En tillbakablick på Tysklands till synes gyllene år är lärorik. Landet gynnades av låga räntor, billig energi, en svag euro och Kina som exportmarknad. Politiken började förväxla dessa förutsättningar med resultatet av egna prestationer. Medan skatteintäkterna strömmade in beslutades nya sociala förmåner, investeringar försummades och industrins konkurrenskraft försvagades genom energiomställningen.
Tyskland ropar ständigt efter reformer. Konkurrenskraften måste stärkas, staten effektiviseras, byråkratin minskas, energin bli billigare och pensionssystemet göras hållbart. Alla är överens om diagnosen. Problemen börjar när medicinen ska tas.
Efter ”trafikljuskoalitionens” kollaps i slutet av 2024 utlovade Friedrich Merz en politisk kursändring. De kristdemokratiska unionspartierna CDU och CSU hade inför valet ett centralt energipolitiskt besked: att pröva en återstart av de senast stängda kärnkraftverken. Merz kallade avvecklingen under energikrisen ett allvarligt strategiskt misstag.
Men redan i koalitionsförhandlingarna stoppades frågan av socialdemokraterna. I avtalet mellan CDU, CSU och SPD nämns kärnkraften inte längre. I stället ska Tyskland bygga gaskraftverk och hoppas att vindkraft, solkraft, nät, lagring och import tillsammans ska ersätta den väderoberoende fossilfria elproduktion som landet självt har stängt.
Det kan visa sig vara koalitionens mest ödesdigra kompromiss. En energipolitisk kursändring offrades innan regeringen ens tillträdde. Det är svårt att trovärdigt tala om konkurrenskraft när man inte ens vill undersöka om befintlig fossilfri och planerbar elproduktion kan räddas.
Sommaren 2026 presenterade regeringen ett reformpaket med 34 åtgärder. Konkurrenskraften skulle stärkas, skatterna sänkas, arbetsmarknaden moderniseras, byråkratin minskas och socialförsäkringarna stabiliseras. Tre månader senare ser resultatet mindre imponerande ut. De 34 punkterna var inte antagna lagar utan ett arbetsprogram. Någon offentlig redovisning över genomförda, påbörjade eller misslyckade åtgärder finns inte. De viktigaste reformerna väntar fortfarande.
Inkomstskattereformen har fastnat eftersom CDU/CSU hotar att blockera den så länge SPD inte levererar förändringar av arbetsmarknaden och pensionerna. Arbetsmarknadsreformen bromsas av socialdemokraterna. Förslag om flexiblare visstidsanställningar, uppsägningsskydd och arbetstider har inte genomförts. Pensionsreformen möter motstånd i båda lägren. Vårdförsäkringen har fått ett kortsiktigt finansieringspaket, medan strukturfrågorna återigen har parkerats hos en expertkommission.
Även löftet om mindre byråkrati befinner sig på presentationsstadiet. Målet att minska personalstyrkan i delar av statsförvaltningen med åtta procent har formulerats men inte förverkligats. Snabbare tillstånd och automatiska godkännanden efter fyra månader låter utmärkt. Företagen behöver fungerande myndigheter, rättssäkerhet och bindande tidsramar, inte nya presentationer.
Regeringens strid om sockerskatten blev ännu ett symptom på samarbetssvårigheterna. Efter flera veckors offentligt gräl har koalitionen nått en kompromiss om en mildare skatt från juli 2027. Därmed är frågan åtminstone tillfälligt löst. Men att en begränsad konsumtionsskatt kunde binda så mycket politisk energi, medan de stora strukturreformerna väntar, säger något om prioriteringarna.
Detta är den tyska reformparadoxen: Alla kräver handlingskraft, men varje konkret åtgärd möts av ett organiserat nej. Subventionerna ska minska, men inte de egna. Byråkratin ska bort, men varje regel som skyddar det egna intresset måste finnas kvar. Staten ska spara, men helst inte på någonting som kostar pengar.
Samtidigt försämras Tysklands konkurrenskraft. Andra länder lockar företag med ren och billig el, lägre skatter, snabbare tillstånd och stabilare villkor. Tyskland svarar med kommissioner, arbetsgrupper och presskonferenser.
Reformer är ingen spabehandling. De gör ont, kostar privilegier och kräver prioriteringar. Tyskland önskar sig förändring utan konsekvenser: Allt ska bli bättre, men ingenting får förändras. Här finns en tydlig varning för svensk politik. Sverige får inte förbruka sina egna konkurrensfördelar och sedan kalla följderna en omställning. Den fossilfria och planerbara elproduktionen måste värnas och byggas ut, tillståndsprocesserna kortas och nödvändiga reformer genomföras innan krisen gör dem oundvikliga. Sverige bör lära av Tyskland, inte upprepa dess misstag.
Staffan Reveman, analytiker, expertkommentator och föredragshållare inom energipolitik och sedan flera decennier verksam inom elintensiv industri i Tyskland