekt där historiska experter analyserar det amerikanska slaveriets långtgående konsekvenser.
Utgångspunkten är augusti 1619 då skeppet White Lion anlände till Virginia. I lasten fanns förslavade svarta människor som engelska pirater hade rövat bort från ett portugisiskt skepp. Piraterna sålde mellan 20 och 30 slavar till den engelska kolonin Jamestown.
Måste man välja vilken historisk startpunkt som är viktigast för USA:s ursprungsberättelse? Är 1619 viktigare än 1620 då pilgrimerna anlände till Nordamerika på skeppet Mayflower, vilket blev en symbol för USA som en fristad för alla som flydde förtryck.
Självklart inte. Men ändå har 1619-projektet attackerats vildsint i USA. I flera delstater har republikanska politiker velat stoppa skolor från att använda NY Times-artiklarna. 2020 tillsatte Trump 1776-kommissionen. På Martin Luther King-dagen släppte kommissionen en rapport där det hävdades att slaveri, segregation och orättvisor ”är avvikelser i en i grunden rättvis och exceptionellt fri nation”.
Men som Nikole Hannah-Jones skriver har sådana myter inte tjänat USA väl. ”Vi är den mest ojämlika av de västerländska demokratierna. Vi fängslar våra medborgare i störst utsträckning. Vi lider av den största inkomstojämlikheten. Amerikaners livslängd är kortare än i de länder vi jämför oss med.”
Slutsatsen i 1619-projektet är att de som kämpat allra hårdast för frihet i USA är svarta amerikaner. Trump skulle säkerligen svimma av chock om han fick höra det.
Det är under jubileer som USA:s motsägelser syns allra tydligast, påpekar Princetonforskaren Eddie Glaude som är aktuell med boken ”America, U.S.A.: How race shadows the nation's anniversaries”.
Den välkända akademikern, som ofta syns i tv-kanalen MS Now, har beskrivit ett av sina första möten med den råa rasismen när han växte upp i Mississippi. Som liten umgicks han med den vita grannpojken. Tills pojkens pappa kom ut och sa: Lek inte med den niggern. Än idag minns Eddie Glaude, nu 57 år och en framstående forskare och författare, hur ont det gjorde i honom då.
Amerika trodde på vad den mannen sa om mig, konstaterar han i boken. Och det ordet, fortsätter han, försvann inte när medborgarrättsrörelsen lyckades få lagarna ändrade på 1960-talet eller Obama röstades fram som president. Hatet är nu fullt synligt hos de vita amerikaner som röstade fram Trump och anser att USA tillhör dem, det syns i avskaffandet av DEI-program och det syns när ICE-agenter jagar barn och vuxna som inte anses höra hemma i USA.
I sin nya bok förklarar Eddie Glaude att USA står inför ett avgörande vägval på sin 250-årsdag: Antingen kämpar man för att i sanning bli en ledstjärna för frihet eller så fortsätter man att vara en vit republik.
”Det här är inte abstrakt, för vi måste uppfostra våra barn i den här skiten”, sa Eddie Glaude när han intervjuades om boken. Hans budskap är tydligt: Att förneka USA:s historia leder bara till ännu mer brutalitet och grymhet.
Men förnekelsen är nu upphöjd till regeringspolitik. Över hela landet har misshaglig information om historien rensats bort.
Samtidigt i Washington DC har Trump desperat försökt få vattnet i spegeldammen vid Lincoln Memorial att bli lika blå som den amerikanska flaggan lagom till 250-årsdagen den 4 juli.
Alla försök har misslyckats. Den blå färgen har lossnat, vattnet är illgrönt och flera gräsänder har dött. Trump, oförmögen att någonsin erkänna sina misstag, har bland annat skyllt haveriet på USA:s första svarta president: Barack Obama.
George Washington erbjöd tio dollar till den som förde tillbaka Oney Judge och barnet hon födde i frihet
I den nedmonterade utställningen i Philadelphia fanns berättelsen om den unga kvinnan Oney Judge som rymde från George Washingtons hem den 21 maj 1796. En av presidentens anställda satte in tidningsannonser som utlovade tio dollar, drygt 2 200 kronor i dagens värde, till den som återförde henne ”hem”.
I annonsen beskrevs Oney Judge som en ljus mulattflicka med ”yvigt svart hår” och det stod att hon kanske försökte ”utge sig för att vara en fri kvinna”. Underförstått: Det var hon inte. Hon var egendom i presidentpalatset.
George Washington försökte på olika sätt få tillbaka Oney Judge – och barnet hon födde i frihet. Hon lyckades hålla sig undan och undslapp därmed att bli en av de 317 förslavade människor som tvångsarbetade i presidentens herrgård fram till hans död 1799.
Långt senare fick Oney Judge frågan om hon inte ångrade sin flykt eftersom livet i frihet var fattigt och mödosamt. Hon svarade: ”Nej, jag är fri och hoppas att jag genom detta har blivit ett av Guds barn.”
Utställningen hängde på President’s house, ett monument som invigdes 2010. Alla paneler togs bort 22 januari. Den 16 februari beslutade en federal domare att detta stred mot lagen och några av panelerna återställdes. Men den 18 juni beslutade en federal appellationsdomstol att Trumpadministrationen hade rätten att ta bort slaveriutställningen.