Helena Thorfinn
Den fjärde väninnan. Romanus & Selling. 409 sidor.
Kalle Lind är författare och skribent på kultursidan.
1989. Tre studentskor sluter en pakt i Lund. De förenas i ett intresse – närmast en besatthet – för den danska författaren Karen Blixens fantastiska liv, i synnerhet hennes tid i Afrika.
2025. Samma tre kvinnor möts på en ö utanför Kenya och låter nutid speglas i dåtid. Har de levt ett stort liv i Karens anda? Blev de vad de ville och vad offrade de längs vägen? Vilka livslögner var legitima och vilka gjorde skada?
Helena Thorfinn greppar över mycket i sin fjärde roman ”Den fjärde väninnan”: systerskap, kolonialism, Karen Blixen, lögn, svek, klass, arv, Lund, Östafrika, Anderslöv. Det mesta smälter dynamiskt in i en berättelse om tre livsöden – diplomatbarnets, akademikerdotterns och bondtösens – som alla förhåller sig till det fjärde: Karen Blixens, överklassdamen som skrev sig ut ur kvinnoburen och byggde ett liv bortom förväntningarna.
Trots att många bollar hålls i luften blir det aldrig rörigt. Thorfinn är noga med att läsaren ska förstå vad som sker, vem som pratar, var vi befinner oss. Ibland blir det övertydligt när berättelsen inte lämnar några hål för mig att fylla i. Ibland blir det också något pladdrigt, med dialogpartier som är onödigt naturalistiska och redogörande.
På min lista med invändningar hittar jag också några petimätriga anmärkningar på anakronismer: i tillbakablickarna på Lund 1989 nämns Lundapopparna Beagle, berömda inte minst för att halva bandet hamnade i olika positioner på tidningen Sydsvenskan. Bandet bildades först 1990 och var allt annat än ett postpunkband. Och inte katten hade Café Ariman ölrättigheter redan på åttiotalet?
Men med det sagt så är ”Den fjärde väninnan” en sympatisk roman. Kanske låter det inte så sexigt, men det är å andra sidan just sympatiskt. Det finns en värme i människoskildringen, förståelse för alla parter i konflikterna, en vilja att förklara östafrikanskt liv och Karen Blixens författarskap som är entusiasmerande och aldrig besserwissrigt docerande.
Och framför allt finns en mjuk, överseende blick på den unga människan, hon som närde de stora drömmarna och trodde att hon, just hon, skulle kunna lyfta sig från mängden och göra sig oberoende av sin historia. De unga kvinnornas fascination för författaren och människan Karen Blixen skildras utan vare sig hån eller sentimentalitet.
I förbifarten nämner Thorfinn Peter Weirs film ”Döda poeters sällskap”. Den gick på bio just 1989, men jag vägrar att tro att omnämnandet bara finns där som en tidsmarkör. På samma vis som Weirs snyftarsuccé vill ”Den fjärde väninnan” berätta om litteraturens och vänskapsbandens kraft, om drömmarna som kan ge oss ett annat liv än det som andra stakat ut oss. ”Döda poeters sällskap” hade ”carpe diem”. ”Den fjärde väninnan” har ”je responderay”, ett felstavat franskt motto från Karen Blixens älskare: ”Jag svarar an. Jag finns här för dig. Jag är vaken.”
”Den fjärde väninnan” har kanske inte samma klassikerkvaliteter som ”Döda poeters sällskap”, men det är en roman som är lätt att tycka om och som påminner mig om både livets storhet och dess korthet. Gott så.