Det var söndagen den 4 november 1956. Sovjetarmén rullade in i den ungerska huvudstaden. Från den enda kvarvarande fria radiostationen hördes en sista vädjan:
”Hjälp oss – inte med råd, inte med ord, utan med handling.”
Sedan tystnade radion.
Under fredagen uppmärksammas 70-årsminnet av Ungernrevoltens början. Den 23 oktober 1956 utbröt fredliga studentdemonstrationer i Budapest. De övergick i ett uppror mot den kommunistiska diktaturen och det sovjetiska inflytandet. Upproret spred sig över landet. Snart såg det ut som att det hade lyckats. Under nästan två veckor levde frihetsdrömmen. Innan den alltså krossades med en fullskalig attack.
Någon hjälp att besegra förtryckarna fick Ungern aldrig. Västvärlden ville inte riskera en konfrontation med Sovjetunionen. Dessutom hade Storbritannien, Frankrike och Israel samtidigt angripit Egypten för att ta kontroll över Suezkanalen, vilket försvårade en motreaktion.
Det lär oss något för samtiden.
”Rädslan för att provocera president Vladimir Putin bromsade övriga Europa.”
För det första att historien tar god tid på sig. Den ungerska demokratin segrade inte 1956. Men den gjorde det långt senare, 1989. Sedan fick den ytterligare ett bakslag, innan den åter triumferade tidigare i år.
För det andra att det geopolitiska skeendet i Europa sällan blir värdigt om inte européerna tar gemensamt ansvar. 200 000 ungrare flydde hemlandet. Många västeuropeiska länder erbjöd dem ett nytt hem. 8 000 hamnade i Sverige. Det var bra, men de ungerska frihetskämparna hade behövt mer handgriplig hjälp än så. Ungern övergavs av omvärlden.
Västvärldens benägenhet att ducka ansvar kändes igen när Ryssland inledde kriget i Ukraina våren 2014, och även i början av den fullskaliga invasionen våren 2022. Rädslan för att provocera president Vladimir Putin bromsade övriga Europa från att fullt ut komma till Ukrainas hjälp.
Men med tiden har omvärlden vågat ta ansvar. Inte heller den här gången har vi kommit till militär undsättning inne i landet, men europeiska länder förser Ukraina med militärt, civilt, humanitärt och politiskt stöd.
För som Ungerns i samband med revolten insatta premiärminister Imre Nagy formulerade det i en radioappell den där morgonen för snart 70 år sedan: ”I dag är det Ungern och i morgon, eller i övermorgon, kommer det att vara andra länders tur.”
Ondskan besegras inte av sig själv. Och om vi inte konfronterar den så kan den drabba även oss och andra.
Det är i det ljuset vi bör se på vad Alice Weidel – partiledare i det tyska ytterkantspartiet Alternative für Deutschland och inte omöjligt framtida tysk förbundskansler – nyligen sa i en intervju med The Economist. Hon uttryckte den ibland förekommande uppfattningen att det är fel att fortsätta stödja Ukraina så att kriget förlängs, eftersom landet redan har förlorat kriget.
Grundpremissen i hennes påstående kan visserligen ifrågasättas. Enligt många mått har snarare Ryssland redan förlorat kriget. Men säg att det är som Weidel påstår, att det Ukraina som helt orättfärdigt har angripits inte själv kan försvara sig. Är det inte snarare ett argument för att öka stödet till Ukraina, så att de kan vinna kriget? Har det inte betydelse att de flesta ukrainare verkar föredra fortsatt kamp mot en fred där de inte tillåts att existera längre?
Och framför allt: Har vi inte ett ansvar att hjälpa dem som i snart fem år har fått se sina barn, kvinnor och män mördade och skändade, sina städer ruinerade och sin framtid förnekad?
I många århundraden ödelades Europa gång på gång av att stater, kungar och krigsherrar ville maximera sin makt och lägga land under sig. Invasionen av Ungern 1956 var ett av de sista exemplen på detta. Så småningom bestämde sig européerna för att i stället ta ett gemensamt ansvar för att utveckla våra samhällen och ekonomier. Då uppstod den bästa perioden i kontinentens historia. Den avbröts med Rysslands invasion av Ukraina.
Sådant som har hänt i historien kan vi inte påverka. Men vi kan dra lärdom av det för den historia som skrivs nu. Att hjälpa Ukraina är i vårt eget intresse. Men det är också moraliskt rätt.