När Pekka lämnar hemmet i gryningen samma dag är han ovetande om att ett vardagligt beslut han fattade för några år sen ska få förödande konsekvenser.
Han är fortfarande en vanlig man på väg till jobbet.
Han parkerar bilen och öppnar dörren till kontoret på Kungsholmen. När telefonen ringer svarar han som alltid.
– Pekka Tikkanen, lastbilstidningen Proffs.
Pekka vet inte att hans adress har skrivits ned i en mobiltelefon. Att en brokig skara människor ska samlas under dagen och inleda färden mot huset som han byggt med sina egna händer.
Han kränger av sig dunvästen. Nu är det säljsnack som gäller.
Tidningen är Pekkas baby. Kunderna har blivit hans kompisar. Det är jobb, jobb, jobb. Sedan gymmet och hem och fixa käk. Och så repeat på det.
Med hårt slit får han det goda livet han älskar. Middagarna med barnen, somrarna med motorbåten, dykresorna med familjen i Thailand.
Varken en bruten nacke eller skilsmässan har stått i vägen. “En katt med nio liv”, så har kompisarna beskrivit honom.
Det har blivit eftermiddag när han lämnar kontoret och rattar sin Mercedes mot hemmet i Åkersberga.
Som vanligt svänger han förbi gymmet. I bastun blir det ofta några väl valda ord om tillståndet i Sverige. Vart är landet på väg?
I duschen får tankarna rinna av honom.
När Pekka kommer hem har det redan börjat skymma. Han går upp mot villan och bläddrar förstrött i brevskörden, ser att det lyser i attefallshuset.
Sedan några år hyr han ut det till en ytlig bekant som behövde någonstans att bo. Det har blivit en bra intäktskälla.
Pekka låser upp ytterdörren till huset. Nuförtiden är han oftast ensam. Sonen har flyttat ut. Förr bodde hans dotter där varannan vecka, nu är det mer sporadiskt. När hon är där brukar han laga finmiddag. Men ikväll blir det mackor.
Han sjunker ned framför tv-programmet ”Över Atlanten”, tills han blir trött.
Vid fönstret i sovrummet har han bilder på sina ungar.
Bredvid sängen står ett armborst lutat mot väggen.
Han kryper ner och släcker lampan.
På andra sidan stan stannar en vit Dodge till utanför en lägenhet för att hämta upp folk. Snart ska de börja köra mot Pekkas adress.
Pffss! Pffss!
Visslande ljud hörs i luften. Det klirrar i kristallkronan.
Pekka vaknar med ett ryck, kastar sig ur sängen. Han försöker orientera sig i dunklet.
Han öppnar dörren till vardagsrummet. De märkliga ljuden fortsätter och det slår gnistor från väggarna.
Utanför ytterdörren stiger lågor från träfasaden. Vad fan händer? Han vänder och springer mot altandörren.
Det smäller i väggarna. Viner i luften.
Paniken stiger.
När han sträcker sig mot handtaget för att öppna dörren ser han en svartklädd gestalt. Han håller i ett vapen.
I nästa stund exploderar rutan över Pekka. Det svider till i bröstet, som ett hästbett.
Det droppar blod ner på golvet. Har han skurit sig på glaset?
“Jag ska vrida nacken av den jäveln”, tänker Pekka.
Men gestalten är snabb och försvinner in i mörkret.
Pekka tar sig ut på altanen i bara kalsonger. Han grabbar tag i vattenslangen, han måste släcka elden. Så tittar han ned mot sitt bröst.
En blodstråle pumpar säkert 30 centimeter ut ur bröstkorgen. Först då inser han att han faktiskt blivit skjuten.
Hjärnan fungerar inte. Var ringer man? 117, 118? Kanske 90 000?
Signalerna går fram.
Det tar tolv minuter innan räddningstjänsten är på plats.
Varje hjärtslag, ett närmare döden.
När dränageslangen penetrerar bröstkorgen skriker Pekka av smärta. Hans lungsäck töms på blod på Karolinska universitetssjukhuset dit han flugits med helikopter. Mer än en liter röd vätska rinner genom slangen.
Snart ska hans två barn och ex-fru få det chockartade beskedet och skynda mot sjukhuset.
Polisen ställer frågor till den svårt skadade Pekka, försöker ta reda på varför han, en 60-årig småföretagare utan kriminella kopplingar, blivit skjuten i sitt eget hem.
Pekka har ingen aning.
Så visar en av poliserna upp en bild på en man i 45-årsåldern. Känner Pekka honom?
– Jag vet inte vem det är, svarar han.
Poliserna frågar igen, håller fram fotot, angelägna om att få svar.
Men Pekka är säker, han har aldrig sett mannen förut.
Kulan sitter fortfarande kvar i hans överkropp när han frågas ut.
– Så vill du ha den, får du skära ut den, säger Pekka.
Sen ger han polisen en uppmaning.
– Ta fast den där jäveln.
I en annan del av Stockholm öppnas dörren till en polisstation.
En man går fram till receptionen.
Det är samma man som på polisens foto.
Läs del 2 av 4 i serien: Det osannolika mordkommandot.
Fotnot: Viktor heter egentligen något annat.