Varje dag sätter jag mig bakom ratten för att rulla ut i centrala Göteborg. Mitt mål är alltid detsamma: att ge göteborgarna en trygg, säker och punktlig resa. Men sanningen är att min och mina kollegors arbetstillvaro har förvandlats till en ohållbar kamp mot klockan. Vi pressas mellan Västtrafiks snäva tidtabeller och en vagnpark som har sett sina bästa dagar.
Att köra i Göteborgs centrum är ett precisionsarbete. Vi ska ta oss fram genom gatuarbeten, spårvagnsträngsel, cyklister och fotgängare runt Brunnsparken och Centralstationen. Men scheman vi tilldelas är så tajta att det saknas varje form av marginal. Om en bro öppnas eller en hållplatsplats tar extra lång tid att tömma, är hela dagen förstörd. Våra lagstadgade pauser äts upp av förseningar, och vi tvingas stressa vidare utan att ens hinna sträcka på benen eller gå på toaletten.
Ovanpå detta kör vi ofta runt i gamla, slitna bussar som borde ha pensionerats för länge sedan. Tekniska problem, dörrar som krånglar och bristande komfort gör inte bara körupplevelsen sämre – det skapar akuta förseningar som vi förväntas köra ikapp.
När vi slutligen rullar in till hållplatsen, möts vi av arga och frustrerade resenärer som har missat sina anslutningar eller kommit sent till jobbet. Jag förstår deras ilska till fullo. Men det är vi i förarsätet som får ta emot skällsorden och blickarna, trots att det är vi som gör allt i vår makt för att hålla ihop ett system som faller isär ovanför våra huvuden.
Vi chaufförer vill göra ett bra jobb, och göteborgarna förtjänar en kollektivtrafik som fungerar. Men då måste Västtrafik och operatörerna börja lyssna på oss som faktiskt befinner oss på vägarna. Ge oss tidtabeller anpassade efter verkligheten, och ge oss fungerande fordon. Vi kan inte fortsätta köra på marginaler som inte finns.
En stressad busschaufför i Göteborg