Vi brukar inte bråka på Sportbladets redaktion. Inte nu för tiden. Därför piggar det upp när det händer, som i går, när ideologiska sportsvärd bröts mot varandra.
Vi pratade om det faktum att AIK ska möta Sirius i helgen, i en match som gäller guldjakt för Sirius och äran för AIK. Varpå en hel del AIK:are landat i slutsatsen att ära och heder inte existerar i ett parallellt universum där Djurgården eller Hammarby tillåts bli svenska mästare.
Med andra ord: De ser hellre att Gnaget förlorar mot Sirius än att ta risken att hjälpa ärkerivalerna att jaga ikapp i guldstriden.
Det här var en vattendelare på redaktionsgolvet. Tänder gnisslades, knytnävar skakades i luften. En chef till vänster om mig (djurgårdare) sa att det var väl helt i sin ordning att vilja se sitt eget lag förlora – och sedan fick jag ducka för topplocket som rök från en chef (hammarbyare) till höger om mig.
– DÅ ÄR DU INGEN RIKTIG SUPPORTER. Då är du väl för uppgjorda matcher också? Spelskandaler? Läggmatcher? Jag vill alltid se Bajen vinna, jag skiter väl i vad det betyder för andra.
Efter detta följde diskussioner om Hammarbys vinnarkultur, späckat med hånfulla tillrop och tråkiga tillrop. Osvensk stämning.
Men frågan hängde där den hängde: I luften.
Vad är egentligen supporterskap? Att hålla på ett lag, kanske man skulle säga. Men det är alltså inte självklart för alla, alltid.
Kom som en lättnad
Har jag varit där? Det kan ni hoppa upp och sätta er på att jag har.
2024 spelade en kronisk hjärtsjukdom jag har (Tottenham Hotspur) för att försöka ta en ekonomiskt och sportsligt viktig Champions League-plats. I näst sista omgången mötte Spurs Manchester City, en vinst hade öppnat dörren till CL. Men den hade samtidigt skickat ligatiteln nästan hela vägen till Arsenal.
Erling Braut Haaland gjorde 1–0 för City, han gjorde 2–0 på stopptid. Många hemmasupportrar, sådana som jag, applåderade förlusten. Den kom som en lättnad, det var inte en framgång men det var åtminstone inte en katastrof. Jag upplevde det på avstånd, långt från norra London, men det handlade väl om att slippa gå till jobbet/skolan/träningen och bli hånad. Att se glädjen på andra sidan ett taggigt, mentalt schadenfreude-stängsel.
På samma tema: ett starkt minne från allsvenskan.
För närapå precis tjugo år sedan satt jag på Borås Arena för att se Elfsborg spela hem ett SM-guld. Enda kvarvarande hotet var AIK, men då var IFE tvunget att tappa poäng.
Eller, mer korrekt: Då var Djurgården tvunget att ta poäng mot Elfsborg, att hjälpa AIK bli mästare.
Jag minns den där matchen för att en klassisk svensk idrottsbild aldrig blev av. Jag såg den framför mig, jag ser den fortfarande framför mig. Dif hade satsat på en svindyr statusvärvning av den brasilianske anfallaren Quirino, som varken fattade språk eller svensk fotboll och gjorde ett ganska rejält fiasko.
Folk i Dif-land var rätt trötta på honom, det hade gått ett halvår sedan han gjorde mål för dem. Efter en timme byttes han in, i en match som många/de flesta djurgårdare absolut inte ville vinna. Quirino fick en chans, försökte göra mål, men sin vana trogen missade han.
Tur för Quirino, så sett.
Jävla otur för konsten, så sett.
För mitt inre kan jag ju fortfarande se ett foto, en bild av hur en förlöst Quirino just skickat in AIK:s guldmål, och glädjerusar mot bortasektionen. Jag ser hur han hoppar upp och gör en målgest, på fotot ser man det bakifrån, och i bakgrunden ser man ansiktet hos 400 blåränder som aldrig förr varit lika vansinniga över ett mål i en fotbollsmatch.
Det hade varit nåt.
Jag har noll problem med det
På brasiliansk portugisiska, Quirinos modersmål, har de ett ord för matcher som Elfsborg–Djurgården 2006 eller Sirius-AIK 2026. Entregar o jogo, att ge bort matchen, oftast förstått som något man gör när en förlust skadar en rival mer än den skadar det egna laget. Corinthians-supportrar har mobiliserat för en förlust som skulle ställa till det för Cruzeiro, och på den tiden gamle OM-klumpedunsen Fernandão spelade för São Paulo ruttnade han på att supportrarna krävde att de skulle lägga sig i en match för att inte Corinthians skulle bli mästare.
Är det okej för supportrar att bli anti-supportrar? Att vilja förlora en match för att inte förlora ansiktet?
Ja, det är det. Jag har noll problem med det.
Skulle däremot spelare eller tränare eller ledare påverkas av det, skulle de för ett ögonblick skifta sin lojalitet bort från sportens integritet, föreningens värdegrunder, så är det skandalöst.
Det var Quirinos jobb att försöka göra mål (han var bara inte särskilt bra på det). Fernandão vann Copa Libertadores och klubb-VM, han var en stor ledare och en stor kapten, och han omkom i en tragisk helikopterkrasch innan han hunnit fylla 40.
När medierna frågade honom om han tänkte lyda supportrarnas önskan och lägga sig för att skada en rival sa han vad alla fotbollsspelare borde säga i den situationen:
– Vi spelar 38 matcher, nitton hemma och nitton borta. Alla har chansen att skapa sin egen historia, ingen behöver tänka på vad andra gör. Spelare här i Brasilien behandlas som kriminella, som att allt vi tänker på är pengar, men åt helvete med det. Jag är far, jag ska vara ett föredöme för mina barn. Lägg av med det där snacket.
Och här? I helgen? Jag har full förståelse för om det finns gnagare som helst förlorar. Men om spelarna ens snuddar vid tanken?
Då förtjänar de inte sympatier när de ska vinna heller.