Emil Sylvegård pussar sin lille son på huvudet. Men det verkar inte räcka. Han pussar en gång till. Och en till.
– Jag kan inte få nog av det, eller att lukta på hans huvud. Jag knarkar det, säger Emil Sylvegård med ett stort leende.
Frans Sylvegård har varit efterlängtad. Kanske mer efterlängtad än de flesta barn. För samtidigt som Emil Sylvegård spelade hem sitt första ligaguld pågick en kamp utanför isen. Under nästan fem år försökte han och hustrun Emelie få barn.
Men så ligger man där ensam och så säger sjuksköterskan ’Det är inget hjärta som slår här’.
Allt började med ett missfall. När Emelie var nio veckor gravid gick hon på ett ultraljud medan Emil var på väg till en bortamatch med Redhawks.
– Då tänkte man att det inte var någon fara. Att Emil kunde följa med på nästa ultraljud i stället. Men så ligger man där ensam och så säger sjuksköterskan ”Det är inget hjärta som slår här”, berättar Emelie.
Emelie ringde till Emil som satt på spelarbussen.
– Jag hörde direkt på rösten att något var fel. Det kändes väldigt tungt, och så kunde man inte vara på plats för att stötta heller. Man var väl naiv och antog att allt skulle gå bra, säger Emil.
Efter missfallet försökte paret bli gravida igen under ett år. När det inte funkade fick de hjälp med IVF.
– Då tänkte man att IVF skulle lösa allt. Men så är det ju inte. Sen ser man vänner och alla runtomkring som får barn och så tänker man, varför går det inte för oss, säger Emelie.
Efter fyra år av IVF och motgångar kom äntligen beskedet att Emelie var gravid igen. Men paret andades inte ut och såg guld och gröna skogar för det.
– Först fick man upp hoppet gång på gång, sen tog det aldrig. Ett tag kändes det hopplöst. Sen när man väl blev gravid igen försökte man ju vara positiv men det är klart att det fanns en oro där, säger Emelie.
När man väl blev gravid igen försökte man ju vara positiv men det är klart att det fanns en oro där.
– Du satt ju dessutom själv i lägenheten i Finland den mesta av tiden, säger Emil.
Under säsongen som gick bodde paret i Finland medan Emil spelade för Tappara. Emelie kände knappt någon och tillbringade dagarna med att arbeta på distans.
– Jag jobbar som polis och nu på slutet var det mest inom grova brott. Så då satt man där med mängder av mobiltömningar att gå igenom.
Så du kunde sitta hemma i Finland och gå igenom Signal-konversationer mellan gängmedlemmar?
– Ja, precis.
Och samtidigt är du iväg, Emil, och spelar om ligaguldet i Finland?
– Ja, så mitt jobb är ju ganska oviktigt i jämförelse.
På isen snurrade vardagen snabbare för forwarden. Emil Sylvegård hade inför säsongen skrivit på för Tappara, som nu vunnit fyra mästerskap på fem år, och laget tog sig hela vägen till final – där de vann mot KooKoo i den sjunde och avgörande matchen.
Det är väl det man spelar för, att vinna saker.
Guldet var Emil Sylvegårds första som seniorspelare.
– Jag har spelat professionell hockey i femton år och det här var första finalen. Sen att få vinna den också, det var ju grymt. Det är väl det man spelar för, att vinna saker.
Efter guldmedaljen kom nästa seger, när sonen Frans föddes – två dygn efter igångsättning. Tolv dagar över tiden.
Men förlossningen gick bra och efter några dagar ytterligare fick den nya familjen åka hem till villan i Vellinge.
– Det var konstigt att komma hem. Nu var det liksom vi tre. En familj, säger Emil.
Och hur går det nu då, när ni har varit hemma i några dagar?
– Jo men det går bättre och bättre, sen är man fortfarande lite orolig ibland, även om jag säger att vi måste försöka oroa oss mindre, säger Emil och tittar mot Emelie.
– Ja, jag vet. Ibland ber jag ju dig att röra vid honom för att kolla om han andas, säger Emelie och fortsätter, och du söker ju på ChatGPT hela tiden.
– Och det är väl inte heller friskt. Men jag frågar om barnråd där. Det kan vara alltifrån bajsfärg till att om han har sovit för länge, säger Emil.
Familjen kommer att spendera sommaren i Malmö. Vart de tar vägen därefter står i stjärnorna. Emil Sylvegård har spelat för hela nio klubbar. Nu är han klubblös.
Är det något du är orolig för?
– Nej, än så länge är jag inte det. Jag tycker att jag håller en bra nivå och har spelat jättebra hockey den här säsongen. Så jag känner att jag har extremt mycket kvar att bidra med.
– Sen hade jag velat fortsätta spela så att han [Frans] får se mig spela. Jag kommer ihåg att jag fick följa med min pappa ner i omklädningsrummet, och jag tycker att jag hade en grymt bra barndom, så det vill jag ge till honom också.
Hur långt kan ni tänka er att flytta för att du ska spela hockey?
– Det är klart att min dröm alltid är att spela för Malmö. Men det ser väl inte ut att bli Malmö, så vi lär flytta på oss. Då kan det bli vart som helst.
Och i framtiden, kommer Frans Sylvegård också att spela hockey och åka härute på gatan med inlines och klubba och ropa ”BIL!”?
– Han får göra precis som han vill. Men absolut hade det varit kul. Och ropa på bilar kommer han inte behöva. Det var därför vi köpte huset längst ner vid vändplatsen.
Emil Sylvegård
Ålder: 33 år.
Familj: Hustrun Emelie Sylvegård och sonen Frans.
Bor: Vellinge.
Klubbar:
IF Malmö Redhawks (junior/senior) 2010–2012, Regina Pats (Kanada) 2012–2013, IK Oskarshamn (lån) 2013–2014, Luleå HF 2014–2016, Asplöven HC (lån), 2014-2016 , Linköpings HC 2016–2018, Malmö Redhawks 2018–2023, Växjö Lakers 2023–2025, Tappara (Finland) 2025–2026.