Klara och solen
Regi Taika Waititi, med Jenna Ortega, Amy Adams, Mia Tharia, Aran Murphy med Steve Buscemi, Natasha Lyonne
Efter filmer som ”Thor: Ragnarok” och ”Jojo Rabbit” har regissören och skådespelaren Taika Waititi nu tagit sig an Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros bästsäljande roman.
Resultatet har fått usel kritik. Är ”Klara och solen” fullt så dålig?
DRAMAKOMEDI. ”Hej solen.”
Den artificiella vännen Klara (Jenna Ortega) börjar varje dag med att tacka solen för dess välgörande kraft, och be den att låta det bli hennes tur att bli utvald av någon familj som vill köpa hem henne från butiken. Hon och de andra som står i skyltfönstret är av en utgående modell, och chansen att de ska få ett hem blir mindre och mindre för varje dag med tanke på att de nyare och bättre modellerna säljer som smör. Blir de inte utvalda kommer de att skickas tillbaka till fabriken för nedmontering.
En dag kommer den tonåringen Josie (Mia Tharia) in och fastnar direkt för Klara och insisterar på att få ta hem henne henne trots att hennes mamma (Amy Adams) är tveksam. När de kommer hem behåller mamman kartongen, om en retur skulle bli aktuell.
Inte jättebra, inte genomusel
”Klara och solen” har fått riktigt dålig kritik, oförtjänt så för att vara en film som är varken jättebra eller genomusel.
Filmen bygger på Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman, och filmatiserad har den blivit en svagt värmande historia som inte tillför något till mängden berättelser som tar upp etik, filosofi och moraliska dilemman kring androider och AI. Den innehåller också precis samma teman som så många andra. Vad är det att vara människa? Äkta kärlek, sorg och kloner.
Detta förmedlas med lika delar slapstick och sentimentalitet, och alltihop landar inte helt smidigt i carpe diem-territorium.
Filmen innehåller den sortens quirky knashumor som är utdöd på de flesta andra platser, men friskt förekommande i australisk och nyzeeländsk film – inte minst i regissören och skådespelarens Taika Waititis tidigare filmer, som ”Eagle vs Shark”, ”What we do in the shadows”, ”Thor: Ragnarok” och ”Thor: Love and Thunder”.
I ”Jojo Rabbit” skildrade Waititi andra världskriget med samma metoder, och lät publiken se andra världskriget genom en nazistiskt övertygad Hitlerjugendpojkes ögon, och hur allt ställdes på huvudet när han upptäckte att hans mamma gömde en judisk flicka bakom en lönndörr i hemmet.
Regissören själv spelade en dumfestlig Hitler, och tacklade genom en blandning av samma knashumor, slapstick och allvar saker som växande extremism, giftig manlighet och judeförföljelse. Resultatet nominerades till och vann en mängd priser, men anklagades samtidigt för att trivialisera Förintelsen.
Mindre ambitiös
”Klara och solen” är helt oavsett en klart mindre ambitiös film än ”Jojo Rabbit”, och det på de flesta plan. Foto, manus, skådespeleri, kostym – inget känns riktigt genomtänkt eller konsekvent.
Vad gäller skådespelarna består Ortegas roll mest av att gå omkring och vara storögd och empatisk, och att spela en android som har svårt att fysiskt röra sig och mentalt kalibrera till en miljö som är helt annorlunda än den välkända i butiken. Vetefält och trappor är till exempel extra svåra att hantera.
Amy Adams har inte så mycket annat att jobba med än stel och kall mamma med obearbetat emotionellt bagage, Steve Buscemi dyker upp som hastigast som någon form av professor Frankenstein-figur.
Inget står riktigt på spel för någon inblandad, men det största problemet med filmen är att den redan håller på att glida mig ur minnet, trots att det är mindre än ett dygn sedan jag såg den.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.