I veckan gick en av den svenska barnkulturens verkligt stora bort. Skådespelaren, regissören och författaren Staffan Westerberg blev 92 år gammal. ”Det var det innerliga, känsligheten hos barnet som han bar med sig genom livet”, som GP Kulturs Lis Hellström Sveningson formulerade det i sin fina minnestext.
Många har skrivit mycket om anklagelserna om att han skulle ha förstört en hel generations barndom med sina säregna program. (Jag tog själv upp det när jag skrev om Westerbergs sista bok förra sommaren.) Nu är det dags att släppa det för att i stället minnas Staffan Westerberg för allt det fina, förtätade och bindgalna som präglar hans konstnärskap.
För vem, förutom, Westerberg skulle ens komma på tanken att skapa ett livsfilosofiskt drama utifrån två rimmande raggsockor? Vem skulle döpa en pjäs till ”Glada änkans röv”? Vem, förutom Westerberg, kunde få en hel vuxen publik att sitta och sjunga ”i-oo-i, oo-i-oo-i-oo” med två teskedar av vit plast i händerna?
Samtidigt är det bara att konstatera: Staffan Westerberg hade förmodligen aldrig fått chansen i dag. De märkliga, poetiska och dissonanta rösterna har fått så oändligt mycket svårare att nå fram och väljs systematiskt bort, till förmån för det mer braskande och tillgängliga.
Och det var ju just såhär det inte skulle bli. Åtminstone var det vad vi lurades att tro, vi som gjorde misstaget att lyssna på 00-talets techprofeter
Det går till exempel inte att föreställa sig ett tidskrävande, småskaligt konstnärskap som Westerbergs i 2026 års utbud av skrikiga, animerade barnprogram och Tiktok-flimmer.
Lika omöjligt är det att tänka sig ett folkligt genombrott för en dramatiker som Lars Norén. Jag är inte nödvändigtvis den som sörjer tv-teaterns död – scenkonst förutsätter ofta en i rummet närvarande publik, för att inte bli stum och tråkig. Men den utgjorde samtidigt ofta en viktig kugge i etablerandet av nya dramatiker – utan den hade Norén varit en angelägenhet för betydligt färre.
Och det var ju just såhär det inte skulle bli. Åtminstone var det vad vi lurades att tro, vi som gjorde misstaget att lyssna på 00-talets techprofeter. Digitaliseringen skulle tvärtom skapa en ”long tail” av smalare och svårsålda konstnärskap – e-handelns oändliga utbud tänktes utgöra ett Schlaraffenland av kvalificerad kultur, ständigt tillgängligt för alla som törstar efter det meningsfulla och betydelseskapande i livet.
Vi vet alla hur det gick med det. I stället för att skapa ett Utopia för glasögonormar i svart polo drog digitaliseringen fram som en pest över både subkulturer och det långtidsverkande. Rubbet mainstreamifierades till normopatins gräns för en generation med ett uppmärksamhetsspann på tjugo sekunder. Av bara farten förstärkte den dessutom den redan rådande ekonomistiska villfarelsen om att gröna staplar är detsamma som kvalitet.
Det har gjort att kulturskapare, och för all del även kulturjournalister, nu får vika minst en halvtidstjänst åt att dagligen försöka övertyga dem som sitter på pengarna att något faktiskt kan vara värt något, trots att alla inte kastar sig över det med samma iver som man kastar sig över en hamburgare, en true crime-serie om mordiska transvestiter på den amerikanska landsbygden eller en text om Mette-Marits nya lungor.
En politik som skjuter de nödvändiga besluten på framtiden i hopp om att allt ska lösa sig av sig själv och att det jobbiga ska försvinna
I botten rör det sig om en värderingsclash i samhället – där kulturens situation bara är ett av de symptom som bär på någonting mycket större: en växande intolerans mot det avvikande och röstsvaga omkring oss. En föreställning om att det starka alltid har rätt att växa sig ännu starkare på bekostnad av det lilla och marginaliserade. Tron på att enhet är detsamma som demokrati. Kulturföraktet och det rådande tonläget mot, säg, transpersoner och migranter hör, kort sagt, ihop.
Just därför var det så genuint deprimerande att ta del av kulturministerns presentation av den nya filmpolitiken i måndags. Inte för att man hade väntat sig något annat än de vanliga refrängerna om starkare publikfokus och ökat kommersiellt genomslag.
Eller för att kulturdepartementet uppenbarligen inte vågar utmana streamingjättarna genom att – som alla länder med vettig filmpolitik – införa en streamingskatt. Eller ens för att man, av ohejdad hävd och vana får man förmoda, än en gång i princip vaskar en utredning.
Utan för att den inte säger någonting alls utöver de skenbart kyliga, men djupt ideologiska litaniorna om att värna det blågula, kommersiella och lättillgängliga i försvar mot något slags diffust identitetspolitiskt hot.
Därmed är den också så emblematisk för vår tid – visionslös, kundfixerad och klichéträngd. En politik som skjuter de nödvändiga besluten på framtiden i hopp om att allt ska lösa sig av sig själv och att det jobbiga ska försvinna.
Så här får vi nu sitta och vänta på det, antar jag. Under tiden får vi hala fram de vita plastskedarna och sjunga ”i-oo-i, oo-i-oo-i-oo” – i solidaritet med de skeva, älskvärda knäppskallarna som fortfarande finns kvar efter Staffan Westerberg.