Jag har aldrig spelat tennis, än mindre kollat på matcher. Men så ramlade jag över en bild där André Agassi spelar Wimbledon i jeansshorts. Då började det. Jag läste hans självbiografi först en och sedan två gånger. Jag ägnade många timmar den sommaren åt att kolla på gamla tennismatcher på Youtube, läsa sportfilosofi och David Foster Wallace. Jag tackade nej till mina vänner för att i stället jaga en replika av den neongula pikétröjan Agassi bar under U.S. Open 1990 på Ebay.
Så här har det varit sedan jag var liten. I perioder har jag gått upp i saker så totalt att det känts som om jag levt vid sidan av verkligheten. En ensam plats. Som barn kunde jag gråta av frustration över att befinna mig där. Det pågår än. Vardagen lunkar på helt odramatiskt och så pang! slår det till och plötsligt har livet ändrat färg. Mitt fokus, mina känslor, mina dagar både förstärks och smalnar av. Det finns ingen rim och reson i detta.
Och nu har det hänt igen: plötsligt ägnar jag sena nätter åt att beställa merch från Tyskland, leta utgångna biografier och kontakta gamla dokumentärfilmare.
Jag var inte ett Europe-fan som ung, jag är inte ens hårdrockare. Långt därifrån. Men när jag såg Joey Tempest uppträda nyligen kände jag hur det började, på samma sätt som man känner hur en feber är på väg att bryta ut. Hans självsäkerhet på scen, hans närapå fysiskt omöjliga bredbenthet. Hans kaxiga leende och så mikrofonen som han kastade i luften flera varv. Vilket risktagande! Tänk om han inte lyckades fånga den?
Den kvällen surfade jag Europe-videor hela natten lång. Jag, som har grova sömnproblem redan i vanliga fall, var nu extatisk trots sömnpillren. Jag kollade konserter, pausade och studerade. Jag designade mina egna tröjor på någon dansk hemsida när klockan var efter midnatt. Frenetiskt. Exalterat.
Väntade några dagar. Mailade med firman. Klagade på att trycken dröjde.
Sedan kom de. Äntligen. Jag såg det i PostNord-appen och rusade hem. Slet upp kuvertet. Ut ramlade fem t-shirttryck mindre än ett frimärke stora.
I min mani hade jag missat att mått ska anges i millimeter och inte centimeter. Åtta hundra spänn kostade det. Jag skulle kunna peka på kulturella orsaker till det här beteendet. Argumentera för att vår kultur är besatt av besattheten i sig. Av att ”optimera”, kalla det ”nörderi” när vi bara odlar ett intresse. Vi beundrar också andras besatthet. Filmhjältarna som aldrig ger upp, kärleksparen som gör allt för varandra, atleterna som viger sina liv åt sitt fysiska mål.
Att vara besatt av något kan lika gärna betyda att vara en modern människa.
Jag har på mig slitna jeans och har målat ögonen extra mycket. Det är min nya rockiga stil
Men det förklarar inte varför jag trixar mig in på Sveriges Radio för att Europe ska spela en gratiskonsert, ställer mig i kö fast jag inte har biljett och tjatar hål i huvudet på personalen.
En kvinna som verkar bossa över det hela säger åt mig att åka hem. ”Du kommer inte att få komma in. Biljetterna är slut”, säger hon. Men någon kanske ångrar sig, säger jag. Jag argumenterar. Försöker resonera. Det står ett helt gäng pensionärer där med biljett om halsen, vet de ens att de ska lyssna på hårdrock? Vad kan de ens om Europe? När alla gått in står jag står ensam kvar utanför lokalen. Till slut får jag tillåtelse att ställa mig tre meter utanför dörren och lyssna. Så mycket kan de ge mig.
Jag har på mig slitna jeans och har målat ögonen extra mycket. Det är min nya rockiga stil. Vad håller jag på med?
Enligt psykologisk forskning är förklaringen genetisk. Det finns kemiska skillnader i hjärnan hos de som är benägna att bli besatta, och samma genvariation eller gen i hjärnan finns hos människor som utvecklar OCD. Det här är alltså inte helt mitt fel. Jag är född så här. En vän som har känt mig länge sa att mina ”episoder” liknar hans sons. Sonen har adhd och då heter det att barnet hamnar i hyperfokus. Det är ett bra ord. När jag var tonåring sa en klasskamrat att jag fick ”engageringsanfall”. Det är också ett bra ord.
Varför blir jag ett 49-årigt superfan av den 63-åriga sångaren som liksom funnits tillhands sedan 1982.
Andra forskare pekar på att vi i dag är så uppskruvade på dopamin, att vårt belöningssystem i hjärnan är överstimulerat av Instagramscrollande, Tinder, spel och allt vad det nu är, och eftersom besatthet är besläktat med dopaminrus (ungefär som ett beroende) så uppvisar vi mer och mer av detta beteende i allmänhet. Men varför Joey Tempest? Varför nu? Varför blir jag ett 49-årigt superfan av den 63-åriga sångaren som liksom funnits tillhands sedan 1982.
Inom psykoanalysen finns begreppet katexis (ej att förväxla med katarsis) att luta sig mot. Det betyder att rikta mental och känslomässig energi mot en person, ett objekt eller en idé.
Katexis uppstår såhär:
1. Ett behov eller en drift väcks i det undermedvetna (säg hunger, närhet…)
2. Energin riktas mot ett objekt som kan tillfredsställa behovet.
3. Energin fästs vid objektet och katexis uppstår. Objektet blir plötsligt känslomässigt laddat.
Inga konstigheter. Låter ju som att bli förälskad. Men katexis kan bindas till ”fel saker”, skapa en fixering eller bli för intensiv eftersom personen som har skapat en känslomässig bindning kan få för sig att denne inte kan leva utan sitt objekt, att hela tillvaron hänger på objektet.
Om objektet är en person skulle vi kalla personen med katexis för en stalker. En sådan är jag inte. Tror jag. Tänker jag medan jag spelar in en video där jag sjunger refrängen till ”Rock the night” för en sådan efterlyser bandet på sin fansida på Facebook. Genom historien har besatthet förknippats och förklarats med allt från att bli tagen i besittning av djävulen till galenskap och melankoli, inspiration, genialitet och monomani.
I sin bok ”Obsession: A history” (University of Chicago press, 2008) skriver professor Lennard J. Davis att den industriella revolutionen både skapade bilden av den fokuserade vetenskapsmannen, den produktiva arbetaren, den drivna entreprenören och vår beundran för denna människotyp. Davis menar att detta lever kvar i vår fokus på optimering, produktivitet och hyperspecialisering både hemma och på jobbet.
Besatthet tycks alltid ha fascinerat. Den finns gestaltad i litteraturen: Kapten Ahabs jakt på den vita valen är det ultimata exemplet på monomani (”Moby-Dick”, 1851), och Cathy och Heathcliffs relation är en allomfattande och destruktiv besatthet (”Svindlande höjder”, 1847).
Sherlock Holmes har hundra procent monomani, liksom Raskolnikov (”Brott och straff”, 1866).
Besattheten har gestaltats på olika sätt genom olika epoker. Detsamma gäller konst och musik.
Den vanligaste bilden av idag tycks vara sexuell besatthet. Som i tv-serier som ”You”, ”Sex/Life” och böcker av Colleen Hoover. Idén om ”besatthet” tycks ofta föra tankarna till idoldyrkan. För all del, ”fan” är ju en förkortning av ”fanatic” och har rötter i religionen.
Den sexuella besattheten intresserar mig inte. Det gör ruset som skapar en intensiv känsla av att leva i en annan verklighet. Som att leva i något som skulle kunna vara i stället för det som är. Jag förstår att det är svårt att förstå vad jag talar om.
Mina vänner viftar ibland bort mina ”episoder”, jag tror inte de ser att de är på allvar. Hur besattheten tar över hela tillvaron. Att den är mer än att trycka mitt eget Joey Tempest-linne. Å andra sidan, så säger kanske alla fans.
Jag vill inte bli botad från mitt beteende, jag vill förstå det
När jag vänder mig till KBT-terapi får jag rådet att medvetet distansera mig. Varje gång tvångstankarna kommer ska jag göra en armhävning. Eller tänka ”jag tänker att jag tänker att jag måste googla video på Joey Tempest”. Men det får mig bara att känna mig sinnesrubbad på riktigt.
Jag vill inte bli botad från mitt beteende, jag vill förstå det.
Bättre svar får jag därför från Carl G. Jung, vars teori om besatthet angränsar till Freuds.
Liksom i katexis handlar det om att besattheten svarar mot en djup längtan och ett behov inom mig, i mitt omedvetna. Vad saknas hos mig, som finns hos Joey Tempest?
Jag ser svaret i videon till ”Cherokee”. En näve i luften, Joey som står bredbent i jeans på en klippa. Han är, som jungianer skulle uttrycka det, en maskulin kraft.
Den jag behöver. Bredbentheten i min vardag. Självsäkerheten, pondusen.
Jag fyller snart 50 år och det här handlar inte om en livskris, det handlar om livsbejakelse.
Om att vi alla behöver hitta en inre rockstjärna, och bli den som inte tar ett nej, utan i stället vågar kasta upp mikrofonen i luften och lita på att vi fångar den.